Nietzsche och Dionysos

Okategoriserade

Härmed några ord om Friedrich Nietzsche. Hans idé om Dionysos och Apollo, två antika gudar med olikartad natur, har sina intressanta sidor.

Under klassicismen vurmade man just för den klassiska antiken, kännetecknad av måttfullhet, formfulländning och något rogivande i uttrycket. En yttring av denna tidsstil var tysken Winkelmanns påstående att antiken präglades av ”edle Einfalt und stille Grösse”. Detta förblev vedertagen sanning ett tag, antiken blev lika med den klassiska tidens fulländning, stilla storhet och ädla enkelhet.

Så kom romantiken och antikforskare började ifrågasätta denna bild; man vände blicken mot arkaisk tid och fann att stilen under denna tid var väsensskild den klassiska; den arkaiska atmosfären befanns präglad av extas, ”bonnighet”, vitalitet och dissonans.

Den klassiska stilen kan då associeras med guden Apollon, den arkaiska med Dionysos, vilket gjordes av Nietzsche i ”Tragedins födelse” från 1870-talet. Enligt Arne Melberg i ”Försök att läsa Nietzsche” (2001) var Nietzsches utgångspunkt att den antika kulturen balanserade mellan det apollinska med dess måtta, kontroll och visualitet, respektive det dionysiska med dess musik, dans och extas. Apollon var inbegreppet för (hög)kultur, men denna kultur spirade ur en dionysisk mylla präglad av splittring, lidande och kollektivitet. ”Apollon kunde inte leva utan Dionysos” sa Nietzsche, eftersom Dionysos var det gåtfulla, ursprungliga kaos ur vilket det apollinska både framträdde och sedan återgick till.

Det apollinska drar kraft ur det dionysiska men även motatsen tycks vara fallet, att döma av vad Melberg säger längre fram. Jag tolkar detta som att en apollinsk ande kan ge sig ut i den dionysiska urskogen, förlora sig i dess dunkel, susa och brusa i dess melodier, och sedan återvända till sina egna, klarare belysta marker, varmed perspektiv på saker och ting erhålls, ett slags djupseende. Det är en växelverkan mellan berusning och tillnyktring, återkommen från den dionysiska extasen kan man skåda världen på nytt.

– – –

Dionysos blev något av en modefigur för romantiken vilket Nietzsche påverkades av, men Melberg hävdar att Nietzsche gick längre och räknade med både det dionysiska och det apollinska. Jag tänker mig här att det ena inte utesluter det andra; såväl klarsyn, måttfullhet och kontroll (apollinskt) som kaos, lidande och extas (dionysiskt) måste till för en fullbordan, kanske främst inom konsten men även i livet i stort. Melberg betecknar det hela som en växelverkan mellan kaos och ordning som skapar en högre syntes, och detta syns mig vara en veritabel konceptuell tour de force.

Ett fint ideal, ett fungerande ideal om man förankrar det i något djupare meditativt vara. Men för Nietzsche blev det inte så, där var det nog så att det var Dionysos som tog överhanden. Nietzsche blev något av en Dionysos’ profet, han ville bli en dansande filosof. På slutet av sitt liv ska också Nietzsche ha setts göra just det, setts dansa på sitt hotellrum varande försatt i antik extas. Han var Zarathustra som offrade honung åt sina djur i den skinande solen, det slösande solljuset på toppen av Solbergsliden, sann ”skänkande dygd” som det skrivs om i ”Also Sprach Zarathustra”.

Nietzsche. En problematisk man men en SANN man. Han skälvde av gudomliga begär och han dyrkade evigheten – ”ty jag älskar dig, o evighet” – och han åkallade sin själ, ”o min själ”, ja denna kunde han tilltala i rad efter rad. Jaha, tänker man, förnekaren av det esoteriska åkallar nu ”själen”; så bra att kunna sublimera ens dyrkan av det himmelska till något fattbart som ”själen”. Ja min själ! Men man kommer inte undan det esoteriska, ens om man heter Nietzsche och tror sig vara materialist.

Han undfick salighet mot sin vilja, drabbades av obetingad nåd och seglade iväg på äventyrliga nejder, i synbarligen evig middagssol under himlens azurklocka. Han skulle leva en oändlighet av liv, möta död och återuppståndelse tills cykeln var fullbordad – och sedan, efter att ha levat ut all den karmiska salighet som var att få, var det dags för en ny vända i samsâra.

Men han gick glad till den nya cykeln, hurtigt sa han: ”Nåväl, än en gång!” Ty vi inkarneras för att lära oss vår läxa, och nu var det dags för allt om igen, i den eviga återkomstens outgrundliga spel.

En tidigare Nietzscheartikel

(Frederic Edwin Church, ”Aegean Sea”)