Handling och Konsekvens

Okategoriserade

Att koppla samman egna handlingar med senare konsekvenser är folk dåliga på idag. Det märks inte minst på hur chockade människor blir när det går riktigt illa.

Det har gått några dagar sedan en norsk ungdom sköts i ena skinkan av en 77-årig man i Tärnaby. Upprinnelsen var, enligt mannen själv, att han utsatts för trakassier, snöbollskastning och slutligen vad han uppfattade som ett hot mot sitt liv mitt i natten. Det enskilda fallet går inte att uttala sig allt för mycket om utan att vara insatt – kanske har gubben en skruv lös, kanske inte. Vad ett gäng unga killar gjorde på hans gård mitt i natten är en fråga jag i och för sig inte tror kan besvaras av huruvida mannen själv saknar några chips i påsen eller ej, men när man inte är från Tärnaby kan man inte säga mycket om det specifika fallet.

”Får jag prata med dig, lite…”
Man kan i vilket fall, i reaktionerna på det skedda, skönja en märklig tendens. Det handlar om den oerhörda chock vissa typer av människor, främst unga, upplever när de möts av någon sorts handfast konsekvens av sina handlingar. Den generation som nu börjar närma sig trettio, och därmed kvalificerar sig som något så när vuxen även enligt dagens förskjutna standard, är, liksom merparten av de som är yngre, vana vid vad man skulle kunna kalla det allvarliga samtalets rättsskipning. Föräldrar, daghem, skola och slutligen socialtjänst har de senaste decennierna bemött varje typ av asocial handling – från oskyldiga bus till direkt kriminella eller aggressiva illdåd – med att ”sätta sig ner och prata”.

De av oss som är i rätt ålder minns det nog – ”får jag prata med dig lite, Starkad”, och sedan iväg till ett grupprum för en föreläsning i respekt människor emellan, och upplysningen att ”man inte gör så”. Detta system fungerar utmärkt, oftast, på barn som har respekt för vuxenvärlden, och upplever det allvarliga samtalet som ett allvarligt obehag, något att undvika. På något sätt tycks vissa vara av uppfattningen att denna högst artificiella metod för mänsklig interaktion, långt skild från vad som händer om man agerar som ett svin ute i själva samhället, är eller borde vara allmän norm.

Rödeby
En konsekvens av detta är att vissa inte riktigt verkar begripa vad deras handlingar egentligen innebär, och därför blir fullkomligt tagna på sängen när saker och ting slutar annorlunda. Ungdomar i varierande ålder verkar nästan undantagslöst traumatiserade när de får reda på att inte alla är intresserade av att erbjuda något ”allvarligt samtal”, och att man i verkliga världen kan råka riktigt illa ut när man beter sig hotfullt eller kriminellt. För varje person som utsätts för omotiverat våld av polisen, för visst finns det sådana också, finns det tio som är sura för att ”snutjäveln” slog tillbaka när han själv faktiskt bara, i aspackat tillstånd, försökte bita honom i ögat.

Det så kallade ”Rödebyfallet”, där en samling ungdomar trakasserade en utvecklingsstörd pojke, och slutligen avancerade mot dennes familjs hus beväpnade med påkar och tillhyggen, är i sammanhanget symptomatiskt. Det är givetvis en tragedi att en ung människa blev skjuten och förlorade sitt liv, men vilken mentalitet är det som ligger bakom att man tror sig kunna ta sig upp, beväpnad, på en annan människas tomt utan risk för egen del? Göteborgskravallerna och skotten mot Hannes Westergren börjar bli en gammal fråga nu, men anknyter till samma sak. Rättspraxis, polisbefogenheter och postmarxistisk kvällstidningskverulans åsido: hur fan är man funtad om man kastar gatstenar i huvudet på människor med skjutvapen? Tilliten till att dagisstaten på något mystiskt sätt ska skydda en i ett läge där man både utsätter andra för livsfarligt våld och sig själv för extrem risk blir nästan parodisk.

Dagisstaten och svenska folket
Det är nu en gång för alla inte i första hand ”ungdomarnas” fel att det resoneras så här. Den svenska välfärdsstaten har, förtjänster åsido, också den en hel del att svara för i det här sammanhanget. Osökt går tankarna till hur chockerade människor blev under Tsunamin, då man i efterhand tycks ha förväntat sig att svenska staten borde ha upprätthållit en dyr och komplicerad beredskap för eventualiteten att havet skulle öppna sig och sluka en betydande del av Sydostasien. Här är förstås offren, till skillnad från Hannes Westergren, själva helt oskyldiga, och stora delar av debatten får nog tillskrivas det nationella, och för många individuella, trauma katastrofen innebar.

Ändå tror jag att man med fog kan säga att den svenska reaktionen och debatten hade drag av just den ovan antydda föreställningen om rätt till universellt skydd mot alla möjliga och omöjliga eventualiteter.

Att fatta hur det funkar på riktigt
Nationalkaraktär åsido handlar förstås delar av diskussionen överhuvudtaget inte om ungdomars brist på folkvett i sig, utan på ideologiska strömmar i det svenska debattklimatet. Den generation av gamla avdankade kryptokommunister i media och på universitet, som nu stagnerat i en befängd kombination av pubertal kulturrevolutionsideologi och småborgerlighet, bidrar förstås till att skapa och upprätthålla rubbade attityder. För dem är disciplinering av ungdomar något suspekt – allra minst konservativt, förmodligen fascistiskt – och vissa typer av våldsbrott (som att kasta sten på polisen) har ett revolutionsromantiskt skimmer. Andra (brinnande brandbilar och angripen ambulanspersonal) ses bara som förståeliga konsekvenser av sociala omständigheter; rasism, ekonomisk misär eller vilken ursäkt man nu kan uppbåda. Varje form av självförsvar hos någon som upplevs som överordnad blir i det sammanhanget något suspekt och repressivt – vare sig det är en polisinsats eller en man som fredar sig på sin egen gräsmatta.

Det kan vara värt att påpeka för alla som planerar att tillgripa våld – vare sig det är politiskt eller egoistiskt betingat – att det är en allvarlig sak. Att om man angriper polisen kan det sluta med att polisen faktiskt gör sitt jobb, och om läget är pressat inte nödvändigtvis med pedagogisk precision. Och att om man angriper människors i deras hem kanske det inte alltid finns någon fet fröken med 20 poäng sociologi i bagaget som kan lyfta bort en till ett grupprum och ha ett allvarligt samtal.