Realitetsprincipen

Aktuellt, Historia, Ideologi, Kultur, Politik, Religion, Samhälle

Tema

I en lika välformulerad som tänkvärd passage om kunskap och sanning skriver den franska filosofen Simone Weil:

Ett barn lär sig en geografiläxa för att få ett bra betyg, eller för att lyda lärarens befallning, eller för att glädja sina föräldrar, eller för att det finner ett slags poesi hos de främmande länderna och deras namn. Om inget av dessa motiv finns lär sig barnet inte läxan. Om barnet vid ett visst tillfälle inte har reda på vad huvudstaden i Brasilien heter och får veta det strax därpå, har det tillägnat sig ytterligare kunskap. Men det har ingalunda kommit sanningen närmare än förut. Kunskapsinhämtandet närmar oss i vissa fall till san­ningen, men i andra fall inte. Hur skall man kunna skilja mellan dessa fall? Om en man ertappar den kvin­na han älskar och skänkt all sin tillit med otrohet, kommer han i brutal kontakt med en sanning. Om han får veta att en kvinna som han inte känner och vars namn han hör för första gången, i en stad som han heller inte känner till, har bedragit sin man, så förändrar detta ingalunda hans förhållande till sanningen. Detta exempel ger oss nyckeln till problemet. Kunskapsinhämtandet för närmare sanningen när det gäller kunskap om det man älskar, men annars inte. Kärleken till sanningen är ett oegentligt uttryck. Sanningen kan inte vara föremål för kärlek. Den är inget föremål. Vad man älskar är något som existerar, som man kan tänka sig och som därigenom kan vara föremål för sanning eller villfarelse. En sanning är alltid san­ningen om någonting. Sanningen är verklighetens utstrålning. Kärlekens förmål är inte sanningen utan verkligheten. Att längta efter sanningen är att längta efter direkt kontakt med en verklighet. Att längta efter kontakt med en verklighet är att älska den. Man längtar efter sanningen endast för att få älska i sanning. Man längtar att få veta sanningen om det man älskar. Istället för att tala om kärlek till sanningen är det bättre att tala om en sanningens ande i kärleken. (Att slå rot, s. 259-60, övers. Gunnel Vallquist.)

Eller i original:

Un enfant apprend une leçon de géographie pour avoir une bonne note, ou par obéissance aux ordres reçus, ou pour faire plaisir à ses parents, ou parce qu’il sent une poésie dans les pays lointains et dans leurs noms. Si aucun de ces mobiles n’existe, il n’apprend pas sa leçon. Si à un certain moment il ignore quelle est la capitale du Brésil, et si au moment suivant il l’apprend, il a une connaissance de plus. Mais il n’est aucunement plus proche de la vérité qu’auparavant. L’acquisition d’une connaissance fait dans certains cas approcher de la vérité, mais dans d’autres cas n’en approche pas. Comment discerner les cas? Si un hom­me surprend la femme qu’il aime et à qui il avait donné toute sa confiance en flagrant délit d’infidélité, il entre en contact brutal avec de la vérité. S’il apprend qu’une femme qu’il ne connaît pas, dont il entend pour la première fois le nom, dans une ville qu’il ne connaît pas davantage, a trompé son mari, cela ne changeaucunement sa relation avec la vérité. Cet exemple fournit la clef. L’acquisition des connaissances fait approcher de la vérité quand il s’agit de la connaissance de ce qu’on aime, et en aucun autre cas. Amour de la vérité est une expression impropre. La vérité n’est pas un objet d’amour. Elle n’est pas un objet. Ce qu’on aime, c’est quelque chose qui existe, quel’on pense, et qui par là peut être occasion de véri­té ou d’erreur. Une vérité est toujours la vérité de quelque chose. La vérité est l’éclat de la réalité. L’objet de l’amour n’est pas la vérité, mais la réalité. Désirer la vérité, c’est désirer un contact direct avec de la réa­lité. Désirer un contact avec une réalité, c’est l’aimer. On ne désire la vérité que pour aimer dans la vérité. On désire connaître la vérité de ce qu’on aime. Au lieu de parler d’amour de la vérité, il vaut mieux parler d’un esprit de vérité dans l’amour.

Men, för att parafrasera skeptikern Pilatus, vad är verklighet?

Variationer

Det är Din uppenbarelse som väcker min kärlek till liv. Innan jag såg Dig älskade jag inte. Om jag aldrig hade sett Dig, om jag aldrig hade förnummit Din närvaro, skulle jag inte älska. Om inte det älskansvär­da uppenbarar sig för oss kan vi inte lära oss vad kärlek är. Kärleken är ett svar. Ett gensvar.

Även om det jag tar för att vara mitt eget inte alltid är det, inte är det så helt och fullt som jag vill tro att det är det, så är dock detta gensvar mitt. Det är jag som svarar, ingen annan. Det är inte någon annan som talar genom min mun, utan det är jag, det jag djupast och innerst är, som talar genom mig när jag älskar. Det som talar är mitt sanna och verkliga jag. Så uppenbarar Du inte bara kärleken för mig utan också mig själv.

Nu när jag äntligen kan se Dig vill jag fortsätta att se Dig, vill jag se Dig för alltid. Jag vill lära känna Dig och veta allt om Dig. Och jag vill att vetskapen om Dig aldrig ska ta slut.

Kärleken till Dig väcker kärleken till sanningen. Att känna Dig, att veta sanningen om Dig, är att äga Dig. Det är det enda sätt som jag kan äga Dig på utan att förlora mig själv. Din osanning vore den största av olyckor. Om Du inte är den Du ger dig ut för att vara, om Du är en illusion eller en förfalsk­ning, är inte heller jag den jag trodde mig vara. Då har jag förlorat inte bara Dig utan också mig själv.

Innan kärleken drabbar oss angår oss sanningen endast som praktisk kategori. Vi är i vår relation till sanningen pragmatiker: det är sant som fungerar och det är falskt som inte gör det. För pragmatikern kan det beslöjade ansiktet vara att föredra framför det obeslöjade, emedan det möjliggör handlingar som det obeslöjade omöjliggör. Men för den som en gång har sett en glimt av det obeslöjade ansiktet finns inget annat ansikte än detta.

I det intensivt efterlängtade gensvaret på verklighetens uppenbarelse uppenbaras samtidigt det sanna och verkliga jaget – jaget bortom jaget. Därav denna genomträngande och plågsamma känsla av frånva­ro och tomhet, av att sakna något livsviktigt, ja, av att sakna livet självt, så länge det älskansvärda förblir dolt och okänt.

Att få ge detta svar, att få älska, är ett djupt behov hos oss. Men det är ett behov som förblir oartikulerat så länge vi inte får en möjlighet att ge vårt svar. Vi kan inte se klart vad det är vi längtar efter, för ingen längtan är klar, och vi har svårt att förstå de känslor vi hyser inför detta okända. Risken att gå vilse här eller att bli vilseledd är därför stor, och konsekvenserna av att ta miste kan bli ödesdigra.

