Häromdagen orsakade CUF-ordföranden Reka Tolnai en smärre storm i det proverbiala vattenglaset efter att hon i en kort video om LAS gått till häftigt angrepp mot ”Britt-Marie 45” och hennes tidsödande fikavanor. Till skillnad från statsministern såg inte Tolnai Lagen om anställningsskydd som en avgörande faktor i kampen mot gängkriminalitet, i vad mån det kan betraktas som en förmildrande omständighet är dock tveksamt. Reaktionerna på Tolnais korta video är oavsett vilket positiva, de tyder på en växande förmåga att identifiera angrepp på vanliga svenskar. Även om försvaret ofta är lika implicit som angreppet.
Den hegemona ideologin döljer nämligen sitt verkliga innehåll bakom en retorisk fasad av floskler. Det är exempelvis sällan man stöter på etablissemangsföreträdare som explicit uttrycker illvilja mot svenskar, möjligen undantaget när de är i stark affekt. Vill man identifiera ideologins verkliga innehåll tvingas man genomföra ett detektivarbete med inslag av både språk- och psykoanalys. Tolnais video är ett bra exempel på det. Vänsterliberaler vänder sig gärna mot ”whataboutism”, alltså användandet av fiktiva jämförelser, exemplet ”Britt-Marie” illustrerar varför de hyser denna motvilja. Det är först när vi föreställer oss att Tolnai istället vänt sig mot ”Fatimas” eller ”Mohammeds” fikavanor och anställningstrygghet som den hegemona ideologins anti-vita tendens börjar framträda tydligt. När man associerar ett svenskt namn med något negativt kan man utsättas för reaktioner, men dessa härrör till övervägande delen från vanliga människor och påverkar bara marginellt fortsatt karriär inom etablissemanget. Så inte om man associerar invandrarnamn med samma saker.
Men detta torde vara självklarheter. Mer intressant är intersektionaliteten i Tolnais budskap. ”Britt-Marie” är inte bara svensk, hon är dessutom kvinna och 45 år gammal. Vi påminns här om att i ett samhälle med den skeva etniska åldersfördelning som Sverige har så kommer i hög grad ”gammal” att associeras med ”svensk”, och ”ung” med ”invandrare”. För övrigt inte alldeles ogrundat, vilket en promenad genom stadskärnan kan påminna om. ”Ålderism” och anti-vit tendens samspelar här, något som inte bådar gott för de politiskt korrekta svenskar som sakta men säkert själva närmar sig ålderdomen. ”Idag LAS, imorgon äldrevården” kan man summera den glidande definitionen av ”vita privilegier” över tid.
Ett inslag av klassförakt finns naturligtvis också i exemplet ”Britt-Marie”, hon påminner oss såtillvida om att det finns två former av anställningstrygghet i dagens Sverige. En för majoriteten, en för etablissemang och elit. Det är inte mot den senare CUF vänder sig, dess former och mekanismer är de inte ens intresserade av att blottlägga.
Historiskt intressant är exemplet Britt-Marie oavsett vilket, det påminner om spänningarna i den politiskt korrekta ”regnbågsalliansen” vad gäller synen på vita kvinnor. Tolnai tolkar och reproducerar här ett ursprungligen amerikanskt tanke- och känslogods, där Becky, Karen, gammon och TERF bara är några av de negativt laddade termer som är ”Britt-Maries” föregångare. De vita kvinnorna är här en tacksam måltavla. Dels av rent ideologiska skäl, de är uppenbarligen vita och kan antas ha ”vita privilegier”. Men lika avgörande är att de som kollektiv besitter ett rikt plundringsbyte i form av resurser och positioner, samtidigt som de tycks ha svårt att formulera ett försvar mot sina angripare. Ofta tycks de genuint övertygade om ideologins riktighet, exempelvis när Märta Stenevi (MP) uttryckt att ”ska utlandsfödda kvinnor få makt, då kommer vita inrikesfödda kvinnor behöva flytta på sig”. I vad mån detta är individen som förråder kollektivet för egna fördelar får vara osagt. Osagt däremot inte att ”vita inrikesfödda kvinnor” matat ett monster genom sitt mångåriga stöd för en ideologi som dels är verklighetsfrämmande och har fel i sak, dels är riktad mot dem. Vi kommer få se flera försök till ompositionering framöver, om de blir inomhegemoniska eller som TERF-fenomenet antyder kan tvingas bli kontrahegemoniska återstår att se.
Utöver ideologianalysen av CUF:s angrepp på LAS och ”Britt-Marie” kan man notera att videons icke-verbala innehåll ger ett besynnerligt intryck. Men det fördjupar vi oss inte i, så inte heller i det faktum att ungdomsförbunden blir allt mindre representativa för befolkningen i stort eller att den historiska distinktionen mellan ”extremvänster” och ”borgerlighet” brutit samman. Som Josh Neal konstaterat i American Extremist hänger detta dock ihop, en extrem ideologi och politik som den anti-vita kan bara föras av eliter och individer som själva är extrema.
Om skribenten: Joakim Andersen
