#Postmodernism – Sanning och objektivitet

Aktuellt, Filosofi, Media, Metapolitik, Samhälle, Vetenskap

  • 13
    Delningar

I kölvattnet av våldtäktsanklagelserna gentemot filmproducenten Harvey Weinstein väcktes en nätkampanj kring mäns trakasserier och sexuella våld mot kvinnor. Under hashtag ”Metoo” gavs utrymme åt kvinnor från västvärlden att berätta om händelser de utsatts för: från våldtäkter till muntliga trakasserier och tafsningar. I Sverige hängdes bl.a. TV-profilerna Lars Kronér och Martin Timell fram som framgångsrika män som utsatt kvinnor i sin närhet för kränkande behandling. I samma veva står Aftonbladets skribent Fredrik Virtanen misstänkt för våldtäkt.

Men det är inte bara kändisars snedsteg som lyfts fram. Tusentals berättelser figurerar nu på sociala medier om övergrepp och trakasserier. Då uttalande på nätet inte kan eller bör ges någon rättsstatus är det just berättelser – ärenden som kanske inte skulle leda till en fällande dom i en domstol eller vara värda att anmäla. Ord i sig självt, och det är viktigt att hålla i minne, är sällan prövbara.

Parallellt med #Metoo diskuteras utvisningar av unga män från Sverige till Afghanistan. Företrädare för bl.a. Ung i Sverige menar att utvisningar till det delvis krigshärjade landet i Asien är en tur in i döden. Ett sådant påstående motsägs av faktiska uppgifter, bl.a. omnämnda i Uppdrag granskning. Tvärtom är dödsfallen mycket få.

Är det då sanningar eller lögner som redovisas? Kanske är det ett mellanting. För narrativ tycks inte enkelt gå att ge ett gemensamt sanningsvärde. I en postmodern kontext har man inte bara övergivit de stora sanningarna, utan också ambitionen om en universell skildring av realiteten omkring oss. Sanningen blir en berättelse och därmed en personlig eller intersubjektiv ägodel. Traditionellt sett har den deskriptiva kategorin gjorts sällskap av den normativa inom områden som moralfilosofi och estetik. Med narrativet intåg riktas istället fokus från det objektiva till det subjektiva; med budbäraren och mottagaren snarare än budskapet i fokus.

För inte är det så att övergrepp och trakasserier inte drabbar kvinnor i samhället. Inte är det heller så att Afghanistan är ett ofarligt land. Men det vore naivt att bara se kampanjerna som kumulationer av enskilda utsagor, när det så tydligt gömmer sig berättelse bakom vilka gör anspråk på att uppfattas som sanningen. En berättelse om alla män som skurkar, och en berättelse om västvärldens inhumanitet mot människor från tredje världen. Narrativ inte alls olik de schabloner man som kritiskt lagd kan finna i filmens eller bokens skildringar.

Carl Schmitt beskrev en gång i tiden det politiska begreppet som ett krig om makten att stipulera verkligheten, och att endast det som hotas av en alternativ skildring är politik. Därmed är institutioner vilka kan existera parallellt med varandra, befriade från försöken att utmanövrera varandra, också fria från det politiska. Idag är det lockande att säga att inget löper den friheten, att allt således är politik; för inte ens kyrkan eller vetenskapen tycks längre tro på någon objektiv sanning, utifrån stringens skildrande realiteten, utanför de narrativen. Istället handlar allt handlar om vem som säger vad, när och hur. Ett narrativ kan aldrig vara allmänt sant om det förtäljs av en fascist, eller bryter mot något som hålls för sanning av ett etablissemang. Må vara att det styrks av empiri eller deduktion.

Postmodernismen kom som en kritik mot modernitetens omfamnande av universell sanning och den makt det gav åt de som besatt positionerna att i en positivistisk anda beskriva verkligheten efter sin ram för sanning och undersökande. I verkligheten har nog sällan maktklyftan varit så stor som idag. Narrativet som sanningsbegrepp ger fullmakt åt en minoritet att välja vem som har rätt att berätta om verkligheten, och vem som exkluderas; vem som ifrågasätts och vem som lyfts fram som sanningssägare. Postmodernismen har således blivit en förflyttning mot den metodik som är synonym med det auktoritära samhällets verklighetsbeskrivningar

Postmodernismen riskerar därtill att urgröpa kriteriet om opartiskhet i vetenskapliga studier; i synnerhet bland enskilda forskare. Om validitet och reliabilitet åsidosätts för en tolkning bygd kring narration förlorar vi den vitala åtskillnaden mellan objektiv och subjektiv som befriar vetenskapen från politiken och därmed erbjuder en gemensam grund för sanning. Så var exempelvis fallet med den rapport som i slutet av september dikterade att man funnit bevis för att vikingar dyrkade den muslimska guden Allah. Detta efter ett påstått fynd om att namnet skulle figurerat på ett stycke textil från tiden. Genom hypotesbaserat ”återskapande” och långsökta slutsatser, vilka saknade stöd, skapade man ett narrativ om ett historiskt inflytande av islam över Norden, vilket snabbt spred sig i flera massmedier. Det spelade föga roll att teorin byggde på futila försök att manipulera fram evidens, när berättelsen var så passande.

På Motpol har de senaste veckorna avhandlats breda analyser om bl.a. Frankfurtskolan. Och det är givetvis nära till hands att tala om den politiska kraften bakom tillståndet av relativisering vi tycks ledas in i. Man bör dock inte förglömma den teknologiska utvecklingen som möjliggjort nya plattformar och metoder. Internet ger alla möjlighet att berätta eller stämma in i ett narrativ, liksom den ger möjlighet att forma en bild av styrka och utbredning. Det kan vara fake news, vinklingar eller kampanjer. Man kan rentav säga att narrativet når sin styrka i sin kvalitativa kvantitet. Bekräftar tillräckligt många inflytelserika röster att Sverige skickar afghaner i döden är det en sanning. Säger för få viktiga personer att personer med utländsk bakgrund är överrepresenterade gällande sexuella övergrepp blir det irrelevant, osant och populistiskt.

Det är ett hårt slag för den som tror på objektiva värden och lägger stor tyngd på vetenskaplig neutralitet och allmängiltighet. Sitter man fast i ett modernistiskt uppfattning, rörande stringens, hypotes-deduktion, statistik och empiri, så kommer man att ständigt ligga steget efter den som tyr sig till berättandet; det polariserande och suggestiva. Det är ofrånkomligt att vi lever i en tid som kräver tydliga motberättelser snarare än sökandet efter objektivitet.


  • 13
    Delningar