Den radikala vänstern som självständig rörelse är idag ett misslyckat projekt. Det beror till viss del på ideologin i sig själv, och till viss del på framtoning och inställning. Det finns en del att lära av det.
I
Klasshat är artificiellt. Trots ett par århundraden av anarkistiskt tal om "spontan revolt" och "spontan organisering" är det enda som kan sägas säkert om den klasskamp vänstern eftersträvar att den är helt och hållet beroende av en intellektuell och agitatorisk elit som hetsar fram de önskade stämningarna. Att sovjetkommunismens brutala minoritetsstyre är det närmaste radikal ekonomisk socialism någonsin kommit reell politisk makt är talande. De enda spontana revolter som någonsin kunnat observeras har haft att göra med att människor berövats privilegier de tidigare haft, alternativt att själva deras liv hotats genom svält. I bägge fallen har problemen kunnat hanteras bättre genom realpolitiska förändringar i det rådande, snarare än total övergång till något nytt.
Kommunismens föreställning om rättvisa grundar sig i uppfattningen att det är ett problem att vissa människor har mer än andra människor inte för att de som har mindre nödvändigtvis lider av det, utan för att det överhuvudtaget existerar en skillnad. Enkelt uttryckt: avundsjuka. Ur denna, tyvärr allmänmänskliga, instinkt har man sedan skapat en jättelik tankeapparat, till stor del syftande till att motivera varför ”ojämlikhet” skulle vara ett problem. För Marx skapas värde enbart genom arbete, utöver råvarukostnaderna. Ledarskap, ägande och andra fenomen kan räknas bort. Ergo: den som äger produktionsmedlen och organiserar en verksamhet stjäl värden från de anställda, som egentligen borde få kontroll över hela värdet av varan de framställer hela värdet av sitt arbete. Ingen människa skulle någonsin "spontant" komma på en sådan idé, eftersom de flesta instinktivt anser att folk har viss rätt att förfoga över det de äger, och om de sedan erbjuder någon en viss ersättning för att bearbeta någon del av dessa ägodelar, tycks de flesta vara överens om att de även har rätt att förfoga över resultatet. De köper nämligen arbetskraft, de säljer inte sin administrativa förmåga till någon annan.
Denna typ av resonemang åsido, så grundar sig vänsterns ideologi som sagt mer på avundsjuka än något annat, vilket också varit dess historiska svaghet. Avundsjuka är en egoistisk sjuka, och varar bara så länge man själv har mindre än andra. Den typ av människor som kan hetsas med retorik om hur andra har mer än de själva, hetsas därför att de själva vill ha mer. Inte för att de känner något genuint patos för en abstrakt idé om jämlikhet. "Av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov" är en lockande slogan exakt upp till den punkt där ens behov blir mindre än ens förmåga, och det blir man själv som ska betala för andra.
Â
II
Det socialismen misstar för "spontan solidaritet" är alltså inget annat än egoismens temporära formering i en intressegrupp, vilken teoretiskt sett lika gärna skulle kunna råna pensionärer som borgerligheten. Alltså uppstår för socialismen två alternativ: antingen uppbådar man fiktiv entusiasm genom totalitär kontroll över samhället, eller så ger man efter och låter folket få vad det vill. Mer, och gärna på andras bekostnad.
Den första varianten resulterar i Sovjetunionen. En elitklick kämpar för att tvinga fram en känsla av gemenskap och kamp för en bättre värld, genom en blandning av allmän rädsla och (periodvis) extremt våld. Den andra varianten, det duktiga leninister skulle kalla "revisionism", men som vanligen kallas socialdemokrati, innebär att man höjer vissa samhällsgruppers standard relativt långsamt (under vilket man är noga med att tala om solidaritet). Därefter tappar man successivt greppet när en stor andel av folket börjat få det så pass bra att de tappar intresset för solidaritet och hellre vill se sänkta skatter och slippa betala för andras haschkostnader.
Marxismen föreställer sig att samhället vilar på en "objektiv" materiell grund, som kan beskrivas och därefter regleras på vetenskapligt manér. Denna reglering sker i första hand genom att bryta ner sådant som ses som "begränsande" för den mänskliga potentialen (hos Marx främst proletariatets potential numera företräds som bekant hellre homosexuella och folk som helt enkelt inte vill arbeta). Trots den oerhörda mängd metamorfoser som denna irrlära genomgått de senaste hundra åren, där den uppgått i feminism, postmodernism, sociologi och en hel serie andra ideologiska och "vetenskapliga" fält, finns denna föreställning alltid kvar i en eller annan form.