Hur ska vi kunna veta att det som plötsligt uppenbarar sig för oss är verkligheten och inte en illusion el­ler förfalskning? Hur ska jag kunna veta vem Du är och om Du är sann? Sanningen är att jag inte vet detta och inte kan veta det. Ingen kan ensam veta om det han ser är verkligt och inte en inbillning av något slag, eftersom verkligheten inte är ett verk av någon människa ensam utan av många tillsammans. När vi igenkänner verkligheten gör vi det som delaktiga.

Kärleken till verkligheten, till att få se sanningen, till att få se i sanning, finns förberedd hos oss som en längtan efter tillhörighet och sammanhang, efter att få vara något mer och större genom att vara en del av något mer och större. Det är om denna delaktighet och dess livsavgörande betydelse för människan som Att slå rot handlar. Att ha rötter är att vara en verksam del av något som är större än man själv. Ge­nom sina rötter får människans liv den mening som hon inte kan ge det på egen hand.

Därav denna farliga avvikelse, som är den egentliga heresin, när vi gör oss själva till detta mer och stör­re, när vi, gärna i en form som för oss själva döljer innebörden i vad vi gör, sätter vårt eget jag framför allting annat och gör det till ett substitut för sanningen – för att det älskansvärda inte vill uppenbara sig för oss trots styrkan hos vår längtan eller för att det inte vill uppenbara sig i en form som passar oss och som förmår bekräfta den bild vi redan har gjort oss av oss själva…

Det uppblåsta och overkliga jaget iakttas bäst hos andra människor. Det är ingen tillfällighet att det framträder tydligast hos dem vars sociala vara dominerar över deras andliga, eftersom detta jag är bero­ende av andras uppmärksamhet och intresse för att luften inte ska gå ur det och dess illusoriska karaktär avslöjas. Men låt oss inte använda andras tillkortakommanden för att lura oss själva! Att vi inte beter oss lika överdrivet som vissa personer i det offentliga livet innebär inte att vårt behov av uppmärksam­het inte är för stort och hämmande. Den tillfredsställelse vi spontant känner när andra uppmärksammar något vi har sagt eller gjort är ett vittnesbörd om styrkan hos jagets ytskikt.

Det finns inget enkelt sätt att kontrollera de överdrivna och skadliga sidorna hos behovet av uppmärk­samhet och bekräftelse, men att odla den egna förmågan till uppmärksamhet är en långsiktigt verksam metod. Genom att vara uppmärksamma på det som finns runt om oss upptäcker vi snart sådant som är intressantare och betydelsefullare än vi själva och som därigenom kan berika oss. Den grundläggande mekanismen är enkel: medan uppmärksamheten får oss att djupna genom att lära oss nya saker om världen och om oss själva får vårt behov av andras uppmärksamhet oss att anpassa oss efter dem och lägga vår energi på att utforma en persona som ger oss den uppmärksamhet vi vill ha.

Inventioner

För att inte gå vilse i vårt sökande efter sanningen och för att inte frestas att sätta oss själva i form av vårt ytliga sociala jag framför verkligheten och det djupare kulturella jag som verkligheten ger oss kon­takt med behöver vi andras hjälp och vägledning. Vi måste lära oss att behärska oss själva så att vi inte frestas att identifiera verkligheten med den kaotiska virvel av yttranden och åtbörder som sveper fram runt om oss, med samtidens experimentverkstad där modeteorier och förföriska fantasier blandas med massproducerade åsikter och rena dumheter, och vi behöver redskap för att skilja mellan det som bety­der något därför att det är ett uttryck för verklighetens sammanhang och det som bara är lösa ord.

Denna hjälp och vägledning kan endast ges av dem som på ett eller annat sätt är eller har varit involve­rade i att frambringa och bibehålla denna verklighet. Ty verkligheten, den verklighet som är människans och som gör henne till vad hon är, är inte något som är givet oberoende av henne själv, utan den är upptäckt och skapelse. Människans verklighet är den kultur hon frambringar och för vidare. Den består i det dynamiska komplex av idéer och praktiker som de sociala organismer vi kallar folk skapar för att kunna leva och växa genom tid och rum. Försök tänk bort allt det du har fått lära dig av andra och allt det du själv har lärt dig med dessa kunskapers och färdigheters hjälp och se vad som blir kvar. Sanning­en är att det inte går att tänka på bort detta, för det du försöker tänka bort är det du tänker och handlar med.

Kulturen är det mycelium som vi som individer växer fram ur och som genom att förbinda oss till en in­teraktiv helhet gör oss till vad vi är. Liksom myceliet utgör den egentliga svampen utgör kulturen den egentliga verkligheten. Den väsentliga skillnaden är att medan myceliet kan överleva utan några svampar kan kulturen inte överleva utan individerna, för kulturens väv består inte av ett nät av fysiska trådar utan av ett nät av tankar. Kulturen är en andlig realitet och det materiella är en av dess uppenbarelsefor­mer.

Weil skriver i Att slå rot om hur romarnas erövring av Gallien ledde till den inhemska keltiska kulturens undergång och till utplåningen av druidernas månghundraåriga muntligt traderade visdom. ”Tout cela disparut quand les Romains exterminèrent, pour crime de patriotisme, la totalité des Druides.” Den värld som det romerska imperiet utplånade kan aldrig återskapas eller väckas till liv igen, eftersom den inte bestod av fysiska symboler och artefakter, av en text att läsa och tolka, utan av en organisk verklig­het bestående av levande människors på en andlig gemenskap grundade tankar och aktiviteter. Om den andliga gemenskapen mellan människor hindras att reproducera sig genom att man dödar dem som är gemenskapens bärare upplöses den och den yttre verklighet som den bär upp försvinner för alltid. ”Les vaincus disparaissent. Ils sont néant.”

Detsamma har skett många gånger i historien. Tragedin blir inte mindre för att den organiskt baserade verkligheten först försvagas av inre maktkonflikter eller av politiskt självskadebeteende, som i dagens Europa. Medan druiderna mördades för sin patriotism, som Weil skriver, sviker de som kunde och bor­de spela deras roll i efterkrigstidens Europa sin egen kultur för att skaffa sig tillfälliga personliga förde­lar. Det rör sig inte om förräderi utan om något annat och vida allvarligare: en förlust av kontakten med det djupare jaget och med verkligheten som är så omfattande att de drabbade inte längre märker den. De har inte känslan av att svika eller överge något. T. S. Eliots visionära gestaltning av den kulturellt alienerade människan som ihålig är träffande. Men kan den som är ihålig egentligen känna sin egen tomhet, så som de ihåliga männen i Eliots dikt tycks göra?

