Julius Evola och det femte ståndet

Aktuellt, Fascism, Filosofi, Historia, Identitarism, Ideologi, Konservatism, Kultur, Marxism, Metapolitik, Nya högern, Politik, Rekommenderat, Traditionalism

  • 25
    Delningar

Den italienske traditionalisten Julius Evola är en av de mest givande bekantskaperna för den som vill få perspektiv både på den egna tillvaron och världen i stort. Hans sista bok, Ricognizioni, har nyligen översatts till engelska av Arktos. Det är en veritabel skattkammare texter från en mogen Evolas penna, på samma gång glasklara och djupsinniga. Evola tar upp allt från Metternich och Henry Miller till zen och frågan om vilken idé som vägleder Västerlandet (om någon). Den äldre Evola skriver om förhållandet mellan högern och kulturen på ett insiktsfullt sätt som för tankarna till den nya högerns metapolitiska ansats. Samtidigt har han en mer nyanserad syn på Marx och Freud än tidigare. Han är väl medveten om att deras teorier missar det högre i både psykologi och samhälle, samtidigt som han noterar att den moderna människan och det moderna samhället är så dominerade av det lägre att Marx och Freuds mindre smickrande teorier i praktiken beskriver dem ganska väl. Vad gäller historieskrivningen tillerkänner Evola marxismen en styrka, den har försökt skriva en historia dominerad av en faktor, en historia indelad i faser. Evola ser visserligen resultatet, historiematerialismen, som felaktigt i sak, men han uppmanar högern att försöka göra något liknande.

Det femte ståndet

Bland mina favoriter i Recognitions finns en analys av ”det femte ståndets” framväxt och makt. Evola erbjuder här en utgångspunkt för en historieskrivning från höger, och han gör det på ett sätt som leder in i vår egen era. Evolas traditionella historieskrivning utgår från kasternas regression. Under guldåldern dominerade människor och värden av andlig och sakral natur, under silveråldern istället krigararistokrater. Varje ålder kan på så vis kopplas till ett av det medeltida samhällets fyra stånd. Krigararistokraterna ersattes sedan av borgarna och deras värderingar (demokrati, liberalism et cetera). Efter dessa det fjärde ståndet, arbetarna eller massan, av socialism och kollektivism. Som synes påminner den traditionella historieskrivningen mycket om både den marxistiska och Hoppes libertarianska. Vad gäller Marx och Evola överlappar rentav faserna delvis, även om Evola underkänner teorin om någon ”förhistorisk kommunism” under guldåldern så är de tre sista faserna snarlika. En viktig skillnad är också att för Marx är det materiella faktorer som styr, medan Evola fokuserar på inre faktorer (i ett intressant avsnitt återkopplar han här till Sombart och gör en träffsäker analys av det amerikanska psyket).

Men regressionen avslutas inte med det fjärde ståndet och massans tidevarv. Evola skisserar också den därpå följande fasen, det femte ståndets era. Evola hade i American ”Civilization” beskrivit den moderna amerikanen som en ”pariah”, ett infantilt väsen utan form och karaktär:

…the being who is without a characteristic form or caste (in the original meaning of the word), not even that of servant or shudra, would emerge as a pariah. In this respect America is a society of pariahs.

Analysen av det femte ståndet går ett steg längre. Här handlar det om hur varje organisation består av ordning och kaos. Under dess sista fas börjar den ordnande formen bryta sönder, och kaoset återvänder till sitt fria tillstånd. Med utgångspunkt i den traditionella indelningen i mikro- och makrokosmos kan Evola visa hur detta gäller både på samhällelig och individuell nivå. Detta torde vara intuitivt begripligt för många, det talas idag om allt från ”kaosliberaler” till ”kaosinvandrare”. USA har blivit ett ”empire of chaos”, som använder jihadister, färgrevolutioner och liknande mot både vänner och fiender. Det farliga finanskapitalet behärskar världen. På det ideologiska planet förnekas skillnaderna mellan, rentav existensen av, kön, folk, raser, kulturer. Allt är ”sociala konstruktioner” vilket innebär att inga ordningar finns. Utan gränser/skillnader ingen ordning, endast kaos. Postmodernismen och postmoderniteten kan på många sätt ses som det femte ståndet i världsbild respektive samhälle. Kaos och det direkt demoniska har nu en reell närvaro i samhälle och kultur, ”chaos organizes” skriver Evola. Det är nu inte längre ordningen som håller kaos i check, utan kaos som organiserar.

