Lästips: Germanska mannaförbund

Okategoriserade

De skandinaviska folken härstammar från indo-européerna, och flera inslag i vår historia och våra samhällen kan spåras tillbaka till detta ursprung. En av de betydelsefulla traditionerna vi hittar i vårt indo-europeiska arv är mannaförbunden, hemliga sällskap av krigare och mystiker som i Norden kopplades till överguden Oden. Hos oss känner vi dem under namn som bärsärkar och ulfhednar, hos andra indo-europeiska folk kunde de istället för björnar och vargar knytas till både vildsvin, rävar och lejon.

Intresset för mannaförbunden var stort under 30-talet, då det även av politiska skäl var ett viktigt område. Fler än en bedömare ansåg sig kunna se likheterna mellan de historiska mannaförbunden och deras sentida arvingar i de tyska SA och SS, och de italienska arditi och fasciska squadristerna. Till detta knöts en alternativ politisk genesismyt, där staten ursprungligen skulle ha bildats av sådana mytiska och initiatoriska krigarsällskap. För traditionalister innebar detta inte minst att staten hade sina rötter i traditionen och det mer-än-mänskliga, snarare än bara i den rent biologiska gemenskapen.

Bärsärk

Det intresse som under 30-talet visades mannaförbunden gjorde att forskningen i ämnet senare kom att avstanna. Men på senare år har det åter kommit att tas upp, och ett intressant exempel på detta är Lars Adolfssons text Germanska mannaförbund. Texten är inte politiskt inkorrekt på något vis, men ändå en bra introduktion till området för den nyfikne.

Adolfsson begränsar sin studie till de germanska folken, och definierar sitt studieobjekt på följande vis:

Generellt sett brukar ett mannaförbund förklaras som en hemlig sammanslutning av främst yngre män för krigiska och/eller kultiska syften. Endast genom någon slags initiation inlemmas nya medlemmar. Mannaförbunden tycks dessutom ofta vara knutna till någon slags krigs- eller dödsgud.

Adolfsson tar sedan upp sådant som existensen av bärsärkar som medlemmar i stormäns elitgarden, langobardernas hundhövdade krigare cynocephali, med mera. Ett problem är att han kopplar uppkomsten av mannaförbund till kulturell påverkan från Romarriket genom hemvändande germanska legosoldater, trots att liknande fenomen funnits hos ett flertal indo-europeiska folk, exempelvis hos perserna. Deras framtoning tycks inledningsvis ha varit tämligen mörk och hotfull, och det är möjligt att inflytande från den romerska civilisationen gjorde det hela mer ”ordnat”, men rötterna är avgjort äldre än Adolfsson antyder. Han hävdar även att bärsärkarna härrör från samiskt inflytande, något som också är osäkert. Indo-europeiska folk inordnade lokala djur i sina kultiska och zoomorfa sällskap på flera ställen (i Indien exempelvis pantern), och detta behövde alltså inte vara ett lån från samerna. Även om det inte heller är omöjligt (både finnar och samer sågs ännu under medeltiden som synnerligen kunniga i trolldom). Dessa båda detaljer antyder dock att Adolfsson kunde haft nytta av att läsa de böcker som getts ut av JIES, Journal of Indo-European Studies (såsom Gershensons Apollo the Wolfgod och Kershaws Odin the One-eyed god). Funderingarna kring varför sejd ansågs omanligt blir däremot bitvis roande, inte minst genom att de upptar så stort utrymme.

Adolfsson tar också upp sådant som hur fostbrödraskap ingicks, edsringar, sejd, runstenar, initiationsriter med Odens självoffer som förebild, björndödande; allt rikt illustrerat. Som helhet är det alltså intressant och spännande läsning, och en bra introduktion till en aspekt av vårt ursprung. För detta ska Adolfsson ha en eloge. Man kan under läsningen även fråga sig hur mannaförbunden kan inspirera oss idag i vårt politiska handlande, och våra politiska ideal. Det hela är till exempel förenligt med den indo-europeiska världsåskådning som Georges Dumezil beskrivit, där prästers och krigares sfärer var överordnade det rent materiella och ekonomiska.

Tipstack till farbror B.

Tidigare inlägg i ämnet:

Lyssa

Dumezils Mitra-Varuna

Mannaförbund och vargkrigare

Wotan – utdrag

Calusari – ett rumänskt Männerbund

Indo-europeiska bärsärkar

Lecouteux och europeisk häxtro

Indoeuropeernas totemdjur par excellence

Pin It