En gång var kyrkan, mera genom sin för alla tillgängliga kult och dess yttre former, arkitekturen, mäs­sans ritualer, väggmålningarna, psalmerna och musiken, än genom den i många avseenden avancerade och subtila teologin, en bärare av och vägledare till den gemensamma verkligheten. Detsamma gällde dikten och filosofin. Konsten och musiken är i sin kärlek till det sköna och i sina ansträngningar att ge­stalta den en av de viktigaste av dessa bärare och vägledare. Skönheten förstärker verklighetens utstrål­ning och gör den mera värd att söka och bevara. Den fyller vår relation till verkligheten med en energi som förenar oss med den och med varandra och som hjälper oss att acceptera och uthärda även dess mörkare sidor. Skönhetens harmoni förebildar den sociala harmonin och bidrar därigenom till att moti­vera och förstärka den.

Men den organiskt framvuxna verkligheten vilar inte bara på de verksamheter som, i likhet med det konstnärliga skapandet, bygger på ett medvetet förhållningssätt till verkligheten som gemensam andlig realitet. Den vilar i lika hög grad på alla de människor som bibehåller och berikar den som en bieffekt av livsnödvändiga plikter och praktiker: på dem som odlar jorden för att frambringa födan och på dem som genom industri och handel framställer de varor som behövs. Ja, den vilar på alla dem som genom sina handlingar bibehåller och berikar det vetande och de sedvänjor som den andliga gemenskapen är sammansatt av. Den andliga gemenskapen är det pågående resultatet av folkets gemensamma handlan­de. (Vilket inte innebär att dessa handlingar inte kan drivas av småsinthet och avund och rymma kon­flikter och tvång. Det är människor vi talar om, inte änglar!) Den mänskliga realiteten tar gemensam form och verkar såväl genom de högtidliga ceremonierna och konstens till skönhet förtätade minnen som genom vardagens mångfald av verktyg och praktiker. Och att detta realiserande sker omedvetet och indirekt är inte en brist utan tvärtom ett villkor för koordination och dynamik. Det mänskliga sam­hällets tillkomst och fortbestånd förutsätter ett stort mått av självorganisation. Det är därför makten all­tid utgör ett hot mot livet. Makten är så mycket primitivare, okunnigare och oskickligare än livet. ”Det är inte Makten som trycker och beklämmer mig. Det är detta som inte finns där Makten finns…”, som Lars Gustafsson skriver i en dikt.

Jämlikhetens och demokratins substans ligger i att alla medlemmar av ett folk genom att handla i rätt anda kan bidra till att stärka och berika den gemensamma verkligheten – och att var och en som inte gör detta följaktligen kan undergräva och skada den. Den skicklige och hederlige krukmakaren är djupa­re förankrad i den andliga realiteten än prästen som predikar utan att tro på det han säger eller poeten som förvanskar verkligheten för att få beröm. Det är inte vad du gör utan i vilken anda du gör det – om du gör det i en anda som förenar dig med verkligheten och uttrycker den eller ej. Någon annan grund för jämlikhet och demokrati än våra handlingars betydelse för helheten finns inte. Den ideologiska jämlik­heten, jämlikheten som idé, och den formella demokratin, demokratin som röst, urholkar tvärtom jämlikhe­tens och folkinflytandets substans genom att ersätta de krävande handlingarna och deras konsekvenser med de ansträngningslösa åsikterna och värdeomdömena – det som betyder något är inte vem du är och vad du gör utan vad du tycker, eller rättare sagt vad du lyckas ge sken av att tycka. Detta religions­substitut är ett maktmedel i tjänst hos en härskarklass som till skillnad från de flesta andra härskarklas­ser i historien är politiskt, ekonomiskt och kulturellt överflödig. Det enda den producerar är nämligen den ideologi som vidmakthåller dess ställning och inflytande. Därav dess närmast neurotiska demokrati­fixering. Den formella demokratin är dess alibi.

I ett verklighetsbaserat samhälle är vägvisarna många och det finns alltid någon till hands som kan visa oss till rätta genom förklaringar och exempel. De första och viktigaste är föräldrarna. Genom att vägvi­sarna är verksamma inom en mängd skilda områden ger de uttryck för olika aspekter av den gemensamma verkligheten och kan tillsammans leda oss mot en allt rikare och djupare förståelse för den växande och föränderliga realiteten. Att avvisa en verklighetsförankrad människas kunskaper därför att man anser att hans liv och gärningar är för tråkiga och banala är detsamma som att avvisa en aspekt av denna realitet. Det är att ta ett steg bort från det verkliga och in i det obestämda och illusoriska. Ef­terkrigsradikalismen kan fattas som en sådan rörelse bort från det verkliga, vilken sitt social engage­mang till trots drevs av ett ointresse och förakt för det folkliga och traditionella. Utan stöd från dessa vägvisare, och vi behöver deras stöd hela tiden, kan verkligheten inte uppenbara sig för oss, kan vi inte känna igen den när den uppenbarar sig för oss.

Idag verkar många av de äldsta och viktigaste vägvisande institutionerna, inte minst den andligt degene­rerade kyrkan, snarare urholkande och nedbrytande på den verklighet de en gång var med om att skapa och bära upp. Vi har kvar det de har frambringat, men i och med att allt mindre nytt bildas på denna grund försvagas vår relation till det, och det som en gång var praktiska livsformer stelnar till främmande fraser och svårförståeliga bilder. Traditioner bibehålls inte genom att upprepas utan genom att tillämpas i nya situationer. Nostalgin är ett vittnesbörd om att något har gått förlorat och att vi motvilligt inser detta. Vår kultur blir i allt högre grad retrospektiv – ett minne av något som en gång var.

Hur kommer lögnen in – i den enskilda människans liv, i den andliga gemenskap som verkligheten vilar på? Varför kommer den in och hur är den beskaffad? Naiva frågor, men nödvändiga! Lögnen, den av­siktliga osanningen, är en kunskapens frestelse. Frestelsen att till sin egen fördel utnyttja den omständig­heten att man vet mer om något än andra. Ormen i Paradiset var den första lögnaren. Lögnen har sin förutsättning i och får sitt manöverutrymme genom reciprociteten. Lögnen är till sin allmänna innebörd illusionen att reciprociteten består. Lögnen är illusionen av sin motsats.