Att socialismen som totalalternativ nått vägs ände torde vara klart för alla vuxna människor. Fullständig planekonomi har visat sig vara oduglig, gång efter annan. Anarkismens föreställningar om kollektivistisk ”direktdemokratisk” kontroll torde om möjligt vara ännu mer destruktiva för all mänsklig potential, och är dessutom omöjliga att genomföra. Den så kallade "extremvänsterns" aktivister ägnar sig mest åt att anfalla demonstrationer och klotta på migrationsverket och dess ideologi är exakt densamma som statens i allt utom ekonomiska frågor (där man som sagt inte utgör något alternativ i vilket fall). Man försöker rida på folkets missnöje med direktörslöner och "utsugning", men kan knappast göra det lika effektivt som Aftonbladet redan gör, och dessutom inte erbjuda några lösningar. Tror någon att hederliga fabriksarbetare vill sitta och rösta om varje skitsak med "två tredjedelars majoritet", som byfånarna i Syndikalisterna föreslår? Att arbetslösa kirunabor känner att de är en del av gruppen som "tar tillbaka gatorna" när snorungar häller färg över asfalten i Stockholm, eller att städtanter i Malmö tilltalas av ETCs ändlösa tirader om heteronormativitet och hur farlig den är?
III
Den radikala vänstern har idag förlorat all kontakt med nästan allting som är av intresse för folk i gemen, och alienerar människor mer och mer varje dag. Dess äldre representanter genom sitt ältande av ickefrågor, och dess yngre genom sin barnsliga framtoning och brist på seriösa ideologiska alternativ. Att blanda kvällspressjargong om vilken chef som tjänar mest för tillfället med diverse konstprojekt som 99% av landets befolkning varken begriper eller vill begripa är inte ett recept på framgång. Kasta in de stupida upploppen som äger rum så fort idioterna samlas på offentlig plats, oavsett om det är för att "protestera mot rasismen" eller helt enkelt för att knarka lite på torget, så har du en rörelse som får 90-talsnazismen att framstå som riktigt trovärdig. Å andra sidan genomför staten redan i stort sett alla extremvänsterns kulturpolitiska projekt, så den revolutionära framtoningen är ju sedan länge bara en subkulturell ungdomsstil mer än något annat.
Med detta sagt finns det naturligtvis en orsak till att vänstern en gång i tiden var framgångsrik, och varför dess jargong fortfarande kan verka tilltalande. Även om "ojämlikhet" i sig självt är ett totalt ickeproblem vad andra har är inte på något sätt avgörande för huruvida det jag har är acceptabelt eller inte är det självklart att människor som har det dåligt ställt ibland har det för dåligt ställt. Ännu självklarare är det att liberalismen, tagen till sin extrem, är minst lika mycket en abstrakt och farlig konstruktion som någonsin marxismen. Äganderätt kan aldrig betyda att folk ska svälta ihjäl på gatorna, eller att enskilda ekonomiska aktörer ska kunna utöva godtycklig makt över allmänheten. Lika lite som man kan reducera tillvaron till någon "klasskamp" där alla har "rätt" till lika mycket, kan man någonsin börja hävda att man enbart på grund av ekonomisk framgång skulle ha rätt att skada andra människor, vare sig genom godtycklighet eller hörsamhet mot "marknadens" lag.
Att man överlag ger människor frihet att agera ekonomiskt, och vänder sig emot "demokratisering" av ekonomin, får inte leda till att internationella kapitalister (oavsett etnisk härkomst, kanske jag ska tillägga) får fria händer att förstöra nationer i syfte att berika sina egna verksamheter. Kort sagt: staten och folket måste vara principiellt överordnade ekonomin, utan att för den sakens skull reglera den. Det måste finnas ett "hit, men inte längre". Ekonomi är ett ämne som lämpar sig synnerligen dåligt för långtgående, extrema ideologiska tvångströjor, vilket både "vänstern" och "högern" skulle må bra av att inse. Det handlar ytterst om att föda människor, inte om att förverkliga ett paradis på jorden. Den biten ligger nämligen utanför vad människor kan åstadkomma.
Nej, tack.
Om skribenten: Solguru
