När man går på antikvariat kan man snubbla över både det ena och det andra. Däribland en liten orange bok med en vasakärve på omslaget och den koncisa titeln Dikter om folket och friheten. Boken från 1933 samlar ett antal svenska diktare, som utgått från ett folkligt perspektiv och strävan efter frihet. Kanske sågs de på sin tid som vänstermän, men det som slår en såhär långt i efterhand är att det ofta nog är tidlösa uttryck för det svenska folkdjupet, dikter som kan inspirera var och en som brinner av kärlek till sitt folk och sorg, förtvivlan och vrede över det som detta folk utsätts för av okänslig överhet.

Leon Larsson (1883-1922) var då kanske anarkist när han skrev Hatets sång, men den talar också till oss idag utan att vi behöver dela de mer specifika och tidsbundna delarna av hans världsbild. Det allmänna och det eviga är däremot tidlöst, och det är kärleken till folket och raseriet över hur det behandlats (vilket också innebär att ska man söka ättlingar till Larssons sätt att uttrycka sig och känna så är det snarare hos Nothung och Thurisaz man får söka idag än hos de som kallar sig anarkister men delar 95% av sin världsbild med Mona Sahlin). Hur som helst, en tidlös dikt.

Min sång den är en sång om nöd och oförrätter,
om hårda gisselslag och seklers tyranni.
I blod jag diktat den i smärtans långa nätter
och sjunger den i sorg, i hat och raseri.

Jag har ej rum för frid, för kärlek och försoning,
en känsla har jag blott: ett djävulskt hat det är.
Och i min egen själ har helvetet sin boning,
det är en avgrundseld som sargar och förtär.

Om skribenten: Joakim Andersen

Joakim Andersen driver sedan 2005 bloggen Oskorei. Han har akademisk bakgrund med samhällsvetenskaplig inriktning och ideologisk bakgrund som marxist. Denna bakgrund kommer idag till uttryck i ett intresse för idéhistoria och ett fokus på strukturer snarare än personer och grupper (motståndaren är kort sagt den nya världsordningen, inte muslimer, judar eller andra grupper). Under årens lopp har inflytandet från Marx kompletterats med bland annat Julius Evola, Alain de Benoist och Georges Dumezil, då marxismen saknar både en hållbar teori om det politiska och en antropologi. Idag identifierar Joakim sig inte fullt ut med någon etikett överhuvudtaget, utan betraktar fixeringen vid bland annat den tänkta konflikten mellan ”höger” och ”vänster” som något som skymmer vår tids verkliga frågor. Hans blogg har även fortsatt ett idéhistoriskt fokus, och introducerar gärna utländska strömningar för en svensk publik.