Lögnen är inte bara ofrånkomlig utan en verksam del av samhällets polyfoni. Den på en gång berikar och vitaliserar denna polyfoni och begränsas och avslöjas av den. Lögnen kan vara allvarligt menad eller tänkt bara som ett skämt, den kan syfta till att skada och förnedra eller sakna bestämt uppsåt, den kan vara en feg undanflykt eller tvärtom ett medel att motstå våld och förtryck. Förr eller senare får den lu­rade reda på sanningen. Förr eller senare blir den yrkesmässige bedragaren avslöjad och gjord till åtlöje medelst tjära och fjädrar. Lögnen och bedrägeriet är en möjlighet som finns och som därför måste prö­vas och utnyttjas. Sådan är människan, och det måste accepteras. Skolbarnet som häpet inser att kamra­ten brutit sitt löfte förstår plötsligt sanningen bättre, och kanske blir denna osanning fröet till kärleken till sanningen. Han som fått lära sig att man alltid håller vad man lovar kan som vuxen ännu minnas den förvåning han kände när han insåg att ett löfte inte betyder detsamma för alla. Detta är i blygsammare och mindre dramatisk form den erfarenhet Simone Weil gestaltar i det inledande citatet – hur lögnen i viss mening för oss i kontakt med sanningen, sanningen om verkligheten, och uppenbarar den för oss i ett förklarat men många gånger också smärtsamt ljus.

Om verkligheten, den verklighet som människan lever och verkar i, är historiens praktik i nuet, realise­randet av historiens DNA i nuets kropp av tankar och handlingar, hur ljuger man då om denna verklig­het? Hur är det möjligt? Hur går det till? De lögner som berör själva den realitet som håller samman ett folk och definierar det som ett sådant har två grundformer: (1) lögner som syftar till att förvränga eller dölja folkets historia; lögner om vad som skett och varför, och (2) lögner som syftar till att försvaga och förstöra de föreställningar och sedvänjor som utgör historiens uppenbarelse- och verkningsformer i nuet. Vi kan kalla dessa båda typer av lögner för samhällslögner, eftersom de inte bara berör enskilda indi­vider och deras förhållanden utan det sociala och kulturella livet i stort.

En samhällslögn är en komplex företeelse. Eftersom den berör så många människor och kan verka un­der lång tid får den en stor mängd konsekvenser. Dessa kan vara såväl positiva som negativa som allting däremellan. En kompensationsfantasi om att det lilla folket bland de stora och mäktiga grannfolken är utvalt av gud till att vara ett föredöme för alla folk kan hjälpa det lilla folket att hålla samman och över­vinna yttre faror under sin långa vandring mot det förlovade landet, men det också göra det högmodigt och självrättfärdigt och väcka de andra folkens förakt och motvilja. Ett lands historia stannar inte upp p.g.a. en samhällslögn utan fortsätter genom att bygga vidare på lögnens grund, och historien kan däri­genom komma att ta en helt annan riktning än den annars skulle ha gjort. Genom den växande och lä­kande förmåga som ett samhälle besitter kan det dra nytta av lögnerna och rentav bli starkare av dem än det annars skulle ha blivit. Nationer, ja, hela kulturer har gått under p.g.a. samhällslögner, men det har också skett att de genom dem har omformas till något nytt, och att då inte acceptera detta nya och byg­ga vidare på det utan istället försöka återknyta till ett förlorat sannare tillstånd kan i realiteten vara en ny form av lögn.

Låt mig för att förtydliga ge några exempel på svenska samhällslögner. Legitimitet är en central fråga för varje politiska system. En monarki med ärftlig tronföljd har den fördelen framför andra system att den legitimitet som inledningsvis kanske saknas kan erhållas senare genom acceptansens och traditionens kraft. Men för att inte enbart behöva förlita sig på något så osäkert och nyckfullt som traditionen an­vänder sig härskarna och deras historieskrivare gärna av diverse knep för få den att ta lämplig form. En av den svenska statens viktigaste formativa lögner är föreställningen om Vasaättens legitimitet. Gustav Vasa var en upprorsman som lät välja sig till kung. Enligt Kalmarunionens bestämmelser skulle de nor­diska rikena ha en gemensam monark och tronen skulle ärvas i enlighet med gängse regler. Kristian II var Sveriges krönte kung, och hans arvinge var därför Sveriges legitime kung. Den legitimitet som Gustav Vasa trots allt erhöll genom den sympatiska svenska traditionen med valkungadöme undergrä­ver i samma mån legitimiteten hos det arvkungadöme som han införde för att säkra sin egen och sin ätts ställning. Genom att beröva kyrkan dess självständiga ställning berövade han samtidigt smor­ningsceremonin vid kröningen dess legitimerande kraft. Han bröt löften och han berikade sig själv i kronans namn. Vasaättens legitimitet är inledningsvis en charad som spelas med hänsynslös maktvilja och ett betydande mått av politiskt skicklighet. Denna lögn spelar en nyckelroll för den statliga makt­koncentration som ägt rum i Sverige och som är av avgörande betydelse för förståelsen av den svenska historien. Den starka och välorganiserade staten möjliggjorde förvisso Sveriges stormaktsställning på 1600-talet, men till skillnad från den organiska nordiska expansionen under vikingatid och medeltid, som inte drevs primärt av politiska beslut och militär kraft utan av vitaliteten hos socioekonomiska och kulturella faktorer, saknande den de inre begränsningar och kontrollmekanismer som männens frihet och inbördes konkurrens ger upphov till. Den svenska statens expansion förstärkte konflikterna inom Norden och bidrog till att skilja de nordiska folken åt; en utveckling som inte kunde vändas förrän på 1800-talet, och den medförde även en successivt allt större påfrestning på det svenska samhället vilket till slut resulterade i det karolinska enväldets fall. Den därpå följande snabba och dramatiska omvand­lingen av det puritanska och nationalistiskt-militaristiska Sverige, lett av hårdföra men dugliga och på många sätt beundransvärda monarker, till ett land präglat av hänsynslösa partistrider och en utbredd korruption, av intriger och förrädiska förbindelse med främmande makter, av en växande nationell splittring bl.a. till följd av en försvagad kungamakt och det själviska agerandet från en härsklysten aris­tokrati begiven på kostsamma utrikespolitiska äventyr, hade så när kostat Sverige dess ställning som självständig nation. (Karl XII var enligt Frans G. Bengtsson den siste europeiske monark som själv led­de sina trupper i strid; den snillrike och långt ifrån fege Fredrik II gjorde det inte, Napoleon stod fet och svullen på sin kulle och försökte överblicka och styra det som Tolstoj övertygande förklarar inte går att överblicka och styra, och dagens ledare sitter trygga i sina betongbunkrar och fjärrstyr sina krig, men kung Karl red frisk och nykter i förtröstan på Gud och Sanningen främst bland sina drabanter.) Detta oroliga och röriga mellanspel, som passande nog går under namnet ”frihetstiden” (= frihet från ansvar och anständighet), har märkvärdigt många likheter med vår egen tid.

