#Postmodernism – Sanning och objektivitet

Aktuellt, Filosofi, Media, Metapolitik, Samhälle, Vetenskap

I kölvattnet av våldtäktsanklagelserna gentemot filmproducenten Harvey Weinstein väcktes en nätkampanj kring mäns trakasserier och sexuella våld mot kvinnor. Under hashtag ”Metoo” gavs utrymme åt kvinnor från västvärlden att berätta om händelser de utsatts för: från våldtäkter till muntliga trakasserier och tafsningar. I Sverige hängdes bl.a. TV-profilerna Lars Kronér och Martin Timell fram som framgångsrika män som utsatt kvinnor i sin närhet för kränkande behandling. I samma veva står Aftonbladets skribent Fredrik Virtanen misstänkt för våldtäkt.

Men det är inte bara kändisars snedsteg som lyfts fram. Tusentals berättelser figurerar nu på sociala medier om övergrepp och trakasserier. Då uttalande på nätet inte kan eller bör ges någon rättsstatus är det just berättelser – ärenden som kanske inte skulle leda till en fällande dom i en domstol eller vara värda att anmäla. Ord i sig självt, och det är viktigt att hålla i minne, är sällan prövbara.

Parallellt med #Metoo diskuteras utvisningar av unga män från Sverige till Afghanistan. Företrädare för bl.a. Ung i Sverige menar att utvisningar till det delvis krigshärjade landet i Asien är en tur in i döden. Ett sådant påstående motsägs av faktiska uppgifter, bl.a. omnämnda i Uppdrag granskning. Tvärtom är dödsfallen mycket få.

Är det då sanningar eller lögner som redovisas? Kanske är det ett mellanting. För narrativ tycks inte enkelt gå att ge ett gemensamt sanningsvärde. I en postmodern kontext har man inte bara övergivit de stora sanningarna, utan också ambitionen om en universell skildring av realiteten omkring oss. Sanningen blir en berättelse och därmed en personlig eller intersubjektiv ägodel. Traditionellt sett har den deskriptiva kategorin gjorts sällskap av den normativa inom områden som moralfilosofi och estetik. Med narrativet intåg riktas istället fokus från det objektiva till det subjektiva; med budbäraren och mottagaren snarare än budskapet i fokus.

För inte är det så att övergrepp och trakasserier inte drabbar kvinnor i samhället. Inte är det heller så att Afghanistan är ett ofarligt land. Men det vore naivt att bara se kampanjerna som kumulationer av enskilda utsagor, när det så tydligt gömmer sig berättelse bakom vilka gör anspråk på att uppfattas som sanningen. En berättelse om alla män som skurkar, och en berättelse om västvärldens inhumanitet mot människor från tredje världen. Narrativ inte alls olik de schabloner man som kritiskt lagd kan finna i filmens eller bokens skildringar.

Carl Schmitt beskrev en gång i tiden det politiska begreppet som ett krig om makten att stipulera verkligheten, och att endast det som hotas av en alternativ skildring är politik. Därmed är institutioner vilka kan existera parallellt med varandra, befriade från försöken att utmanövrera varandra, också fria från det politiska. Idag är det lockande att säga att inget löper den friheten, att allt således är politik; för inte ens kyrkan eller vetenskapen tycks längre tro på någon objektiv sanning, utifrån stringens skildrande realiteten, utanför de narrativen. Istället handlar allt handlar om vem som säger vad, när och hur. Ett narrativ kan aldrig vara allmänt sant om det förtäljs av en fascist, eller bryter mot något som hålls för sanning av ett etablissemang. Må vara att det styrks av empiri eller deduktion.

Postmodernismen kom som en kritik mot modernitetens omfamnande av universell sanning och den makt det gav åt de som besatt positionerna att i en positivistisk anda beskriva verkligheten efter sin ram för sanning och undersökande. I verkligheten har nog sällan maktklyftan varit så stor som idag. Narrativet som sanningsbegrepp ger fullmakt åt en minoritet att välja vem som har rätt att berätta om verkligheten, och vem som exkluderas; vem som ifrågasätts och vem som lyfts fram som sanningssägare. Postmodernismen har således blivit en förflyttning mot den metodik som är synonym med det auktoritära samhällets verklighetsbeskrivningar

Postmodernismen riskerar därtill att urgröpa kriteriet om opartiskhet i vetenskapliga studier; i synnerhet bland enskilda forskare. Om validitet och reliabilitet åsidosätts för en tolkning bygd kring narration förlorar vi den vitala åtskillnaden mellan objektiv och subjektiv som befriar vetenskapen från politiken och därmed erbjuder en gemensam grund för sanning. Så var exempelvis fallet med den rapport som i slutet av september dikterade att man funnit bevis för att vikingar dyrkade den muslimska guden Allah. Detta efter ett påstått fynd om att namnet skulle figurerat på ett stycke textil från tiden. Genom hypotesbaserat ”återskapande” och långsökta slutsatser, vilka saknade stöd, skapade man ett narrativ om ett historiskt inflytande av islam över Norden, vilket snabbt spred sig i flera massmedier. Det spelade föga roll att teorin byggde på futila försök att manipulera fram evidens, när berättelsen var så passande.

