Idag, eller egentligen igår, kom slutligen beskedet: Nationell Idag får presstöd. Det är en välbehövlig omväxling i en tid då även formellt oberoende institutioner är så genompolitiserade att begreppet ”politiskt obunden” blivit ett skämt.
Nationell Idag går, om inte från klarhet, så åtminstone mot klarhet. Man har slutligen fått det efterlängtade presstödet. Fokus redaktör Martin Ahlquist firade genom att avgå från Presstödsnämnden i protest mot att den gjorde sitt jobb, något som de årliga miljonerna till stalinistblaskan Proletären hittills inte förmått honom att göra. Bara detta är ju en källa till glädje och gamman; ju fler idioter övertygade om att svenska staten är deras privata verktyg för opinionsbildning som försvinner från inflytelserika poster, desto bättre. En statsapparat som åtminstone intresserar sig för idédebatt är i alla händelser bättre än en som eftersträvar någon grotesk diktatur i fårakläder av typen diskursiv (förlåt, ”deliberativ” heter det visst numera) demokrati.
Nationell Idag har brister, det har jag och många andra påpekat flera gånger. Den direkta kopplingen till Nationaldemokraterna som gör att prenumeranter får partitidningen är en sådan. ”Extremistiska” barnsjukdomar som att alltid välja den för den egna synpunkten mest gynnsamma tolkningen eller informationen snarare än orientera sig mot att vara korrekt en annan. Ett exempel är att den annars utmärkta krönikan, med tillhörande artikel i papperstidningen, om den transsahariska slavhandeln valde att ta till den absolut högsta tänkbara dödssiffran, snarare än den generellt vedertagna, som faktiskt gör poängen precis lika bra. Vurmandet för prylar i stil med 2012-undergång och liknande är vi också många som mer än gärna skulle slippa.
Allt detta är dock, och det vill jag understryka, skitsaker. Vissa av problemen verkar dessutom redan vara på väg ut, överdrifterna är numera få, och man tycks ha förstått att hypertendentiös journalistik inte är någon vidare idé. Att Aftonbladet ägnar sig åt dylikt är en sak – det är visserligen fortfarande moraliskt avskyvärt, men när man har så stort inflytande över samhället och en sådan läsekrets är det politiskt meningsfullt, eftersom folk accepterar det man skriver. Vill man som Ond Högerextremist nå ut till folk i dagsläget är lösningen att skriva som det är; det behövs heller inte mer än så. Läget talar för sig själv.
Under de gångna åren har Nationell Idag mognat och förbättrats kontinuerligt – stundtals hamnat på platåer, men alltid på längre sikt ökat i kvalité. Vad Vávra Suk har för ”ledarstil” har jag ingen erfarenhet av, men det är uppenbart att den faktiskt fungerat utmärkt i fråga om att få ut en regelbunden veckotidning, driven av ofta mycket unga högerradikaler. Det är en närmast övermänsklig prestation, som i sig mer än väl väger upp för eventuella övriga brister. Regelbunden publikation av informations- och idématerial är i dagsläget oerhört mycket viktigare än partipolitisk eller realpolitisk verksamhet, av den enkla anledningen att det är en av få samhälleliga sektorer utöver köksbordet där diskursen – samtalets förutsättningar – inte blivit så riggad i förväg, att både argument och handling tolkas efter irrationella och semitotalitärt definierade fördomar.
Med nästan två miljoner i årligt tillskott är tidningens möjligheter nästan obegränsade, om man klarar att utöva rimlig självkritik på de punkter där det behövs. Därvid menar jag inte att man har anledning att kräva att tidningens redaktion ska lyssna på mig, eller på diverse missnöjda ”nationella”. Liksom i det övriga samhället går det en tok och tio politiskt inkompetenta på varje vettig människa i den så kallade ”rörelsen” (själv siktar jag på ”tok”, om inte på vettig). Däremot måste man vara försiktig så att man inte låter omotiverad och illasinnad kritik få en att vända taggarna så mycket utåt att man glömmer bort att förnya sig, och korrigera faktiska brister. För än är det långt kvar innan Nationell Idag blir det den skulle kunna vara, trots enorma framsteg.
Sammanfattningsvis kan jag bara gratulera redaktionen. Även de som inte delar Nationaldemokraternas åsikter borde begripa att Sverige är betjänt – till och med ur en rent demokratisk synvinkel – av att samhällsdebatten breddas och rör sig bort från konsensusdiktaturens elände. Fortsätter man på den inslagna vägen finns goda möjligheter för Nationell Idag att bli en genuin, opinionsbildande kraft Sverige är i skriande behov av. Grattis, på er!
Om skribenten: Solguru