En samhällslögn som engagerar mig själv i särskilt hög grad är bedrägeriet att mitt hemland Skåne är en naturlig del av Sverige och att Sveriges historia är Skånes. Skånska skolbarn har i generationer genom den svenska överhetens försorg förnekats rätten till merparten av sin egen historia, som före 1658 är dansk – och nordisk, och därtill matats med det bisarra påståendet att Skåne geografiskt hör till Sverige och att Sverige genom freden i Roskilde ”slutligen fick sina naturliga gränser”. Jag minns tydligt en fras med denna innebörd från en lärobok i skolan. Jag minns också att jag inte fann något fel på påståendet då. Men kanske har vårt dubbla arv och den påtvingade försvenskningen, som inkluderade allt från det förtryck och den utsugning och förstörelsen som krig och erövrare alltid för med sig till svek mot be­stämmelserna i fredsuppgörelsen och ett systematiskt motarbetande av skånska traditioner och skånsk kultur, gett näring åt ett rebelliskt sinne som gjort skåningen mindre benägen att tro att allt gott kom­mer från staten och mindre villig att böja rygg inför överheten. När det patriotiska initiativet Svenska zoner konstaterar att förutsättningen för sådana zoner ser bäst ut i södra Sverige, vilket i prakti­ken innebär Skåneland eller m.a.o. det som en gång var östra Danmark, undrar jag om de är medvetna om ironin. Idag önskar man varmt att isen hade brustit under Karl den tjocke! Det är illa i Danmark också; danskarna använder Sverige för att ljuga för sig själva, men alla som kan se är nog överens om att det är värre i Sverige.

Ingen kan ljuga med samma dryga självrättfärdiga fantasilöshet som en svensk socialdemokrat. Gustav III tillrättalade sanningen med teatral finess när det var nödvändigt, och Gustav Vasa var en berättare av Rabelais’ mustiga slag som gav historien det täta och spännande narrativ vilket gör den levande för generationer framåt. Som berättare hade han f.ö. en självdistans och humor som han saknade som kung. ”Sveriges beredskap är god.” ”Vi höll Sverige utanför kriget.” ”Vi svenska socialdemokrater tar vårt ansvar för samhällsutvecklingen.” O.s.v. Här befinner vi oss i lögnens färglösa och intetsägande limbo, och hade vi inte avskytt dessa människor så djupt för den skada de har åsamkat vårt land skulle vi ha gäspat stort. Folkhemstanken är jämte föreställningen om Sverige som den humanitära stormak­ten två av socialdemokraternas mest omhuldade lögner. Ironiskt nog är inget av koncepten deras eget. (Jo, föreställningen om Sverige som ett moraliskt rättesnöre för en oförnuftig och illa organiserad om­värld är väl ett genuint uttryck för inskränktheten hos efterkrigstidens paternalistiska välfärdssocialism, även om själva uttrycket ”den humanitära stormakten” lär komma från posören Bildt.) Kanske är det bara bristen på fantasi som skyddar de svenska socialdemokraterna från det totala moraliska haveriet? Till sin hjälp för att skapa myten att Sveriges moderna framgångssaga är ett resultat av socialdemokra­tisk politik har de haft samvetslösa agendajournalister och karriäristiska professorer. Sanningen är givet­vis sammansatt eftersom den utgör en historisk process, men den enskilt viktigaste drivkraften bakom Sveriges moderna utveckling är förvisso inte socialdemokratin utan det successiva frigörandet av det svenska bondeståndets begåvning och duglighet som inleddes genom de ekonomiska reformerna under det borgerliga 1800-talet. Utan det svenska näringslivets starka skattebas hade socialdemokraternas ”re­former” och ”omfördelningar” (en typisk socialistisk eufemism för stöld!) under efterkrigstiden varit otänkbara. Och vår självutplånande ”godhet” mot resten av världen, tvingas man efter en stunds efter­tanke tillägga. Den svenska fattigdomens betydelse låg kanske i att den bevarade Sverige svenskt…

Att hitta exempel på samhällslögner av det andra slaget är på sätt och vis svårare, inte för att de är färre eller spelar mindre roll; det förhåller sig snarare tvärtom, utan för att de inte först och främst består av verbala osanningar och förvanskningar utan av praktiska handlingar och beslut, vars motiv kan vara oklara och vars konsekvenser är osäkra. Det uppenbaraste exemplet på en samhällslögn av detta slag är väl när dagens svenska politiska elit och dess handgångna män och kvinnor försöker förminska betydel­sen hos våra inhemska sedvänjor och traditioner genom att helt enkelt inskränka deras utrymme och i kulturrelativistisk anda likställa dem med alla andra. Detta kan göras på en mängd olika sätt, alltifrån ge­nom att smyga in otraditionella (= muslimska) namn och högtider i svenska fickkalendrar till att använ­da ”hetslagstiftning” för att förhindra en öppen och kritisk diskussion om invandringen och dess kultu­rella och demografiska konsekvenser. Man kan i ”integrationens namn” hindra svenska skolbarn från att fira högtider och skolavslutningar i kyrkan och ta bort kors och andra kristna symboler för att inte människor med andra trosuppfattningar ska bli kränkta och upprörda, man kan låta personer med in­vandrarbakgrund läsa upp Heidenstams dikter och framträda i Strindbergs teaterpjäser för att därige­nom försvaga verkens identitet som svenska kulturskapelser, man ge andra religioner samma ställning som kristendomen, tillåta byggandet av moskéer och koranskolor och likställa minareternas politiska budskap om underkastelse och överhöghet med kyrkornas gudstjänstringning, man kan via skattesyste­met överföra stora ekonomiska resurser från svenskarna till invandrarorganisationer som systematiskt arbetar för den egna gruppens intressen, man kan normalisera invandrarnas språk genom hemspråksun­dervisning och kostsamma tolktjänster och genom nyhetsförmedling, broschyrer och anslag på främ­mande språk, man kan tillåta omskärelse, månggifte och halalslakt och acceptera osvenska klädkoder och hälsningsceremonier i officiella sammanhang, man kan ge politiskt korrekta akademiker betalt för att säga att det inte finns någon svensk kultur och man kan ersätta etnicitet med medborgarskap så att vilken kurdisk komiker som helst kan vara 100% svensk o.s.v. Uppräkningen kan som antyds göras lång! Dessa lögner, som alla syftar till att försvaga den svenska kulturen och omdefiniera Sverige i ”mångkulturell” riktning, är många och betydelsefulla och summan av deras verkningar är förmodligen större än historieförfalskningarnas. (Hur upprörande och lögnaktigt motiverat Skolverkets försök att utesluta och förminska centrala delar av Europas och Sveriges historia i högstadiets läroplan än är får åtgärder som dessa inte sällan motsatt verkan: när den politiskt korrekta pedagogiken släpper sitt kvä­vande grepp om historien återfår den sin lockelse och de många och färgstarka berättelserna om äldre tider och folk kan väckas till liv igen. Det bästa sättet att få de unga intresserade av något är som bekant att förbjuda det. Historien som berättelse är ett djupt behov hos människan – ett behov av mening och gemenskap i nuet. Det förstod den gamla folkskolan. Historiens sanning är folkets levande gemenskap i nuet.) På dessa och en svåröverskådlig mängd andra sätt försöker överheten försvaga svenskarnas och den svenska kulturens ställning och ge form och näring åt den stora lögnen att Sverige inte är svenskar­nas land och att vi inte har större rätt till Sverige än andra folk. Denna bisarra lögn är av fundamental betydelse för det politiska och mediala etablissemanget. De lever och verkar genom den. Om den faller så faller de.

