Julius Evola och det femte ståndet

Aktuellt, Fascism, Filosofi, Historia, Identitarism, Ideologi, Konservatism, Kultur, Marxism, Metapolitik, Nya högern, Politik, Rekommenderat, Traditionalism

  • 27
    Delningar

Den italienske traditionalisten Julius Evola är en av de mest givande bekantskaperna för den som vill få perspektiv både på den egna tillvaron och världen i stort. Hans sista bok, Ricognizioni, har nyligen översatts till engelska av Arktos. Det är en veritabel skattkammare texter från en mogen Evolas penna, på samma gång glasklara och djupsinniga. Evola tar upp allt från Metternich och Henry Miller till zen och frågan om vilken idé som vägleder Västerlandet (om någon). Den äldre Evola skriver om förhållandet mellan högern och kulturen på ett insiktsfullt sätt som för tankarna till den nya högerns metapolitiska ansats. Samtidigt har han en mer nyanserad syn på Marx och Freud än tidigare. Han är väl medveten om att deras teorier missar det högre i både psykologi och samhälle, samtidigt som han noterar att den moderna människan och det moderna samhället är så dominerade av det lägre att Marx och Freuds mindre smickrande teorier i praktiken beskriver dem ganska väl. Vad gäller historieskrivningen tillerkänner Evola marxismen en styrka, den har försökt skriva en historia dominerad av en faktor, en historia indelad i faser. Evola ser visserligen resultatet, historiematerialismen, som felaktigt i sak, men han uppmanar högern att försöka göra något liknande.

Det femte ståndet

Bland mina favoriter i Recognitions finns en analys av ”det femte ståndets” framväxt och makt. Evola erbjuder här en utgångspunkt för en historieskrivning från höger, och han gör det på ett sätt som leder in i vår egen era. Evolas traditionella historieskrivning utgår från kasternas regression. Under guldåldern dominerade människor och värden av andlig och sakral natur, under silveråldern istället krigararistokrater. Varje ålder kan på så vis kopplas till ett av det medeltida samhällets fyra stånd. Krigararistokraterna ersattes sedan av borgarna och deras värderingar (demokrati, liberalism et cetera). Efter dessa det fjärde ståndet, arbetarna eller massan, av socialism och kollektivism. Som synes påminner den traditionella historieskrivningen mycket om både den marxistiska och Hoppes libertarianska. Vad gäller Marx och Evola överlappar rentav faserna delvis, även om Evola underkänner teorin om någon ”förhistorisk kommunism” under guldåldern så är de tre sista faserna snarlika. En viktig skillnad är också att för Marx är det materiella faktorer som styr, medan Evola fokuserar på inre faktorer (i ett intressant avsnitt återkopplar han här till Sombart och gör en träffsäker analys av det amerikanska psyket).

Men regressionen avslutas inte med det fjärde ståndet och massans tidevarv. Evola skisserar också den därpå följande fasen, det femte ståndets era. Evola hade i American ”Civilization” beskrivit den moderna amerikanen som en ”pariah”, ett infantilt väsen utan form och karaktär:

…the being who is without a characteristic form or caste (in the original meaning of the word), not even that of servant or shudra, would emerge as a pariah. In this respect America is a society of pariahs.

Analysen av det femte ståndet går ett steg längre. Här handlar det om hur varje organisation består av ordning och kaos. Under dess sista fas börjar den ordnande formen bryta sönder, och kaoset återvänder till sitt fria tillstånd. Med utgångspunkt i den traditionella indelningen i mikro- och makrokosmos kan Evola visa hur detta gäller både på samhällelig och individuell nivå. Detta torde vara intuitivt begripligt för många, det talas idag om allt från ”kaosliberaler” till ”kaosinvandrare”. USA har blivit ett ”empire of chaos”, som använder jihadister, färgrevolutioner och liknande mot både vänner och fiender. Det farliga finanskapitalet behärskar världen. På det ideologiska planet förnekas skillnaderna mellan, rentav existensen av, kön, folk, raser, kulturer. Allt är ”sociala konstruktioner” vilket innebär att inga ordningar finns. Utan gränser/skillnader ingen ordning, endast kaos. Postmodernismen och postmoderniteten kan på många sätt ses som det femte ståndet i världsbild respektive samhälle. Kaos och det direkt demoniska har nu en reell närvaro i samhälle och kultur, ”chaos organizes” skriver Evola. Det är nu inte längre ordningen som håller kaos i check, utan kaos som organiserar.

Evola tar också upp hur formernas sönderfall och upplösning äger rum på individuell nivå, här handlar det om destruction of personality, personlighetens förstörande. De exempel han tar upp är bland annat primitivism, vulgarisering, jazz, droger, gangsterism, psykoanalys. Idag skulle man kunna tala om konsumtionssamhället, som hela tiden ansätter personligheten, och civilisationen, ”underifrån”. Värden och gränser både förhånas och relativiseras. Evola ger kort sagt ett värdefullt bidrag till en teori om konsumtionssamhället och dess effekter på samhälle och person, och han gör det utifrån ett aristokratiskt snarare än kollektivistiskt perspektiv. Det finns ansatser till en liknande analys hos Marx, i synnerhet i Louis Bonapartes adertonde brumaire och Pariskommunen. Där skisseras en allians av två parasiterande grupper. Massan av dessa är lump- eller trasproletariatet, … vagabonder, avskedade soldater, frigivna förbrytare, förrymda tukthusfångar, skojare, bedragare, lazzaroner, ficktjuvar, taskspelare, falskspelare, sutenörer, bordellvärdar, bärare, litteratörer, positivhalare, lumpsamlare, skärslipare, kittelflickare, tiggare, kort sagt: hela denna obestämda, brokiga, kringstrykande massa som fransmännen kallar la Bohème… avfall, avskum från alla klasser. Men den grupp de lierar sig med är en kosmopolitisk och fullständigt omoralisk överklass som påminner om vår tids finanskapital, ”det andra kejsardömet hade varit det kosmopolitiska lurendrejeriets jubelfest, alla länders svindlare hade på dess rop rusat till för att deltaga i dess orgier och dess utplundring av det franska folket”. Detta skikt beskrivs som ”ruttet”, ”prostituerat” et cetera, språket är ofta både gotiskt och sexuellt laddat. Även hos Marx finner vi alltså en ansats till en analys av det framväxande femte ståndet, som ansätter det tredje och det fjärde ståndet från två håll och idag förknippas starkt med globalismen. Evolas skildring är dock mer användbar, den utgår från en differentierad antropologi och historiesyn, har dessutom fördelen av att kunna se tillbaka på ett sekel om vilket Marx bara kunde spekulera.

Sammantaget finner vi alltså att Evolas skiss av det femte ståndet är användbart för att förstå vår tid. Oavsett om vi tar fasta på att avvikare i ordets verkliga mening idag dominerar i både politik, media och kultur, har ett globalt perspektiv på ”kaosimperiet” och finanskapitalet eller vänder oss mot konsumtionssamhällets och den politiska korrekthetens angrepp på personer och kulturer, är Evolas perspektiv värdefullt. Det förs ett krig mot ordning i alla former, både mot personligheten och civilisationen. Ska försvaret mot detta krig kunna äga framgång måste vi förstå fienden.


  • 27
    Delningar