Ett par av de viktigare aktörerna från det långa 80-talets kamp mellan kommunister och antikommunister har under den senaste tiden gått bort. Det rör sig dels om den sydafrikanske ledaren Botha, dels om den chilenske Augusto Pinochet.

Global och historisk bakgrund
I båda dessa fall är det något tveksamt hur man som högerradikal bör ställa sig. 80-talets antikommunister gick nämligen segrande ur striden mot kommunismen, och det är väldigt osäkert om världen blev bättre av detta. Nationernas självständighet sjönk genom att antalet supermakter minskade från två till en, och de små nationernas möjlighet att gå sin egen väg genom att spela ut de två stora mot varandra försvann därför (vi gick kort sagt från en bipolär till en unipolär världsordning). I spåren av detta har vi exempelvis sett hur Libyens en gång så nationalrevolutionäre ledare underkastat sig USA och slutat stödja systemkritiska rörelser i Afrika och andra världsdelar, vi har sett hur ”rogue states” isolerats och/eller invaderats. På sikt kommer inte USA att kunna finansiera sin ställning som global hegemon, och vi kommer att få se en övergång till en multipolär värld, eller en ny hegemon. Men det ligger i framtiden.

Som högerradikal är det i varje fall tveksamt om man såhär i efterhand kan ”hålla på” någon av de två sidorna under 80-talets kamp mellan USA och Sovjet. Enstaka högerradikaler, som FP Yockey, valde rentav att stödja Sovjet som det mindre onda. Men att det rörde sig om valet mellan pest och kolera, jämförbart med att tvingas rösta på Moderaterna eller Vänsterpartiet, eller att följa med en av två svettiga läderbögar hem, är uppenbart. Det är val man helst inte vill behöva göra.

Pinochet och nattväktarstat kontra organisk stat
Augusto Pinochet spelade en central roll i den militära statskuppen mot vänsterpresidenten Allende 1973 i Chile. Han kom sedan att styra landet fram till 1990. Statskuppen borde inte ha kommit som en total överraskning för de med någorlunda insikt i fenomenet orsak och verkan. Allendes anhängare hade börjat ockupera storgods, och nationaliseringar av storföretags egendom i Chile var på gång. Att militären i det läget skulle ingripa var ganska givet.

Mindre givet var den samhällsomvandling som Pinochet skulle inleda. Det normala när sydamerikanska militärer tar över styret av sina länder är en populistisk, nationalistisk och mer eller mindre korporatistisk politik som man som högerradikal kan ha en viss sympati för (peronismen, Vargas, Arbenz och velasqismen är några historiska exempel, Chavez är ett nutida). Pinochet bröt med den traditionen och bjöd istället in nyliberala ekonomer från USA, de så kallade ”chicago boys” för att omvandla Chile i grunden. Detta var möjligt eftersom fackliga och politiska protester förhindrades genom en politik av terror och tortyr (3000 döda och 30.000 tortyroffer är visserligen en droppe i havet om man jämför med de folkmord på den egna befolkningen som kommunister regelbundet gjort sig skyldiga till, men det var ändå ett effektivt sätt att lamslå det civila samhället). Som en följd av den snabba chockterapi som nyliberalerna utsatte Chiles ekonomi för, så slogs mängder av företag ut, och arbetslösheten blev massiv.