Ju mer man lär sig om historien desto tydligare inser man hur många lögner och förvanskningar den rymmer. Lögner upprepas, får allt fler anhängare, vinner allmän tilltro och tar till slut formen av etable­rade sanningar. Nya förvanskningar görs och adderas till de gamla och lögnerna växer och utvecklas i nya och oväntade riktningar. I mörka ögonblick kan man gripas av känslan att hela historien är en enda stor lögn, att det är lögnerna som driver den framåt och håller den samman, och att sanningen bara är en tillfällig och lokal händelse som inte förmår att varaktigt lysa upp eller förändra något.

Det är lätt att se ett mönster hos samhällslögnerna. Det är överhetens lögner, statens och det mediala etablissemangets, och de syftar till att stärka dess ställning och underlätta för den att genomföra sina planer och nå sina mål. Samhällslögnen kan i själva verket definieras som en lögn som syftar till att gyn­na överheten på folkets eller samhällets bekostnad. Det mediala etablissemanget kan definieras som den grupp, eller klass eller kast, som har ansvaret för att ge lögnen en lämplig utformning och sprida den så effektivt som möjligt. Den omfattande propagandan för mångkulturens välsignelser och massinvand­ringens nödvändighet är ett övertydligt nutida exempel på en lögn av detta slag. Den går inte att förstå om man inte ser den som ett maktredskap.

Båda grundformerna av samhällslögner är anmärkningsvärda. Det mest anmärkningsvärda med den första formen är hur ofta de som ljuger om historien och om sina egna insatser i den kommer undan med det och hur lätt deras tillägg och tillrättalägganden vävs in i historien och blir en del av den. Fast med tanke på den makt och de resurser som dessa fabulatorer brukar ha till sitt förfogande borde man kanske i ännu högre grad förvånas över att sanningen, trots alla försök att undertrycka och förvanska den, ändå så pass ofta lyckas tränga upp till ytan igen och avslöja lögnen. Ett aktuellt exempel på san­ningens återkomst är The Myth of the Andalusian Paradise, där författaren Dario Fernández-Morera avslöjar omfattningen av och de olika aspekterna hos det förtryck som de muslimska erövarna utövade mot befolkningen på den iberiska halvön samt lyfter fram det inhemska antika och visigotiska arvet som den sociokulturella grunden för det moriska Spanien. Islam har aldrig av egen kraft frambringat någon kultur. Den s.k. muslimska guldåldern är den antika, väsentligen kristna, medelhavskulturens sis­ta blomstring. När den islamiska statens grepp om de erövrade länderna så småningom skärps och den ”religiösa” intoleransen ökar då upphör följaktligen denna blomstringsperiod, och det är först med de lättförtjänta inkomsterna från oljan, typiskt nog möjliggjorda av västerländska företag och västerländsk teknik, som arabstaterna vaknar till liv igen. Det är också följdriktigt att det var det Osmanska riket som utgjorde den vitalaste delen av den muslimska världen efter guldålderns slut, eftersom detta rike inte primärt byggde på islam utan på det turkiska folket. När man hävdar att det medeltida Europa lärde mycket av den muslimska civilisationen då är det i själva verket av sig själv Europa lär – av den antika medelhavskultur som från första börjar är en av Europas rötter. Det är på ett plan lätt att förstå vilken lockelse föreställningen om ”Al-Andalus” som en tolerant och förfinad mångkultur under muslimsk överhöghet måste utöva på det ideologiproducerande etablissemanget i västvärlden.

I detta sammanhang skulle man också kunna nämna boken Det här är en svensk tiger, som ska vara en grundlig genomgång av Sveriges kollaboration med Hitlertyskland och av de långtgående ansträng­ningarna att dölja detta efter Tysklands nederlag. Socialdemokraternas cyniska utrikespolitik före, under och efter kriget, och då inte bara samarbetet med Hitlers Tyskland; låt oss försöka ha ett perspektiv som sträcker sig längre än till herr Hitler, utan även deras svek mot Finland, de skandalösa eftergifterna mot Sovjetunionen (baltutlämningen, Wallenbergaffären m.m.), dubbelspelet med NATO (bara en radikal ur Palme-generationen kan åka gratis med uppsynen av moralisk överlägsenhet) och inte minst deras ännu pågående kriminella stöd till våldsbejakande och samhällsomstörtande rörelser i Mellanöstern och Afri­ka, behöver avslöjas gång på gång. Men varför biter inte dessa upprepade avslöjanden? Förstår folk inte innebörden av det som avslöjas? Är det inte upprörande att ”vi” hjälpte banditen Mugabe att driva Rhodesia i fördärvet, något som inte minst drabbade den svarta lantarbetarbefolkningen? Är det inte hemskt att ”vi” aktivt underlättar för korruptionscirkusen ANC Ltd att tränga undan och fördriva, ja, t.o.m. mörda de boer som, om man mäter i arbete och uppoffringar, har större rätt än några andra att kalla Sydafrika sitt land? Det är gåtfullt.

Den andra formen av lögn är ännu anmärkningsvärdare än den första. Bl.a. för att den tycks vara ett nytt fenomen i historien som bara existerar i västerländska demokratier. Folk har ofta krigat mot var­andra i historien och sällan dragit sig för att försöka skada eller omintegöra varandras livsbetingelser, men samtidigt har de noga vårdat sig om och byggt vidare på sin egen historia och kultur. Att avsiktligt motarbeta och skada det egna är otänkbart för en människa som identifierar sig med det. Hur kan makt och framgång någonsin bli viktigare än att bevara den verklighet som man själv lever i och genom? Hur kan en situation som den svenska (och europeiska) uppstå, där makt och framgång kan vinnas genom förnekelse och förstörelse av arv och ursprung?

Om vi definierar den formella partistyrda demokratin som ett politiskt system som verkar i kraft av illu­sionen att det är folket som styr landet och bestämmer politikens inriktning, inte eliten eller några s.k. särintressen, och om vi definerar en samhällslögn som en illusion som är bestämmande för maktförhål­landena i ett land, så kan vi formulera följande fråga: Är samhällslögnen möjlig inom något annat poli­tiskt system än demokratin? Har den någon funktion att fylla i andra politiska system?

