Viking – en filmrecension

Film

Jag hyser vanligtvis en allmän skepsis mot filmer, litteratur och andra konstnärliga verk med vikingatemat som det huvudsakliga spåret, något som knappast förefaller anmärkningsvärt om man exempelvis ser till de många absurda filmer som har gjorts om skandinavernas omtalade förfäder som for omkring i sina ståtliga skepp, bar ringbrynjor och bedrev en omfattande handel ända nere i Mellanöstern. Även om man ganska tydligt har kunnat bevittna ett trendbrott i.o.m den internationella succéserien Vikings, skriven av engelsmannen Michael Hirst, (trots de kolossala brister serien i mitt tycke dras med) så står den obildade och i allra högsta grad infantila bilden kvar av vikingarna som en samling råbarkade galningar vars främsta nöjen var att våldta kvinnor, slå ihjäl små barn och halshugga försvarslösa män. Inte sällan har man hört från diverse amerikanska komiker att svenskarna är ättlingar till ”våldtäktsmän”, vilket för all del kan försvaras som ett skämt. Likväl är det ett ovedersägligt faktum att det är just denna bild som dominerar skildringarna av våra förfäder, vilket är tragiskt när det är uppenbart hur obildad och falsk den är, och det är inte bara det tragikomiska Hollywood som detta porträtt dominerar utan även hos vår granne, Ryssland.

Den ryska historiska dramafilmen Viking, släppt och offentliggjord förra året, tillhör en av Rysslands mest påkostade filmprojekt någonsin och enligt vissa källor skall det vara den absolut dyraste produktionen rysk film har skådat. Jag brukar sällan läsa filmrecensioner, även om det emellanåt är närmast oundvikligt att ta del av ett och annat tankegods, men jag har förstått att Viking har mötts av tämligen blandade recensioner men verkar vara en succé i Ryssland. Vladimir Putin skall t.om själv ha sagt att han ”gärna ser den igen”. För mig som svensk känns rysk film tämligen främmande, något jag med all sannolikhet har gemensamt med samtliga landsmän och övriga skandinaver, då filmer från Ryssland inte direkt hör till vanligheterna på bioduken. Dessutom har den inte ens släppts i Sverige, trots att flera svenska skådespelare kan skymtas som vikingar i filmen, däribland Joakim Nätterqvist.

Viking utspelar sig i ett forntida Östeuropa, närmare bestämt omkring de rysk-ukrainska trakterna, som ännu inte är kristnat av de romerska missionärerna. Vi får en inblick i ett hedniskt land, bortom allt vad rysk-ortodox kristendom heter, där konflikter av diverse slag pågår. Den huvudsakliga handlingen kretsar emellertid kring den unge Vladimir Svjatoslavitj, i historien benämnd som Vladimir I, vars ena broder Oleg omkommer i en olycka med sin häst, något som likväl får förödande konsekvenser när följden blir att den tredje brodern Jaropolk får skulden och anklagas för att mördat Oleg. Enligt den information man får ta del av i filmen så var Vladimir en ”oäkting” och dåtidens lag skall ha varit att det var den yngste och oäkte sonens uppdrag att hämnas broderns död, men Vladimir befinner sig i underläge och flyr istället till Skandinavien där han betalar svenska vikingar (”ruser”, ”varjager”) för att hjälpa honom att invadera hans hemland och skipa rättvisa för hans familj och hans folk.

Trots de påtagliga och uppenbara brister som filmen otvivelaktigt dras med så har ändå den ansvarige regissören till projektet, Andrej Kravtjuk, lyckats skapa ett ganska sevärt verk där ändå en tydlig historisk förankring finns, där i synnerhet ett exempel är våra förfäders blotta närvaro i filmen då ruserna (de skandinaver som for till de traditionellt östslaviska territorierna och koloniserade) sannolikt spelade en stor roll i såväl Kievrikets som Gårdarikes (Ryssland) grundande. Det finns historiskt ett nära band mellan svenskarna och ryssarna som, innan det urartade i krig (under äldre medeltid), var ett vänskapligt sådant, där ett tydligt exempel torde vara Olof Skötkonungs dotter Ingegerd som gifte sig med Kievrikets storfurste Jaroslav I och blev det ortodoxa helgonet Heliga Anna. Att i princip det enda skandinaviska språket jag hör från vikingarna i filmen är vårt eget modersmål förefaller inte heller vara någon slump, då det i synnerhet skall ha varit svenska vikingar som skall ha farit till de östslaviska områden som vi idag känner som Ryssland och Ukraina.

Andra positiva aspekter med filmen är själva tekniken och den ryska filmkonsten. De som eventuellt besitter diverse fördomar om rysk filmkonst blir med all säkerhet tagna på sängen om de ser filmen, vilket berör alltifrån ljudeffekter till de emotionella aspekterna. Ryssland verkar knappast lida någon större brist på skickliga skådespelare. Man får även en inblick i andra strider som har utkämpats i de gamla östslaviska territorierna, bl.a med diverse turkiska nomadfolk där de brutalt och skoningslöst skildrade petjenegerna spelar en stor roll.

