Ett vanligt uttryck i USA är ”check your privilege”, det används i praktiken för att få tyst på vita amerikaner. Det utgår från en världsbild och en uppsättning förgivettaganden som knappast kan ses som oproblematiska eller givna, nämligen att vita är priviligierade och kollektivt diskriminerar andra grupper. Denna föreställning är utbredd även i Sverige, där den mer eller mindre dominerar olika offentliga diskussioner och grupper. Man ska inte sticka under stol med att jag ser dessa grupper som föraktansvärda, i likhet med deras dåligt underbyggda förgivettaganden och servila inställning till etablerade auktoriteter, men det kan ändå vara intressant att närmare dissekera ideologin bakom privilegie- och diskrimineringsdiskurserna.
Den ekonomiska aspekten
Since egalitarians begin with the a priori axiom that all people, and hence all groups of peoples, are uniform and equal, it then follows for them that any and all group differences in status, prestige, or authority in society must be the result of unjust “oppression” and irrational “discrimination.”
– Murray Rothbard
Dessa diskurser utgår både från en materialistisk, närmast ekonomistisk, världsbild och från en postmodernism fokuserad på språk och liknande strukturer. Den förra kan spåras tillbaka till marxismens politiska ekonomi, där rasism ansågs kunna generera överprofiter. Tanken är då att gruppen vita exploaterar de andra grupperna. Problemet är att detta inte håller för en närmare granskning. Det är fullt möjligt att argumentera för att den tredje världen exploateras genom mekanismer som ojämnt utbyte, men det är betydligt mer tveksamt om samma sak kan sägas om gruppen ”invandrare” i moderna välfärdsstater. Tvärtom kan man som gammal marxist ha svårt att svälja påståendet att grupp A är priviligierad i förhållande till grupp B, om mervärde överförs från grupp A till grupp B. Vid det här laget finns det flera övertygande studier av bland annat Tullberg och Sanandaji som visar att invandringen varit en förlustaffär, vilket innebär att skattepengar överförs från grupp A till grupp B. Att påstå att grupp A är priviligierad framstår då som ganska fräckt.
Det som då gärna invänds är att grupp A ”diskriminerar” grupp B, vilket bland annat innebär att de inte får de arbeten de borde ha. Här räcker det att hänvisa till Sanandaji och det som kallas PIAAC, ”vuxenmotsvarigheten till PISA, en kunskapstest i språk, matte och datakunskaper av ett representativ urval i olika OECD-länder utförd första gången 2012”. Utgår man från PIAAC finns det ingen diskriminering, utan människor hamnar normalt på de platser som motsvarar deras kunskaper. Citat Sanandaji: De klyftor som vänstern tolkar som ”strukturell diskriminering” reflekterar i själva verket genomsnittliga skillnad i humankapital och produktivitet.
Social och symbolisk aspekt
Det är alltså en myt att gruppen svenskar är priviligierade, det är också en myt att de diskriminerar någon. Men de diskurser vi här skärskådar kommer med en fiffig brasklapp, förankrad mer i postmodern och postkolonial teori. Gruppen svenskar ägnar sig nämligen även åt ”andrafiering”, de utövar ”symboliskt våld” när de förväntar sig att andra ska tala rikssvenska, de riktar ”mikroaggressioner” mot oskyldiga, et cetera ad nauseam. Dessa påståenden är svårare att bemöta, eftersom de till sin karaktär är så diffusa att de varken kan bekräftas eller bemötas. Detta inte minst då ett ifrågasättande gärna ses som en mikroaggression i sig, med förväntade konsekvenser (vilket återigen väcker funderingar, kan den som har staten bakom sig verkligen vara ”diskriminerad”?).
Det man bör notera här är att diskurserna ifråga är extremt binära. Det finns en grupp A och det finns en grupp B, och grupp A har makt över grupp B. Det är alltså inte som i verkligheten, där fördelar på ett område kan uppvägas av nackdelar på andra. Individ A kanske har mer pengar än individ B, men individ B kanske ser bättre ut eller har sluppit spendera ungdomen vid skolbänken. I verkligheten finns heller ingen objektiv måttstock som avgör vilka fördelar som ”räknas” ”på riktigt”.
Börjar vi studera relationen mellan grupp A och grupp B finner vi nämligen snabbt att verkligheten är komplex. Grupp A kanske har mer pengar än grupp B, men å andra sidan påstås det att grupp B:s medlemmar är mer ”äkta” än grupp A:s, så kallad förortsromantik. Här finner vi även det faktum att medlemmar av grupp B både tillåts och uppmuntras att kritisera grupp A, men inte omvänt. Detta är svårt att förena med att grupp A skulle vara priviligierad, det talar snarare för att den är kuvad och/eller dum.
Enligt professor van den Berghe säger utbytet av kvinnor mycket om vilken grupp som är över- respektive underordnad. Den hugade kan räkna detta på egen hand (staten varken bör eller kommer göra det). En sådan uträkning kommer vara svår att förena med diskrimineringsdiskursen. Här kan vi också notera sådant som att grupp B:s medlemmar är kraftigt överrepresenterade vad gäller brott riktade mot grupp A:s kvinnor, detta utan att grupp A kollektivt reagerar på det. Även detta är svårt att förena med att grupp A skulle vara priviligierad, snarare talar det starkt för motsatsen.
Man kan också notera att vad gäller symboliskt och språkligt våld är situationen lika komplex. Grupp B kanske utsätts för ”andrafiering”, men grupp A tillerkänns inte ens någon existens. De är gruppen utan matkultur, utan historia, utan gränser, utan legitima kollektiva intressen, utan stolthet, utan framtid. Man kan jämföra med situationen för kurder i Turkiet förr om åren, vilka inte fanns. Det fanns bara ”bergsturkar”. Ett sådant förnekande hänger inte sällan samman med folkmordsprojekt. Här kommer vi in på det avslutande konstaterandet. Det är nämligen svårt att argumentera för att grupp B diskriminerar grupp A, överhuvudtaget framstår både priviligierings- och diskrimineringsdiskursen som oanvändbara och verklighetsfrämmande. Det man istället, inspirerad av både Adinolfi och Debord, bör ägna sig åt är att finna tertius gaudens, ”den skrattande tredje parten”. Detta är den verkligt priviligierade grupp som kuvat grupp A och exploaterar större delen av både grupp A och grupp B, och det är snarare en klass eller ett etablissemang än en etnisk grupp. Diskurserna kring privilegier och diskriminering är kort sagt ett exempel på ideologi, bakom vilken det finns ett intresse.