Samhällslögner uppstår som vi har sett även i andra samhällsformer än demokratier, men då sker det inte inom det politiska systemet och som en naturlig del av det, utan tvärtom för att det rådande syste­met inte fungerar som det ska, för att det har uppstått allvarliga konflikter i samhället som inte kan han­teras inom det politiska systemet sådant det är. Gustav Vasa bedrar och fabulerar för att ge legitimitet åt sig själv och sin ätt och för att med stöd av denna legitimitet kunna skapa ett nytt stabilt och välfunge­rande politiskt system. Den svenska statsstrukturen, som Gustav Vasa lägger grunden till, är pragmatisk och effektiv och behöver inga fiktioner om allmän rösträtt och allas lika värde o.s.v. för att motivera sin existens. Dess syfte är att hålla ihop landet och göra det så starkt som möjligt. Man kan spekulera vidare om huruvida uppkomsten av demokratin, d.v.s. av ett system som verkar genom politiska illusioner, är ett naturligt steg i ett samhälle där en konflikt har gett upphov till en samhällslögn. Genom demokratin normaliseras och institutionaliseras samhällslögnen…

När man i det äldsta kinesiska kejsardömet Shang sade att kejsarna härstammande från gudarna kan vi från vår nutida upplysta västerländska position hävda att det var en samhällslögn som syftade till att ge legitimitet åt härskarna och skapa stabilitet i samhället. Men alla trodde ju på denna föreställning och ac­cepterade den, folket såväl som härskarna. Det framgår av hur kejsarna i åtskilliga generationer försökte leva upp till föreställningen om sin härstamning och härska lika klokt och rättvist som gudar skulle ha gjort. Är det då rimligt att kalla detta en samhällslögn? Ingenting blir sant för att alla tror på det, men det faktum att ett helt folk, ja, en hel kultur är övertygad om en sak borde göra skeptikern eftertänksam. Kanske är det han som har fel eller tänker för snävt? Det var först efter en period på flera hundra år, ef­ter att härskarna korrumperats och börjat utnyttja makten för sin egen vinnings skull, som man började ifrågasätta myten. När den under dessa förhållanden fortfarande vidmakthölls genom offentliga deklarationer och ceremonier blev den en samhällslögn. På liknande sätt kan man betrakta den euro­peiska aristokratins hävdande av bördsrätt till makt och jord när dess ställning börjar försvagas och ifrå­gasättas av det växande borgerskapet och städerna. Då blir aristokratismen en ideologi, medan den dess­förinnan var en självklar livsform. Istället för att vara de ledande i kraft av sin överlägsenhet och styrka hävdar aristokraterna nu att de bör vara de ledande därför att de en gång har varit det. En sådan tradi­tionalism har inget samhälle råd med. Eliten måste alltid tillåtas falla för att folket och kulturen ska kun­na överleva. När elitens ställning hotas p.g.a. samhällsförändringarna frestas den att använda lögnen för att behålla sin ställning och makt. Det ligger i sakens natur att en elit på nedgång sällan har den andliga styrkan att motstå denna frestelse. Då uppfinner man samhällslögnen. Lögnen är ett kraftfullt maktred­skap. Ett effektivt och mångsidigt redskap för styrning och kontroll. Men detta är ändå inte samma sak som lögnen i en demokrati, och borgerskapet motiverades delvis att utveckla sin kultur för att på ett åskådligt sätt vederlägga aristokratins allt svagare anspråk på maktmonopol. Det främsta motmedlet mot samhällslögnen är den rikare och vitalare kulturen, de starkare banden till den andliga realiteten, hos dem som lögnen används för att hålla nere och kontrollera. Om sådana band saknas hos de för­tryckta kan samhällslögnen kanske bara besegras genom en annan och starkare lögn. Så vann socialis­men och kulturradikalismen över det demoraliserade borgerskapet efter världskrigen, och så kanske islam inom en inte alltför avlägsen framtid kommer att besegra det pseudoliberala samhället. Men det kan ju också bli så att den njutningsinriktade och materialistiska västerländska konsumtionskulturen be­segrar islam genom det överflöd av frestelser som får den att framstå som en jordisk uppenbarelse av det muslimska paradiset.

Det går att hitta många andra exempel på samhällslögner, men de verkar alla regelmässigt uppstå när en grupp försvarar den maktposition den har eller försöker uppnå en maktposition som innehas av någon annan grupp. Detta senare är väl ovanligare i organiska samhällen, eftersom de grupper som i ett sådant samhälle stiger och blir starkare gör det i kraft av sina egna kvaliteter – för att de är hungrigare, kunni­gare och bättre organiserade. När samhällshierarkin är organisk och fungerar då accepteras den och de förställningar som är kopplade till den som sanna, som en beskrivning av hur samhället och världsord­ningen är beskaffad, av i stort sett hela folket. En religion som är sann när den är en integrerad del av samhället, som är ett uttryck för verkligheten och en del av den, kan utvecklas till en lögn när den insti­tution som uppbär den, en kyrka, uppnår självmedvetande som maktstruktur och maktmedel och av sina företrädare börjar användas i syfte att stärka deras inflytande och ställning i samhället. Den kristna kyrkan har under större delen av sin historia pendlat mellan att vara ett sant uttryck för verkligheten och ett falskt och förfalskande maktredskap för en inte alltid så kristligt ödmjuk kyrklig elit.

Till skillnad från kristendomen är islam skapad av Muhammed i syfte att vara ett så effektivt och inspi­rerande maktredskap som möjligt. Ideologins religiösa utformning präglas av detta: vad den gör är att ge legitimitet åt våld och stöld. Om du underkastar dig islams bud och lever som en rättrogen så får du göra som du vill mot alla dem som inte gör detta. Det är denna dubbla värdeskala, en fullständig lydnad mot ledarna och en obrottslig solidaritet med umman som belönas med total handlingsfrihet gentemot omvärlden och ”de otrogna”, som utgör kärnan och kraften hos islam och som är förklaringen till den starka lockelse som den förmår utöva på det mänskliga psyke som inte har vaccinerats mot auktoritets­tro och grupptänkande, mot hänsynslöshet och intolerans av den livsbejakande känslan av tillvarons mirakel, av nyfikenheten och skaparglädjen, och känt hur mycket större den styrka är som kommer ini­från genom det egna växandet. Islam är de förlorade barnens ideologi. Det förklarar också islams stora beroende av de otrogna och den dragningskraft som Europa och västvärlden ständigt har utövat på de muslimska ledarna. Islam är liksom socialismen en tjuvarnas och rövarnas ideologi. Det är därför ingen av dessa ideologier kan frambringa något välstånd på egen hand utan alltid är beroende av kulturen och rikedomarna hos andra folk och samhällsklasser. T.o.m. IS-krigarna har all i sin gränslösa brutalitet ett behov av att känna att det de gör är det rätta och att sanningen är på deras sida. Inte ens de utgör såle­des ett förverkligande av det rena och hämningslösa rovdjur, bortom gott och ont och sant och falskt, som Hitler inspirerad av Nietzsche drömde om. Muhammeds snilledrag var att erbjuda rovdjuret en övertygelse och en sanning, d.v.s. att tillfredsställa dess intima behov av att känna sig som någonting an­nat än ett rovdjur, nämligen som en människa…

