När de bistra herrarna bakom webblogg Oskorei var något mindre bistra och ännu inte fullt ut några egentliga herrar användes det behändiga begreppet apstadiet flitigare i Sverige än idag, paradoxalt nog kan tilläggas givet att det är just där vi hamnat. Apstadiet kan användas för att beskriva det etiska och kognitiva sönderfall som är effekten av ett omåttligt alkoholintag, men det kan också associera till ett samhälle vars normer och kultur fjärmar sig från det särmänskliga och istället närmar sig det rent biologiska. Det är oavsett vilket ett kraftfullt begrepp, även den amerikanske författaren Kurt Vonnegut (1922-2007) använde sig av det i den korta dystopin Welcome to the Monkey House.

Berättelsen utspelar sig i en framtid präglad av överbefolkning, sjutton miljarder människor bebor vår lilla planet (”that was far too many mammals that big for a planet that small” konstaterar Vonnegut). Något egentligt ekonomiskt värde har de flesta av dem heller inte, som lök på laxen finns det dessutom piller mot åldrande. En depopulationistisk överideologi har därför blivit rådande, och vägleder världsregeringens politik. Så långt känner vi igen teman från Burgess, på både gott och ont, betydligt längre dystopi The Wanting Seed från 1962. Vonneguts korta behandling av snarlika ämnen gavs ut 1968, båda fångade aspekter av Zeitgeisten (jämför även Philip K Dicks hantering av abortfrågan i The Pre-Persons från 1974).

Hos Vonnegut fokuserar den depopulationistiska praktiken på frivillig eutanasi och medicin som upphäver sexdriften (”the pills were ethical because they didn’t interfere with a person’s ability to reproduce, which would have been unnatural and immoral. All the pills did was take every bit of pleasure out of sex”). De som vägrar ta pillren kallas ”nothingheads”, straffet för sådant ohemult beteende är 10,000 dollar i böter och tio år i fängelse. Vonneguts civilisationskritik går här i grunden längre än kritik av en sexfientlig politik, det är ett samhälle som vänt sig mot Eros i djupare mening han skisserar i dystopin. Rebellen i novellen kallas därför Billy the Poet, han läser poesi, dricker gin och hör hemma i en svunnen världs yachter (hans förklädnad/transformation och färd genom underjorden är symboliskt intressanta även de). Mot detta står ett samhälle där Eros försvunnit och Sexus endast står att återfinna i eutanasistationerna, ”sex is death” summerar Billy det hela. Förlusten av Eros är kopplad till automatiseringen, konsumtions- och övervakningssamhället, Vonnegut beskriver en värld där de flesta saknar arbeten och ”the average citizen moped around home and watched television, which was the Government. Every fifteen minutes his television would urge him to vote intelligently or consume intelligently”. På ett högst begränsat utrymme lyckas Vonnegut leverera en tämligen givande samhällskritik, där teman känns igen från andra samtida röster som Burgess, Dick, Crumb och Debord. Samtidigt känner man igen Vonnegut som postmodern berättare, bland annat genom att berättelsen innehåller flera små berättelser. Vonneguts kärnfulla lakonismer känns också igen, ”America had changed in many ways, but it had yet to adopt the metric system”. Sammantaget är det en läsvärd liten berättelse, där Vonnegut inte minst identifierar ett idékomplex som tycks återkomma under historien, ett idékomplex där ”sex is death” och både Eros och frihet lyser med sin frånvaro.

Vonnegut

Slakthus 5
Harrison Bergeron

Om skribenten: Joakim Andersen

Joakim Andersen driver sedan 2005 bloggen Oskorei. Han har akademisk bakgrund med samhällsvetenskaplig inriktning och ideologisk bakgrund som marxist. Denna bakgrund kommer idag till uttryck i ett intresse för idéhistoria och ett fokus på strukturer snarare än personer och grupper (motståndaren är kort sagt den nya världsordningen, inte muslimer, judar eller andra grupper). Under årens lopp har inflytandet från Marx kompletterats med bland annat Julius Evola, Alain de Benoist och Georges Dumezil, då marxismen saknar både en hållbar teori om det politiska och en antropologi. Idag identifierar Joakim sig inte fullt ut med någon etikett överhuvudtaget, utan betraktar fixeringen vid bland annat den tänkta konflikten mellan ”höger” och ”vänster” som något som skymmer vår tids verkliga frågor. Hans blogg har även fortsatt ett idéhistoriskt fokus, och introducerar gärna utländska strömningar för en svensk publik.