Motsättningar i regnbågsalliansen – kriget mot Becky

Aktuellt, Åsiktskorridoren, Feminism, Ideologi, Inrikespolitik, Invandringspolitik, Kultur, Metapolitik, Politik, Rekommenderat, Samhälle, Vänstern

  • 13
    Delningar

Feminismen är den svagaste länken i regnbågsalliansen. Det finns flera skäl till detta, ett är att många feminister är vita samtidigt som alliansen som helhet utvecklas i uttalat anti-vit riktning. Det som tidigare varit outtalade sentiment blir nu allt oftare öppen retorik och teori. De vita männen blir alltmer trängda och allt färre, vilket betyder att det är frestande för många i regnbågsalliansen att vända sig även mot vita kvinnor. Vita kvinnor som dessutom är en tacksam måltavla så länge de internaliserar den postkoloniala världsåskådningen och sensibiliteten. Vid sidan av islam är detta den avgörande inbyggda motsättningen i regnbågsalliansen. Vad gäller islam bygger motsättningen på att islam och politisk korrekthet i grunden är oförenliga storheter samtidigt som antalet muslimer växer så snabbt att den etablerade maktbalansen i regnbågsalliansen förskjuts mer än de andra grupperna är bekväma med. Vad gäller feminismen bygger det istället på en motsättning mellan realitet och sentiment. I realiteten drabbas många kvinnor, även feministiska sådana, negativt av framgångar för sina ”allierade”, i synnerhet när det gäller frågan om trygghet i vardagen. Men det sentiment som genomsyrar den etablerade feminismen är att de är priviligierade och inte ska ifrågasätta sina allierade. I längden kan det leda till två utfall. Antingen total underkastelse och självutplåning, eller en brytning med sentimenten. Vi ser idag exempel på båda alternativen, en allt mer uppenbart patologisk form av det Vox Day kallar ”doubling down” å ena sidan, och forna feminister som bryter med politisk korrekthet och självhat å den andra. Det senare är den tendens som kommer dominera, även om vi just nu också bevittnar besynnerliga övergångsfenomen som feminister som blir genuint rasande av ”främlingsfientlighet” men lärt sig att relativisera våldtäktsmäns beteende så länge hudfärgen är den rätta. Raseriet antyder dock att det för många är en övergångsfas, man har inledningsvis svårt att erkänna att man faktiskt hatar och fruktar vissa våldtäktsmän trots att det strider mot det ”anständiga människor” förväntas göra. Då reagerar man en tid genom att projicera och ”skjuta budbäraren” istället, innan man bearbetat sina motstridiga känslor.

Detta är en lovande utveckling, och det finns tecken på att den kommer drivas på av andra medlemmar i regnbågsalliansen, av hybris eller av ren dumhet. Intressant i sammanhanget är det den amerikanske skribenten Steve Sailer kallar kriget mot Becky. ”Becky” är ett nedlåtande namn som vita kvinnor fått i vissa svarta miljöer. Sailer har följt dess historia och användning, och noterat att det har både rasistiska och sexistiska övertoner. Inslaget av ressentiment är ofta pinsamt tydligt, ”Becky” har ”the good hair” samtidigt som det är hon som ”makes an A while doing none of the work”. Det nedlåtande uttrycket har spridits även i mer etablerad media, Sailer tar bland annat upp en artikel om ”de fem typerna av Beckysar” i The Root. Vad som blir tydligt i den artikeln, och i en text i modetidningen Harpers Bazaar, är att det är aldrig tillräckligt. En vit kvinna kan ha ett förhållande med en svart man, hon är ändå en Becky (eller en ”Beckeisha” i det fallet). Hon kan vara färgblind och ha färgade barn, det kvittar för ”feminism is White supremacy in heels”. Vita feminister ska enbart, översatt till vanlig svenska, hålla käft och hålla med när de utsätts för en oändlig ström av passivt aggressiva beskyllningar från sina allierades sida.

Detta illustrerar två saker. Det första är att det idag finns både sentiment, teori och praktik riktade mot vita. Den som kan sin historia kan utan problem känna igen inslag från exempelvis historisk antisemitism i dessa. Eftersom det handlar om sentiment kommer det aldrig att vara tillräckligt, en punkt där de anti-vita är nöjda kommer inte att nås. Situationen i Sydafrika bekräftar detta. Det är en olustig utveckling. Men det andra är att gradvis blir det mer uppenbart att det handlar just om anti-vita sentiment. De är förklädda i rättviseretorik och liknande, vilket kan lura en del människor. Gradvis tröttnar fler och fler av dessa dock på att bli kallade Beckys och att uthärda ökad risk att våldtas eller mördas bara för att tillfredsställa människor som använder skuld för att utpressa dem. Vi närmar oss relativt snabbt en punkt där dessa människor, eller ”Beckys”, genomskådar bluffen. Tidigare fanns det fördelar de kunde vinna på att spela med, inte minst i form av uppskattning. Det finns det betydligt mindre av nu, vilket är fullt naturligt givet att det hela drivs av anti-vita sentiment. Men det kommer ha vissa konsekvenser att belöningarna sinat.


  • 13
    Delningar