Man kan rentav säga att om Sovjet var ”real-socialismen” (alltså socialismen så som den blir i verkligheten snarare än i ideologers fantasier), så var Chile ”real-nyliberalismen” och en av få ”nattväktarstater” i modern tid (ett tecken på detta är Margaret Thatchers sympatier för Pinochet). Inslaget av terror var tydligen nödvändigt i båda fallen, för att inte trilskande medborgare som inte ville inse storheten i den kommunistiska respektive nyliberala utopin skulle kunna störa eller avbryta projektet. Det är hur som helst uppenbart att även om det chilenska samhällsexperimentet på sikt ledde till en ganska imponerande exportdriven tillväxt, i BNP räknat, så kan man som högerradikal inte sympatisera med det. Chockterapin i Chile slog sönder traditionella gemenskaper, som familjer, lokalsamhällen, och yrkesgrupper, och det är något den alltid gör (Thatchers politik, som bland annat inkluderade att krossa gruvarbetarkollektivet och förvandla arbetarklasskvarter till anonyma ghetton, är inget undantag). I sina spår lämnade den ett atomiserat samhälle, och även om chilenarna senare genom politiska medel försökt att ordna social trygghet och rättvisa, så tvingas vi räkna Pinochet till de direkt anti-traditionella krafterna under 1900-talet. Att han ägnade sig åt ohedervärt beteende som tortyr och mord på oliktänkande, eller att berika sig själv, gör inte saken bättre, och att han själv ville kalla sig ”patriot” och ”antikommunist” visar bara vilka luddiga begrepp det är. När vi ser hur ”conservatives” som Thatcher och Pinochet slog sönder familjer, levande stadsdelar, etniska identiteter, andlighet och idealism, och yrkesgrupper, så måste vi fråga oss själva: vad var det egentligen dessa konservativa ville bevara? Mer än kapitalismen?

Botha och exploatering kontra imperium
När det gäller den sydafrikanske ledaren PW Botha är situationen inte lika entydig som när det gäller ”antikommunister” som Pinochet och Thatcher. Botha strävade efter att bevara den politik av ”apartheid”, alltså separation av de olika folken, som var en förutsättning för att de alla skulle kunna överleva längre än några generationer. Problemet i Bothas och Sydafrikas fall var att systemet hade en inbyggd motsättning. Å ena sidan fanns det begynnelsen till något som påminner om det indiska kastväsendet eller det europeiska Imperium, alltså en politisk enhet med långtgående kulturell och ekonomisk autonomi för de folk som ingår i den. De vita sydafrikanerna sågs av många stammar som ”the Great White Tribe”, alltså en stam bland flera, och de hade gett ”homelands” till olika svarta stammar. Å andra sidan, så underminerades den utvecklingen av att Sydafrika även var ett kapitalistiskt land, där storkapitalisters intresse av billig och rättslös arbetskraft och billiga naturtillgångar kom att sättas i första rummet. Att universalistiska ideologier som kommunism och pan-afrikansk nationalism i den situationen kom att vinna anhängare bland den rotlösa klass av svarta proletärer som ryckts från sina traditioner för att lönearbeta i Sydafrika, borde inte ha varit någon överraskning. Men under den tid som de vita sydafrikanerna kämpade en tragisk kamp för att behålla sin position i sitt nya hemland, så skapades det många hjältar och hårdföra kämpar, och till de senare får vi räkna PW Botha, ”die Groot Krokodil”. Att han och hans sympatisörer hade rätt i sina farhågor demonstreras idag av det folkmord som deras folk utsätts för i det ”nya” Sydafrika.

Om skribenten: Joakim Andersen

Joakim Andersen driver sedan 2005 bloggen Oskorei. Han har akademisk bakgrund med samhällsvetenskaplig inriktning och ideologisk bakgrund som marxist. Denna bakgrund kommer idag till uttryck i ett intresse för idéhistoria och ett fokus på strukturer snarare än personer och grupper (motståndaren är kort sagt den nya världsordningen, inte muslimer, judar eller andra grupper). Under årens lopp har inflytandet från Marx kompletterats med bland annat Julius Evola, Alain de Benoist och Georges Dumezil, då marxismen saknar både en hållbar teori om det politiska och en antropologi. Idag identifierar Joakim sig inte fullt ut med någon etikett överhuvudtaget, utan betraktar fixeringen vid bland annat den tänkta konflikten mellan ”höger” och ”vänster” som något som skymmer vår tids verkliga frågor. Hans blogg har även fortsatt ett idéhistoriskt fokus, och introducerar gärna utländska strömningar för en svensk publik.