Likväl dras filmen med tydliga brister, vilket så klart gäller skildringen av våra förfäder som inte skiljer sig nämnvärt från Hollywoods verk om dem. De är råbarkade och berusade knäppgökar som finner ett enormt nöje i att slåss, döda och plundra. När det gäller deras påstådda ”nöjeskultur” får man se hur de innan strid dricker en ”vredesbrygd”, som Joakim Nätterqvists rollfigur kallar drycken. Vladimir som reser med vikingarna får även han dricka och föga förvånande blir de som galna efter intag av den märkliga drycken. En av de mest groteska scenerna är emellertid när våra förfäder efter en överväldigande seger uppmanar Vladimir att våldta en ung kvinna framför hennes föräldrar med Joakim Nätterqvists ord om att ”visa vem som är herre i huset” ekandes.

Om man bortser från bristerna så är det ändå en sevärd film, innehållandes alltifrån intressant historia om den forna slaviska hedendomen till djup emotionalitet. Man får bl.a en inblick i de uråldriga slavisk-hedniska ritualerna som fanns innan kristendomen tog fart även hos vår stora granne i öst och filmen är inte minst rik på känslomässigt omskakande scener. Likväl åtnjuter Viking flera olika egenskaper. Bitvis är den blodig och rå, bitvis emotionell, bitvis filosofisk och bitvis humoristisk. Det är emellertid en mytologisk och ”mörk” stämning under hela filmens gång, något som inte direkt kan förklaras utan kanske bara är en odefinierbar känsla som jag själv har. Likväl är det inte utan att man undrar om de ryska filmmakarna medvetet har valt att skildra filmens händelser med ett diffust filosofiskt mörker, en bild de kanske har av sitt lands hedniska epok och historia. Detta är dock endast min tolkning och ingenting som jag vet stämmer.

Avslutningsvis kan jag konstatera att Viking är en tämligen bra film. Det är knappast någon höjdare, men den får två av fem nordiska dryckeshorn av mig. Se den gärna.

Viktor Johansson

Pin It
  • Författad av Patrik Ehn eller Viktor Johansson? Ryssland har intagit ett väldigt spännande spår med flera moderna och påkostade filmer med historiska skildringar. Värt att titta närmare på!

    • Viktor Johansson. Författaren är nu ändrad till ”Gästskribent”.

    • Viktor Johansson

      Intressant. Kan du rekommendera något?

      Mvh.

      • Har tyvärr inte sett så många som jag kanske borde för att uttala mig, men jag gillade biografifilmen Mongol om Djingis Khan/Temudjin. Kan nog bli väldigt bra om det blir en trilogi som utlovat. Annars verkar filmerna om rymdkapplöpning under kalla kriget spännande; Vremja pervych tex.

        • Viktor Johansson

          Ja, Mongol såg jag för ett tag sedan (den var ganska bra), men inte de andra du nämnde. Ska kolla upp det. Tack för tipsen!

      • Nicodemos

        Derzu Uzala.

        • Ah, Kurosawas klassiker! Vet inte om man ska räkna den som rysk eller japansk…

  • MartinA

    Våldtäkten av Rodneda är en del av nästorskrönikan. Egentligen var det 6000 norska vikingar som Vladimir lär ha anställt för att ta makten i Kiev. De utgjorde sedan basen för Väringagardet i konstantinopel. Att en styrka av unga manliga förkristna legosoldater beter sig rått är ingenting jag tycker är konstigt.
    Det jag tycke var mest frustrerande med filmen var Vladimirs mähäiga personlighet. Men det kan vara att det fungerar bra i en rysk-ortodox tradition, eftersom filmen var en framgång i Ryssland. Jag hade också en usel översättning när jag såg den.

    • Viktor Johansson

      Ja, våldtäkter har så klart historiskt varit något vanligt i krig och det är heller ingenting som jag försöker relativisera eller glömma bort i texten, utan jag intar endast en kritisk ståndpunkt mot att det i princip alltid är vikingar (i varje vikingarelaterat verk) som utmålas som ofräscha galningar som varken åtnjöt moral eller något hyfs och inte mer än så. Och eftersom att Nestorskrönikan först skrevs på medeltiden (1100-talet) av en kristen munk så är det såklart svårt att direkt bilda sig en direkt uppfattning.

      Håller i övrigt med om uppmärksamheten kring de historiska detaljerna.

      • MartinA

        Jo, redigerade min kommentar. Filmen verkar vara en kristen moralberättelse på många sätt. Med en man som är vilse men sedan hittar fram till gud. Och vikingarna används för att bortförklara mycket som säkerligen var den historiske Vladimirs handlingar. Det är Vladimir helgonet som skildras i filmen, inte Vladimir härskaren.

      • sandis

        Ja isländska havamal, med filmer som Korpen flyger och Den vite vikingen samt Vägvisaren, norsk tror jag var inte heller några söndags skole skildringar! By the way, var kan man se mästerverket,– måste man åka till Ukraina?

  • Har inte sett filmen själv men med tanke på det låga betyget undrar jag mest hur många ryska judar som varit involverade i projektet? Nån som vet?