Evola tar också upp hur formernas sönderfall och upplösning äger rum på individuell nivå, här handlar det om destruction of personality, personlighetens förstörande. De exempel han tar upp är bland annat primitivism, vulgarisering, jazz, droger, gangsterism, psykoanalys. Idag skulle man kunna tala om konsumtionssamhället, som hela tiden ansätter personligheten, och civilisationen, ”underifrån”. Värden och gränser både förhånas och relativiseras. Evola ger kort sagt ett värdefullt bidrag till en teori om konsumtionssamhället och dess effekter på samhälle och person, och han gör det utifrån ett aristokratiskt snarare än kollektivistiskt perspektiv. Det finns ansatser till en liknande analys hos Marx, i synnerhet i Louis Bonapartes adertonde brumaire och Pariskommunen. Där skisseras en allians av två parasiterande grupper. Massan av dessa är lump- eller trasproletariatet, … vagabonder, avskedade soldater, frigivna förbrytare, förrymda tukthusfångar, skojare, bedragare, lazzaroner, ficktjuvar, taskspelare, falskspelare, sutenörer, bordellvärdar, bärare, litteratörer, positivhalare, lumpsamlare, skärslipare, kittelflickare, tiggare, kort sagt: hela denna obestämda, brokiga, kringstrykande massa som fransmännen kallar la Bohème… avfall, avskum från alla klasser. Men den grupp de lierar sig med är en kosmopolitisk och fullständigt omoralisk överklass som påminner om vår tids finanskapital, ”det andra kejsardömet hade varit det kosmopolitiska lurendrejeriets jubelfest, alla länders svindlare hade på dess rop rusat till för att deltaga i dess orgier och dess utplundring av det franska folket”. Detta skikt beskrivs som ”ruttet”, ”prostituerat” et cetera, språket är ofta både gotiskt och sexuellt laddat. Även hos Marx finner vi alltså en ansats till en analys av det framväxande femte ståndet, som ansätter det tredje och det fjärde ståndet från två håll och idag förknippas starkt med globalismen. Evolas skildring är dock mer användbar, den utgår från en differentierad antropologi och historiesyn, har dessutom fördelen av att kunna se tillbaka på ett sekel om vilket Marx bara kunde spekulera.

Sammantaget finner vi alltså att Evolas skiss av det femte ståndet är användbart för att förstå vår tid. Oavsett om vi tar fasta på att avvikare i ordets verkliga mening idag dominerar i både politik, media och kultur, har ett globalt perspektiv på ”kaosimperiet” och finanskapitalet eller vänder oss mot konsumtionssamhällets och den politiska korrekthetens angrepp på personer och kulturer, är Evolas perspektiv värdefullt. Det förs ett krig mot ordning i alla former, både mot personligheten och civilisationen. Ska försvaret mot detta krig kunna äga framgång måste vi förstå fienden.


  • 25
    Delningar
  • Parsifal

    Om det femte ståndets era är postmodernismen och postmoderniteten så står vi inför en totalitär utmaning. Det är ju uppenbart att politisk korrekthet och postmodernism banar vägen för ett totalitärt samhälle där makt är rätt och det enda väsentliga. Allt som hindrar det ska röjas ur vägen och elimineras, vare sig det är enskilda individer, partier eller organisationer. Någon fredlig samexistens verkar otänkbar för kulturmarxisterna, de kräver ovillkorlig kapitulation!
    Att samhällsupplösning och personlighetsupplösning går hand i hand såg tydligen Evola på ett tidigt stadium.

    • Rune Skyttsing

      Läste i Per Engdahls memoarer; ”Fribytare i Folkhemmet”, förövrigt en mycket läsvärd bok, hur dessa demokratins totalitära aspekter tog sig uttryck i efterkrigstidens Sverige och framåt.
      Hur vi går ifrån Folkhem till Alphaville och demokratur.
      Engdahl skriver om Herbert Marcuses; ”Substitutism”, där en viss socialgrupp kan företräda en annan. Under ”68-revolten” var det studenterna som skulle axla den revolutionära kraften, som Marcuse menade att arbetarklassen förlorat i det västerländska konsumtionssamhället.
      Dessa ”68-studenter” har nu mer än väl växt upp och intagit den intellektuella ”klassen” och genomfört deras marsch genom institutionerna.
      Dessa ”kulturmarxistiska akademiker” skulle kanske kunna kallas det femte ståndet?