På Motpol har de senaste veckorna avhandlats breda analyser om bl.a. Frankfurtskolan. Och det är givetvis nära till hands att tala om den politiska kraften bakom tillståndet av relativisering vi tycks ledas in i. Man bör dock inte förglömma den teknologiska utvecklingen som möjliggjort nya plattformar och metoder. Internet ger alla möjlighet att berätta eller stämma in i ett narrativ, liksom den ger möjlighet att forma en bild av styrka och utbredning. Det kan vara fake news, vinklingar eller kampanjer. Man kan rentav säga att narrativet når sin styrka i sin kvalitativa kvantitet. Bekräftar tillräckligt många inflytelserika röster att Sverige skickar afghaner i döden är det en sanning. Säger för få viktiga personer att personer med utländsk bakgrund är överrepresenterade gällande sexuella övergrepp blir det irrelevant, osant och populistiskt.

Det är ett hårt slag för den som tror på objektiva värden och lägger stor tyngd på vetenskaplig neutralitet och allmängiltighet. Sitter man fast i ett modernistiskt uppfattning, rörande stringens, hypotes-deduktion, statistik och empiri, så kommer man att ständigt ligga steget efter den som tyr sig till berättandet; det polariserande och suggestiva. Det är ofrånkomligt att vi lever i en tid som kräver tydliga motberättelser snarare än sökandet efter objektivitet.

Pin It
  • Passande nog fann jag ett ypperligt exempel i dagens Sydsvenskan på ett narrativt skildrande, när en frilansande skribent berättar om en händelse på en Malmöbuss, vilken hon beskriver som ett utfall av vardagsrasism. Denna historia varken kritiseras eller granskas. Underförstått för att det är kvinnans berättelse och ingen nyhetsskildring. Därmed tillåts hon beskriva något som en sanning, oavsett om berättelsen inträffat eller är uppdiktad. När flera liknande artiklar skrivs blir det så småningom en sanning, inte realistisk, men narrativ.

    Det är en väldigt framgångsrik och sofistikerad aktivism, oavsett vad vi tycker om den.

    • Patria

      Intressant, spännande och kreativt. Borde inte det också betyda att man kan få en text publicerad där nämnda tidnings samtliga reportrar och skribenter beskrivs som utvecklingsstörda?

  • Parsifal

    ”När George Orwell 1942 skrev om sina upplevelser som frivillig i det spanska inbördeskriget framhöll han hur själva sanningsbegreppet fallit offer i striderna. I Spanien såg han för första gången `tidningsrapporter som inte bar någon som helst relation till fakta, inte ens den relation som förutsätts i en vanlig lögn. Jag såg stora slag rapporteras när det inte varit några strider, och fullständig tystnad när hundratals män blivit dödade´.”
    Citat från understreckaren i dagens (171030) SvD med rubriken ”Föraktet för fakta mer skrämmande än bomber” av Martin Gustafsson, professor i filosofi vid Åbo Akademi.

    • zeno

      människor som saknar en relevant verklighetsuppfattning är per definition galna eller vansinniga(”van-sinn” =sinnena van-tolkar sinnesintrycken)

      eric blair(”george orwell”=nom de plum=pseudonym) försörjde sig delvis som essäist och kolumnist – så han kunde verkligen skriva och har publicerat en text som beskriver hans metod(tips o tricks)

      när 2a världskriget började blev hans krigsinsats för den allierade segern att skriva propaganda-texter för att dels stärka den egna sidans moral – men även för att försvaga fiendens moral(eftersom text påverkar människor – vi fick i gymnasiet läsa goethes ”den unge werthers lidande” som magistern sade hade förorsakat en självmords-epidemi i tyskland när den kom)

      som Churchill sa så är freden endast kampens fortsättning fast med andra och fredligare medel

      detta har marxisterna tagit fasta på och därför utgår presstöd i överflöd för propaganda-kriget mot befolkningen

      det fina i kråksången är att även om PK-soldaterna inom svinmedia i början av sin karriär är medvetna om sina egna lögner så kommer de med tiden tappa fotfästet och uppslukas av sina egna lögner och den perverterade miljön – vilket man ju inte behöver vara professor i filosofi för att känna till

      t.ex så utgav ju KGB Solsjenitsyns texter i specialutgåva för nomenklaturan att läsa – ”eliten” hade i sin filterbubbla gjort fantasierna om hur det borde se ut till beslutsunderlag istället för verkligheten – detta ville KGB ändra på med hjälp av Solsjenitsyn böcker eftersom utvecklingen skvallrade om att saker o ting höll på att gå käpprätt åt helvete – precis som i dagens svedala

      ps
      SD eller DÖ 2.91 – valet e givet

      • zeno

        pps
        just finnarna har ju ett ordspråk som ypperligt beskriver processen ovan och hur det fungerar;

        ”först dricker mannen flaskan – men sen dricker flaskan mannen”

        för att travestera – ”först producerar mannen lögnerna – men sen producerar lögnerna mannen”

        • Parsifal

          Citat från intervju med A. Solsjenitsyn i tidskriften Time den 19/1 -74:
          På vilket sätt kan Era landsmän, Era ungdomar, ge Er stöd?
          Inte genom fysiska handlingar utan endast och uteslutande genom att ta avstånd från lögnen, genom att personligen vägra delta i lögnen. Var och en skall beslutsamt upphöra att samarbeta med lögnen överallt där han möter den: där folk tvingas tala, skriva, citera eller underteckna eller bara rösta eller läsa. Hos oss är lögnen inte en enkel moralisk kategori utan en statlig hörnpelare. Genom att ta avstånd från lögnen utför vi en moralisk handling – inte politisk och straffbar – men den skulle omedelbart påverka hela vårt liv.
          (En kalv med eken stångades – sid. 439)