I dagarna har språkforskaren Nathan Young uppmärksammats sedan han beskrivit hur förortssvenskans mer stötiga rytm ersätter den melodiska svenskan. Youngs förutsägelse att alla svenskar om 50 år talar förortssvenska är ägnad att väcka intresse. För de vita liberalerna ger den precis rätt nivå av etnomasochistiska kittlingar, på samma gång ett konkret hot mot det svenska och avlägset nog att inte beröra dem i vardagen här och nu. För sverigevänner och andra bekräftar det den pågående utvecklingen och den sorg många känner när hemmet med raska steg går förlorat. Samtidigt rör sig debatten kring liknande ämnen ofta på en relativt ytlig nivå. Fyra begrepp kan fördjupa det något.

Dialektik

För den typiske liberalen är historien linjär och oproblematisk. De tendenser vi ser idag, inte minst sådana som kan antas gynna och legitimera det liberala systemet, antas fortsätta in i framtiden. Det innebär exempelvis att om var tionde svensk ungdom på spårvagnen imiterar förortssvenska idag så kommer alla göra det om 50 år, och det är positivt. Det dialektiska perspektivet är en nyttig komplettering, dialektiken innebär bland annat att tendenser föder mottendenser, att krafter väcker motkrafter. Inte bara hos Marx och Hegel är detta genomgående, det är även tydligt i förfädernas myter.

Tillämpat på frågan om svenskans framtid betyder det att reaktioner på ”förortssvenskan” är sannolika. Det hela förskjuts något eftersom kulturindustrin och media har andra intressen än folket, men man märker redan idag hos många en skepsis till ”förortssvenskan”. Om ”förortssvenskan” i hög grad är en symbolisk distansering från ”svennarna” kommer nästa steg vara att även ”svennarna” distanserar sig från ”orten”. Young noterar att vi redan nu har att göra med en ”lågstatussociolekt”, detta är dock idag något man inte får tala högt om. I förbigående kan noteras att de flesta vita liberaler betraktar sociolekten som torftig, som ett resultat av oförmåga, men att de inte säger det högt och snarare låter det bekräfta en inställning av paternalism.

Det dialektiska perspektivet på språket förklarar varför gaeliskan och hebreiskan idag inte är utdöda språk, det är fullt möjligt att det också innebär att vi i framtiden kommer möta ”rensvenska” eller ”äktsvenska” språkformer.

Särart

Språket och folket hör samman, språket är ett uttryck för folket och dess särart. Det innebär att inget språk nödvändigtvis är ”bättre” eller ”sämre”, ”finare” eller ”fulare”, men språken kan mer eller mindre väl spegla folksjälen. För svenskar kan svenskan mycket väl vara bäst. Språket kan också stympas och vanställas, många konservativa och poeter reagerade för ett sekel sedan kraftigt på ”bolsjeviksvenskans” förenklingar av stavning och grammatik. Sant är att den äldre svenskan var mer komplicerad men också mer uttrycksfull. När den melodiska svenskan ersätts av en mer stötig variant innebär det att språket avlägsnar sig från folksjälen. Det är fullt möjligt att ”förortssvenskan” låter bättre för den som exempelvis har rötterna i det arabiska språkområdet, men det är frågan om det egentligen är rimligt att invandringspolitiken förvandlar svenskan till ett kreolspråk.

Intressant i sammanhanget är Tolkiens tankar om ”fonematiska klasser”, där han menade att olika människor har olika lingvistiska preferenser. Själv fann han bland annat walesiska och finska vackra. Han skrev i sammanhanget att ”language is related to our total psycho-physical makeup” och ”we each have our own personal linguistic potential: we each have a native language”. Det skulle betyda att svenskans melodiska rytm också säger något om den svenska folksjälen, på samma sätt som en stötig rytm säger något om talaren. Tolkiens tankar fördjupar etnopluralismen, att bevara de olika språken är inte bara gott för att det bidrar till ”mångfald”, det är även gott för att ”language is related to our total psycho-physical makeup”. Normalt sammanfaller det Tolkien kallar ”native language” med det faktiska modersmålet, även om många svenskar finner bland annat japanska, finska och persiska vackra. Autenticitet är här väl så avgörande som ”mångfald”. Youngs förutsägelse kan möta motstånd från ”our total psycho-physical makeup”.