      I Engdahls terminologi finns även begreppen; ”Teknokrat och teknokrati”. (Orden har inget med teknik att göra).
      Teknokrati är ett samhälle där makten koncentreras till en av teknokrater bestående överklass.
      Det som slår mig är den ”PK-akademiska” elit som nästlat sig in i maktens boningar.
      Inom public service media, inom reklam branschen, det offentliga och näringslivet.
      Överallt exponeras vi för icke Européer i reklam och film, där de ofta beter sig som Européer.
      Slår jag på SVT så tvångsmatas jag av mångkulturens förträffligheter.
      Uppstår det inte en kognitiv dissonans i deras hjärnor? Dessa maktens apostlar. ..
      Bär de alla på en självmords gen? Ett någorlunda långsamt självmord av det västerländska…

      • Parsifal

        Har boken i min bokhylla men har inte läst den. Ska föröka ta mig samman och göra det inom en snar framtid. Har gjort samma iakttagelse som du om medias manipulationer och propaganda.
        Vad beträffar postmodernismen så vill jag citera ett stycke ur K-O Arnstbergs senaste krönika om välfärdsstaten (finns på bloggen Invandring & Mörkläggning): ”Postmodernismen är välfärdssamhällets turboversion. Man kan säga att det handlar om en inversion av modernismens framgångsrecept, vilket betyder att den levererar ett recept för samhällets undergång. Människan omvandlas från ett biologiskt subjekt till ett socialt objekt.”

  • Börjesson

    Ja, det är ju just detta den hos nyvänstern så populära ”normkritiken” är: en strävan bort från ordning mot det totala kaoset, mot en anarki där allt flyter, utan regler eller hierarkier, där inget är sant eller falskt utan bara olika uppfattningar, där alla strukturer reducerats till fria atomer. Paradoxalt nog kräver dock denna skenbara yttersta frihet den totala kontrollen. Atomerna strävar nämligen alla instinktivt efter struktur och försöker av naturen förhålla sig till varandra på ett ordnat sätt; den totala normlösheten kräver därmed oinskränkt härskarmakt för att kontinuerligt hindra normer från att uppstå. Och vad är en sådan härskarmakt om inte en strikt ordning? Det inses därmed lätt att det tillstånd normkritiken synes sträva mot är såväl teoretiskt som praktiskt omöjligt att uppnå och vidmakthålla. Givet förutsättningen att enskilda människor faktiskt strävar efter nåt slags ordning, vilket hela historien visar är fallet, så är det normkritiska samhället en självmotsägelse.

    Jag tror dock det är viktigt att komma ihåg att nyvänstern faktiskt inte medvetet strävar efter kaos och anarki (en eller annan psykopat undantagen). De har bara inte tänkt igenom ordentligt hur slutmålet skulle se ut om de fortsatte gå den väg de slagit in på. Vänstern är ett offer för sin egen framgång. Rörelsen har sedan starten byggt på att den ”lilla” människan samlas kring målet att ta strid mot överheten, att steg för steg vrida makten ur händerna på ”eliten”. Hur kan en sådan rörelse fortleva när kampen är vunnen, när det inte finns någon elit kvar som inte redan är underkuvad? De måste ständigt uppfinna nya fiender, nya ”ondingar” mot vilka de kan projicera sin godhet och hålla den enande kampen vid liv: vem som helst och vad som helst som kan ses som ”de andra”, som kan förespeglas vara den verkliga makten och göra dem själva till eviga underdogs, trots all makt de redan har vunnit. Och sålunda måste de för att hålla sin maktplattform flytande angripa allt som utgör en del av samhällsordningen utan att redan vara helt underordnat den politiska makt de gjort till sin. Ur ett visst (vridet) perspektiv är det till och med logiskt.

  • William Adams

    Pariah har skrivits insiktsfullt om av Strindberg i ”Tschandala”. Dock framstår Jensen – Törners antagonist – som tämligen aristokratisk jämte många av dagens gängmedlemmar, tiggarligor, överviktiga jättebebisar, transgenderfreaks och gud vet vad. Det mest irriterande är dock inte nödvändigtvis brutaliteten utan det språkliga och intellektuella förfallet hos de lägsta; som saknar moral, kunskap och de mest elementära historiska perspektiven.

  • William Adams

    Hur briljant än Evola var ska man dock komma ihåg att han var en gammal rullstolsbunden kuf mellan 1945-74 med en blandning av folkförakt och hög asperbergersliknande intelligens och personlighet.

    Gällande det mer generella apolloniska kontra det dionysiska är det snarast en fråga om balans, och att ha en inre självkontroll som för övrigt Evola skrev insiktsfullt om i Ride the Tiger. Grekerna och romarna hade en bra balans under vissa perioder; problemen uppstod när den ”dionysiska” dekadensen blev dominerande. Det ”apolliniska” måste vara överordnat.