Mångkulturalism och immigrationism har på bloggen länge beskrivits som en form av klasskamp, riktad mot den europeiska arbetarklassen. I många fall är det också den infödda arbetarklassen som främst protesterar mot den förda politiken. Etablissemanget har bemött detta med några olika strategier. Dels kan man osynliggöra intressekonflikten och/eller den infödda arbetarklassen, dels kan man föra en mer offensiv politik och utmåla den som ”white trash”. Detta tycks dock inte vara tillräckliga strategier, och de mer avancerade företrädarna för den globala eliten verkar ha insett detta. Ett uttryck för detta är den studie The Open Society Foundations nyligen publicerat, betitlad Europe´s White Working Class Communities. Det torde vara känt att Open Society Foundations grundats av mångmiljardären George Soros, och ofta anklagats för att bedriva en subversiv politik riktad mot suveräna nationer. Studien har ändå ett intresse, både som ett tecken på vad som rör sig i Soros och den transnationella elitens huvuden och för de slutsatser den drar.
Studien har genomförts i ett antal ”vita arbetarklassområden”. Det rör sig om Trigeparken i danska Århus, Tuindorp Buiksloot och Floradorp i Amsterdam, Marzahn-Hellersdorf i Berlin, 8:e arrondissementet i Lyon, Higher Blackley i Manchester och södra Botkyrka i Stockholm. Ansvariga för studien har varit lokala akademiker, i Sverige Charlotte Hyltén-Cavallius och Tobias Hübinette från Stockholms mångkulturella centrum. Vad gäller Hübinette torde han vara känd i invandringskritiska kretsar för sitt våldsamma förflutna i ”antifascistiska” kretsar, han väckte för några år sedan också debatt när han jämförde svenska män som gifter sig med asiatiska kvinnor med pedofiler. Studien har genomförts med fokusgrupper av människor bosatta i områdena, och av resultaten från södra Botkyrka slås man av att de tar upp att de inte kan uttrycka sig utan att framstå som rasister. Om detta beror på att Hübinette är olämplig att hålla i en sådan fokusgrupp är omöjligt att bedöma av studien, men det är en misstanke som är svår att undvika. Inte minst när det i studien skrivs om ”profoundly racist groups with neo-Nazi origins, such as Britain’s BNP or the Sweden Democrats”. De flesta seriösa forskare på området betraktar idag inte SD som nynazister.
Studien tar upp att den vita arbetarklassen drabbats på flera sätt av de senaste årens systemskiften. Det gäller bland annat avindustrialiseringen som gjort att många av ”deras” arbeten försvunnit, liksom växande ojämlikhet. Välfärdsstaten har delvis nedmonterats. Instabila familjer bidrar till dåliga skolresultat. Ett systemskifte från en bostadsmarknad dominerad av det offentliga till en mer marknadsanpassad modell har också drabbat många i den vita arbetarklassen, genom att tillgången på boende minskat och att priserna stigit. Något liknande har ägt rum vad gäller sjukvården. Förtroendet för de politiska institutionerna är heller inte högt, avståndet upplevs som stort.
Identitet och samhörighet
Samtidigt tar studien upp tillgångar hos de vita arbetarklasser som berörs. De uttrycker ofta ”strong attachments to their local
surroundings”, det är kort sagt ofta lokalpatrioter som är stolta över sitt område. Det finns också ett socialt kapital som ofta missas. I flera av områdena fanns ”close-knit networks of kinship” och starka familjeband som hjälpte människor hantera låga inkomster och osäkerhet.
Här anar vi också en av anledningarna till den skepsis som flera i fokusgrupperna uttryckte mot invandrare och den tillsynes paradoxala inställningen i frågan. Man var potentiellt öppen mot nya invånare, men betonade att det var viktigt att dessa kunde anpassa sig till outtalade regler, som att hälsa på varandra på gatan, och bidra till den existerande gemenskapsandan. Kort sagt inser man ofta i de vita arbetarklasserna att invandring riskerar att hota det sociala kapitalet i områdena, i form av outtalade regler och solidaritet. Så fokuserade många på att de nykomna måste lära sig språket och kulturen. Vilket är fullt rationellt, ett lokalt socialt kapital blir svagare ju färre som delar det eller intresserar sig för det.
Man kan också notera ett annat område där många av de intervjuade uttryckte skepsis till förd invandringspolitik, detta gäller intressekonflikter om knappa resurser. Det kan exempelvis gälla utbildningsinsatser, i studien läser vi att:
In several countries, while there has been a focus on supporting disadvantaged children from ethnic minority or immigrant backgrounds — because they have tended to be the most in need — there has been a relative lack of attention paid to marginalised white working class children.
Etnicitet ersätter klass i etablissemangets språk och problemformulering, något som skadar den infödda arbetarklassen.
Liknande konflikter finner vi vad gäller de minskande arbetstillfällena, sjukvården och bostäderna. Orättvisa är inget människor brukar uppskatta. Detta blir särskilt tydligt i synen på polis och rättsväsende. I Manchester hade en ung vit man mördats av asiater 2006, och många av de boende misstänkte att polisens misslyckande att åtala någon berodde på att de inte ville framstå som hårda mot minoriteter. Av studien framgår också att kriminalitet och otrygghet inte alltid korrelerar, människor kan känna sig otrygga även om brottsligheten minskat, och detta måste tas på allvar.
Denna orättvisa blir också tydlig vad gäller media. De senaste åren har vi bevittnat en trend där vit arbetarklass framställs negativt. Detta beror enligt studien bland annat på att människor från arbetarklassen mycket sällan hamnar i media. Flera av de intervjuade var väl medvetna om denna trend.
Von obenperspektiv och nyspråk
Sammantaget finns det alltså intressanta inslag i studien, det är också metapolitiskt intressant att begreppet vit arbetarklass används av en så etablerad institution. Det finns i studien en del värdefulla förslag på hur man kan göra människor mer delaktiga i sin situation. Men här finns också studiens akilleshäl. Den präglas av ett nyspråk man känner igen från den offentliga sektorn och många politiker. Så talas det om vikten att ”engage” med den vita arbetarklassen och dess ”concerns about demographic change”. Att sådant ”engagement” på något vis ska förändra den pågående politiken där dessa grupper görs till minoriteter först i sina bostadsområden och därefter i sina hemländer är det inte tal om. Det handlar alltså snarast om att desarmera folkligt missnöje, att ”promote integration” och att förvandla även den vita arbetarklassen till en av de minoriteter som har en paternalistisk relation till eliten. Studien andas mycket ”cool Britain”, men inte mycket reellt inflytande över politiken.
En översikt av studien finns att läsa här: White Working Class
Om skribenten: Joakim Andersen
