Böckerna om The Dark Tower är Stephen Kings magnum opus. De förbinder gestalter och händelser från hans andra böcker med en kamp mellan Gott och Ont som involverar en mängd olika världar. I centrum står det mörka tornet, multiversums Axis Mundi, världsaxeln. Samtidigt är det ett lyckat exempel på hur amerikansk och europeisk mytologi kan förenas, böckerna har inslag både från Vilda västerns arketyper och från det Gamla Europas. Västerns väldiga ödeländer och pionjärsamhällen existerar här sida vid sida med djupa skogar, häxor, häxmästare och kung Arthurs ättlingar. Det hela är inspirerat genomfört, och har en både episk och tragisk aspekt. Huvudpersonen, revolvermannen Roland Deschain, är en lika inspirerad skapelse, han är produkten av en krigarkasts stränga fostran men har också ett obehagligt hänsynslöst drag i sin kamp för att hämnas och försvara tornet. The Dark Tower är kort sagt en rik skattkammare för vänner av fantasy och av King, böckerna har recenserats tidigare på Motpol.

Filmen

First comes the smiles. Then comes the lies. Last comes gunfire.
– Roland Deschain

Böckerna om revolvermannen är spännande och uppskattade av många. Det har därför varit med känslor av förväntan många sett fram mot filmatiseringen av dem. I praktiken är det inte en filmatisering i den klassiska meningen. Filmen utspelar sig efter Kings böcker, när Rolands cykel börjat på nytt. Personer och teman från böckerna dyker oavsett upp i handlingen. I centrum för handlingen står elvaårige Jake Chambers, som bor i New York med sin mor och styvfar. Han får märkliga visioner, där han ser in i andra världar. Så dras han in i kampen mellan Roland och den märklige ”mannen i svart”, där den senare angriper Tornet. De tvingas kämpa mot demoner av olika slag.

För mycket kan inte sägas om handlingen utan att sabotera upplevelsen, den utspelar sig i varje fall både i vår världs New York och i Rolands post-apokalyptiska fantasyvärld Mid-World. Filmens Roland drivs av hämnd och är i början tämligen motvillig att dras in i Jakes liv. Den arketypiske revolvermannen från böckerna, hänsynslös men heroisk och målinriktad, känner vi inte riktigt igen. Det psykologiska samspelet är inte ointressant utan tillhör filmens starkare sidor, men det är något annat än i böckerna. Överhuvudtaget känns det hela förenklat och amerikaniserat (King är förvisso amerikan, men hans magnum epos är mer än enbart det). En handling som i böckerna var flerdimensionell har här blivit tvådimensionell. Moraliska dilemman och Rolands ofta tveksamma val har förenklats. Ett fascinerande galleri av huvudpersoner har reducerats till två. Den mytiska aspekten saknas kort sagt, vilket är sorgligt då King med böckerna skapat en myt.

I böckerna är revolvermannen blåögd, en del kontrovers har orsakats av att filmens Roland istället spelas av afrikanskättade Idris Elba. Att detta upprör människor bör inte förvåna, de flesta anar att det finns en outtalad hierarki med i spelet när svarta kan spela vita men vita inte får spela svarta. Ibland är hudfärg ingen stor sak, ibland är det tvärtom. Det skadar i det här fallet dessutom filmen för den som läst böckerna och fått en egen bild av revolvermannens yttre. Elba gör en mer uppenbart plågad revolverman än vi är vana vid från böckerna, annars gör han rollen väl. Samspelet med Jake får inte särskilt mycket utrymme, men fungerar annars bra. Mannen i svart spelas av Matthew McConaughey, det görs väl men utan något större djup.

Sammantaget finner vi alltså att filmatiseringen med rätta gjort många besvikna. Böckerna är en komplex skattkammare, filmen en förenkling, rentav något annat. Känslan är inte rätt. Man kan invända att det utspelar sig i en annan cykel än böckerna, men det förklarar inte hur Roland bytt hudfärg eller hur mannen i svart gått från mystisk nemesis till inte särskilt mystisk trollkarl. Filmen bör kort sagt ses på samma sätt som Conanfilmen från 2011 eller de allra nyaste Star Warsfilmerna. Det är en fantasyfilm med en del bra inslag, men den har ingen djupare relation till sin förlaga. Jämför vi med filmer från 1970- eller 80-talet demonstrerar det hur pinsamt svårt det är för filmindustrin att idag förmedla det autentiska och mytiska.

Om skribenten: Joakim Andersen

Joakim Andersen driver sedan 2005 bloggen Oskorei. Han har akademisk bakgrund med samhällsvetenskaplig inriktning och ideologisk bakgrund som marxist. Denna bakgrund kommer idag till uttryck i ett intresse för idéhistoria och ett fokus på strukturer snarare än personer och grupper (motståndaren är kort sagt den nya världsordningen, inte muslimer, judar eller andra grupper). Under årens lopp har inflytandet från Marx kompletterats med bland annat Julius Evola, Alain de Benoist och Georges Dumezil, då marxismen saknar både en hållbar teori om det politiska och en antropologi. Idag identifierar Joakim sig inte fullt ut med någon etikett överhuvudtaget, utan betraktar fixeringen vid bland annat den tänkta konflikten mellan ”höger” och ”vänster” som något som skymmer vår tids verkliga frågor. Hans blogg har även fortsatt ett idéhistoriskt fokus, och introducerar gärna utländska strömningar för en svensk publik.