På alla helgon minns och hedrar vi de vi älskar och saknar. Det kan då vara givande att bekanta sig med våra förfäders världsbild och deras syn på de döda. Historikern Claude Lecouteux, professor vid Sorbonne, beskriver detta i The Return of the Dead – Ghosts, Ancestors and the Transparent Veil of the Pagan Mind. Lecouteux fokus är germansk och medeltida magi, folklore och mytologi. Han skriver både kunnigt och spännande, Return of the Dead är inget undantag. Den innehåller mängder av information hämtad från nordiska sagor, medeltida manuskript och mer sentida källor, Lecouteux sätter detta i ett historiskt och teoretiskt sammanhang och kan på så vis rekonstruera våra förfäders världsbild.

För våra förfäder bestod ätten, attr, inte bara av de nu levande. De döda, förfäderna, var lika närvarande, ofta begravda nära gården. Att få de anhöriga att gå med på att begrava sina kära på kyrkogårdar var för övrigt inget enkelt projekt för kyrkan. Döden var heller inget slutgiltigt. Lecouteux beskriver den nordiska tron på återfödelse, liksom kopplingen mellan återfödelse och namngivande, nafnfestr. Förfäder och anhöriga ville ofta att deras namn skulle ärvas av nya generationer, namnen formade sina bärares personligheter och öden. Vid sidan av tron på Asgård, Ran och Hel trodde man att de döda levde vidare i sina gravar, de kunde bland annat kallas kumblbúi, ungefär kummelbosatta. Från graven kunde de återvända för att exempelvis rätta till saker som gått fel. Det kunde handla om hämnd eller om att hjälpa ett gudbarn, döda som varit fiender kunde fortsätta kivas om deras gravar hamnat för nära varandra, vänner kunde besöka varandras gravar.

I fokus för Lecouteux studie står de som på engelska kallas revenants, på svenska närmast gengångare. De var inga spöken, utan högst fysiskt och mentalt närvarande. Många var sig lika, och kunde återvända för att hjälpa sina anhöriga eller säga till dem om något misskötts. Men det fanns också onda gengångare, i de isländska sagorna stöter vi på flera sådana. Dessa var starka, de kunde ofta sjunka ner i marken och skifta hamn till sälar, hästar och andra djur. Ibland blev deras offer också gengångare. Som mest aktiva var de under vintern och nattetid. Ofta hedrade även onda gengångare blodsbanden, och undvek att skada sin familj. Det tycks ofta ha varit svåra personer som blev onda gengångare, inte sällan hade de grått hår. Både i Rom och bland germanerna ökade risken att gå igen om man blivit mördad eller om begravningsriterna inte skötts (romerska insepulti). Intressant är även att människor som haft förmågan att skifta hamn oftare tycks ha blivit gengångare.

Lecouteux kopplar detta till de tre själar våra förfäder utgick från, fylgja, hugr och hamr. Hamr var den själ som var aktiv när vissa skiftade hamn, det tycks också ha varit hamr som var aktiv när vissa blev gengångare. Att hugga huvudet av en gengångare eller helt förstöra kroppen tycks ha brutit hamrs koppling till den fysiska världen (en intressant berättelse Lecouteux återger skildrar en gengångare som i en dröm uppmanar en levande att dels hugga av hans kropp huvudet, dels få anhöriga att ge en nyligen född gosse hans namn). Gengångare kunde ofta skifta hamn. Lecouteux återknyter också till Georges Dumezils trifunktionella ideologi, där våra förfäder indelade världen i tre funktioner. Suveränitet (Oden och Tyr), krig och styrka (Tor), och fruktbarhet och rikedom (Frej och Freja). Förfäderna var tydligt knutna till den tredje funktionen. Goda förfäder bidrog till goda skördar, men onda gengångare angrep aktivt boskap och förvandlade marken till en livlös öken.

Lecouteux beskriver också gengångarnas gradvisa regression. De var svårhanterliga för kyrkan, som dels kunde förklara fenomenet med att demoner besatte döda kroppar, dels använde andra begrepp för att beskriva gengångarna. I många berättelser är gengångarna ”förklädda”, det talas exempelvis om troll, jättar och dvärgar trots att det uppenbarligen handlar om gengångare. Lecouteux tar bland annat upp Grendel som ett exempel. Över tid kom gengångaren också att ersättas av betydligt mindre fysiska döda, som spöken och ektoplasma. Här blir Lecouteux kulturkritisk, vilket han ofta blir i sina böcker. Han beskriver hur urbaniseringen och industrialiseringen var ett hårt slag för gengångarna. Med familjeenhetens upplösning, traditionernas försvinnande och specialisters övertagande av döden har gengångarna och förfäderna dragit sig tillbaka. Lecouteux återknyter här till Rilkes beskrivning av dödens anonymisering i det moderna samhället. Vi avslutar numera livet på sjukhus och vi blir begravda på kyrkogårdar, istället för att avsluta livet i hemmet omgivna av familjen och vila nära det symboliska centrum som kyrkan utgjorde. Våra ättlingar bär inte våra namn, våra berättelser förs inte vidare från generation till generation. De döda har mist sin koppling till fruktbarhet och till upprätthållandet av den sociala ordningen. Bara i Europas periferi lever gengångarna kvar enligt Lecouteux.

Sammantaget är det en intressant och fängslande bok. Lecouteux rekonstruerar våra förfäders världsbild och identifierar en aspekt av den moderna världens kris.

Om skribenten: Joakim Andersen

Joakim Andersen driver sedan 2005 bloggen Oskorei. Han har akademisk bakgrund med samhällsvetenskaplig inriktning och ideologisk bakgrund som marxist. Denna bakgrund kommer idag till uttryck i ett intresse för idéhistoria och ett fokus på strukturer snarare än personer och grupper (motståndaren är kort sagt den nya världsordningen, inte muslimer, judar eller andra grupper). Under årens lopp har inflytandet från Marx kompletterats med bland annat Julius Evola, Alain de Benoist och Georges Dumezil, då marxismen saknar både en hållbar teori om det politiska och en antropologi. Idag identifierar Joakim sig inte fullt ut med någon etikett överhuvudtaget, utan betraktar fixeringen vid bland annat den tänkta konflikten mellan ”höger” och ”vänster” som något som skymmer vår tids verkliga frågor. Hans blogg har även fortsatt ett idéhistoriskt fokus, och introducerar gärna utländska strömningar för en svensk publik.