Språk som språk

En värdefull insikt hos den tyske filosofen Ludwig Klages var att allt kan ”läsas” som ett språk. Det gäller inte bara texter, filmer och musikvideor, det gäller även byggnader, kläder och tidsepoker. Allt förmedlar olika världsbilder och budskap. Klages influerade genom vännen Walter Benjamin bland annat Frankfurtskolan, hans perspektiv genomsyrade stora delar av vänstern under 1970-talet (exempelvis Barthes). Det är ett perspektiv som kan göra det möjligt att även ”läsa” sociolekter som världsbilder. Vad gäller ”förortssvenskan” skiljer sig en sådan världsbild mycket från den gängse svenska, inte minst vad gäller synen på materiella ting och maskulinitet. På både gott och ont kan tilläggas, det återkommande ”bror” uttrycker något som aktivt undertryckts bland svenska män. Men inte bara det verbala uttrycker världsbild, som ovan antytt kan även sådant som rytm, ljudnivå och liknande fylla samma funktion även om de kan vara svårare att dechiffrera.

Umvolkung

Den tysk-turkiske författaren Akif Pirincci har använt uttrycket Umvolkung för att beskriva det som äger rum i Europa, där infödda grupper ersätts av inflyttade. Där Young jämför dagens sociolekt med tidigare proletära motsvarigheter sätter Pirincci fingret på en avgörande skillnad. Cockney och liknande sociolekter var organiska och interna tendenser, idag har vi istället att göra med ”etnolekter” och etniska relationer. Att interagera över klassgränserna är en sak, att imitera främmande grupper som inte ens nödvändigtvis respekterar en är något annat. Oförmågan eller oviljan att skilja mellan ”det egna” och ”det främmande” framstår mot bakgrund av detta som uttryck för funktionell dumhet eller bristande självinsikt.

Sammantaget finner vi att det scenario Young målar upp varken är sannolikt eller önskvärt. Vi påminns samtidigt om att utgångspunkten för såväl demografisk som språklig förändring är att svenskarnas preferenser anses fullständigt irrelevanta, den politiskt beslutade ”utvecklingen” framställs istället som ”oundviklig”. Det återstår dock att se om så verkligen är fallet. För att kunna försvara svenskan behöver vi emellertid starkare argument än att ”vi har alltid pratat såhär”, en möjlig variant är ”vi pratar såhär för det här är de vi är”.

Relaterat

Tolkien och det medfödda modersmålet
Tolkien, quenya och esperanto
Eric Hermelin
Språkkonservatism
T.S. Eliot – After Strange Gods
Ludwig Klages och karaktärologin
Lästips: Klages och Goethe
Pirincci om högtider och mångkultur

Om skribenten: Joakim Andersen

Joakim Andersen driver sedan 2005 bloggen Oskorei. Han har akademisk bakgrund med samhällsvetenskaplig inriktning och ideologisk bakgrund som marxist. Denna bakgrund kommer idag till uttryck i ett intresse för idéhistoria och ett fokus på strukturer snarare än personer och grupper (motståndaren är kort sagt den nya världsordningen, inte muslimer, judar eller andra grupper). Under årens lopp har inflytandet från Marx kompletterats med bland annat Julius Evola, Alain de Benoist och Georges Dumezil, då marxismen saknar både en hållbar teori om det politiska och en antropologi. Idag identifierar Joakim sig inte fullt ut med någon etikett överhuvudtaget, utan betraktar fixeringen vid bland annat den tänkta konflikten mellan ”höger” och ”vänster” som något som skymmer vår tids verkliga frågor. Hans blogg har även fortsatt ett idéhistoriskt fokus, och introducerar gärna utländska strömningar för en svensk publik.