Hur kommer lögnen in i samhället? Hur sprider den sig? En förgiftning av eliten? Av de religiösa insti­tutionerna? Men hur och varför? Man kan naivt tycka att detta är så onödigt, för även om några vinner kortsiktigt på lögnerna är det så mycket som går förlorat för så många. Är Sveriges undergång collateral damage för att Reinfeldt ska få prestige och kunna tjäna några miljoner? Palme hade samma instrumen­tella syn på Sverige som en karriärbräda till internationell framgång, men han var inte lika vulgärt mate­rialistisk. Banden mellan ledare och folk, interaktionen mellan dem, har på något sätt skadats eller bru­tits. Detta är en förutsättning. Ty så länge eliten är integrerad med folket, verkar i och genom det som husfadern i en familj, så länge folket utgör elitens praktiska verklighet, är samhällslögnen omöjlig. Det finns inget utrymme för den. För att eliten ska kunna ljuga för folket när den själv är en del av det mås­te den först ljuga för sig själv. Man kan i och för sig hävda att det är precis vad de folkvalda gör i en formell demokrati. Men i så fall innebär det att det finns någon annan någon annanstans som bestäm­mer. Multinationella företag? Globalistiska miljardärer? Judarna? Negrerna? Den som är bedragen be­stämmer definitionsvis inte. Det är därför man inte kan lura hela folket hela tiden. Då bryter den kultu­rella struktur samman som både den gemensamma verkligheten och den politiska makten vilar på.

Det finns det som är sant och det som inte är det. Vi vet inte alltid vad som är vad, men vi vet att det förhåller sig så. För Lao-Tse och Konfucius och de filosofer som lade den andliga grunden till det kine­siska samhället finns det en högre verklighet i form av en kosmisk ordning som människan måste an­passa sig till och som det mänskliga samhället utifrån sina skiftande förutsättningar måste eftersträva att realisera i sina styrelseformer och sedvänjor. Ett gott styre är ett styre som förstår den kosmiska ord­ningens villkor och anpassar sig till dem. Ett dåligt styre är ett som inte gör det. Sann är den samhälls­förståelse som bygger på insikten om den kosmiska ordningen, som inser hur den måste realiseras i samhället och agerar i detta syfte. Illusioner och lögner är de teorier och föreställningar om samhället som saknar band till den större kosmiska ordningen – som inte förstår denna ordning, som inte vill för­stå den, som inte vill acceptera den utan medvetet bryter mot den och som därigenom framkallar oord­ning och våldsamheter. Men vad vet vi egentligen om den kosmiska ordningen – om den verklighet den representerar? Vi hävdar kanske att man kan se den återspeglad i naturens ordning, men hur ska vi tolka det vi ser i naturen och hur kan vi veta att vi tolkar det på rätt sätt? Inte ens de kinesiska filosoferna kände väl hela sanningen om den kosmiska ordningen. Att de kallade dess kärna eller innersta för mörkret eller tomheten är måhända ett vittnesbörd om detta. Kanske är det istället så att det inte är ge­nom naturen utan genom det välordnade och harmoniska mänskliga samhället som den kosmiska ord­ningen anas och förstås bäst? I så fall och därför är det de föreställningar om människan och det mänskliga samhället vilka bidrar till denna ordning och harmoni, t.ex. vördnaden för historien och för traditionerna, respekten för de äldre, pliktuppfyllelsen som det sociala livets sammanhållande kraft, sy­nen på makten en form av tjänande och betonandet av helhetens liv som en förutsättning för delarnas – alltså kort sagt det samhälle som Konfucius och många med honom har velat se förverkligat, som utgör sanningen. Och ju bättre dessa idéer bidrar till social ordning och harmoni desto sannare är de, desto närmare sanningen kommer de. Omvänt är alla de idéer och föreställningar som fjärmar oss från det harmoniska och välfungerande samhället osanna, och de är osannare ju längre de fjärmar oss ifrån det – och de som bryter ned det och får det att falla sönder utgör samhällslögnerna. På detta sätt kan man säga att Shangs gudomliga monarki var sannare än Chous rationalistiska rekonstruktion av den, vilken i sin tur, för att ta ett långt hopp framåt i tiden, var sannare än den maoistiska diktaturen som under kul­turrevolutionen nådde en kritiskt samhällsnedbrytande nivå. Kulturevolutionen är Konfucius ställd på huvudet – och således ett pedagogiskt sätt att förstå vad Konfucius står för! Vår kristna enhetskultur fram till 1500-talet ägde något av Shangs med självklarhet accepterade sanning. Det borgerliga 1800-ta­let kan ses som ett medvetet räddningsförsök i Chous anda i efterdyningarna till religionskrigen och den skandalösa franska revolutionen, medan 1900-talets socialismen och kulturradikalismen är ett dödligt samhällsgift som vi måste befria oss ifrån om vi vill överleva som kultur. Liksom kineserna under de stridande staternas tid för mer än tvåtusen år sedan måste vi återupptäcka verkligheten, den naturliga el­ler kosmiska ordning som säger hur människan måste ordna sitt samhälle för att det ska äga stabilitet och fungera harmoniskt. Stabilitet och harmoni är kriterier på social sanning – på att samhället är inrät­tat på rätt sätt och på att det är gott. Men frågan gäller inte så mycket hur detta samhälle ser ut. Det vet vi redan i stora drag. Vi har ju också blivit ställda på huvudet! Frågan gäller snarare hur vi kommer dit. Frågan gäller mer bestämt hur det vi måste göra här och nu för att kunna nå dit ska få legitimitet av vårt mål. Det är nämligen i växande grad tveksamt om vi kan hejda den negativa utvecklingen inom vår kul­tursfär och vända den i positiv riktning utan att använda våld. Våldet ställer oss genom sin irreversibla karaktär inför allvarliga frågor. Att beslutsamt och behärskat räkna med dessa frågor är det bästa sättet att kontrollera och begränsa användningen av våld. Den kinesiska kulturen var tvungen att genomlida en närmare tvåhundraårig period av barbarinvasioner och inbördeskrig innan en ny enhet och stabilitet kunde växa fram. Att undvika något liknande för Europas del vore önskvärt.