Nietzsche är en av 1800-talets mest givande tänkare, han är bitvis också en av de mer motsägelsefulla. Därför har han bland annat kunnat påverka både radikal höger och lika radikal vänster, användas lika flitigt av en Hielscher och en Faye som en Foucault och en Deleuze. Nietzsches analys av den moderna världen har fortfarande mycket att erbjuda.
Nietzsche och moderniteten
There is nothing I want more than to become enlightened about the whole highly complicated system of antagonisms that constitute the ‘modern world’
– Nietzsche
En praktisk introduktion till Nietzsche som sociolog ger Douglas Kellner i Modernity and Its Discontents: Nietzsche’s Critique. Kellner själv hör till Frankfurtskolans tredje generation, vilket bitvis lyser igenom. Så fokuseras på det ”difference” som i egenskap av modeord repeterats till leda i den kontinentala filosofin, så menar Kellner att Nietzsches brist var att han inte var modern nog. Kellner jämför också Nietzsches och Marx analyser, vilket bitvis blir givande. Men framställningen har också styrkor.
Kellner tar upp Nietzsches analys av sådant som homogeniseringen, vilken idag kulminerat i globalismen. Stat och marknad förkväver samhälle och kultur. Nietzsche beskriver den moderna kulturen som barbarisk, såtillvida att den är fragmentarisk snarare än helgjuten. Han vänder sig också mot dess ytliga optimism, egoism och rationalism. Om maskinsamhället skriver Nietzsche:
It makes men active and uniform — but in the long run this engenders a counter-effect, a despairing boredom of soul, which teaches them to long for idleness in all its varieties.
Här antyds hur industrialisering och urbanisering leder till framväxten av konsumism och kulturindustri. I likhet med Marx och de Benoist vänder sig Nietzsche mot hur nyttan och profiten brett ut sig som motiv, och ersatt andra, mer oegennyttiga alternativ.
Kellner tar också upp Nietzsches komplexa relation till moderniteten, där han bitvis är antimodern och bitvis mycket modern, ibland pre- och ibland postmodern. Kellner menar att Nietzsches brist är att han inte var modern nog, jag menar att hans mer problematiska sidor hänger samman just med hans moderna aspekter.
Kulturkomplexet
In place of ‘society,’ the cultural complex, as my chief interest
– Nietzsche
Det verkligt värdefulla i Kellners presentation är hans fokus på Nietzsche som kultursociolog och -politiker, alltså Nietzsche som metapolitiker. Metapolitik utgår från att kultur föregår politik, kultur > politik. Den som behärskar kulturen i vid mening behärskar också politiken. Här finns skäl till betydande oro vad gäller exempelvis Sverige, ingen nyskapande kultur kan kopplas till SD (och tämligen lite kultur överhuvudtaget). Den kultur som faktiskt skapas kommer ofta från miljöer som SD-ledningen aktivt demoniserat. Detta skiljer vår era från de flesta tidigare.
Nietzsche vände sig från den rena politiken, och fokuserade på kulturen. Kellner går igenom de begrepp han använde för att förstå den. Till skillnad från Marx identifierar han fröna till moderniteten betydligt tidigare än kapitalismen, för Nietzsche handlar det om den sokratiska kulturen. Denna influerar sedan kristendomen, Upplysningen och massans tidevarv.
Kellner tar upp Nietzsches livsbejakande ideal, och den personlighetstyp han kopplade till den (här påminner han starkt om Klages). De gamla grekerna var agoniska, älskade kampen och konkurrensen. Vår era präglas istället av förkrympta människor, den talar mycket om ”individen” men saknar i praktiken intressanta personer. En era utan individer kommer, föga förvånande, att beskrivas som ”individualistisk”.
Nietzsches begrepp ressentiment kan vara problematiskt, eftersom det lätt bjuder in till amatörpsykologi och kan riktas åt snart sagt alla håll. Men det är träffsäkert när det gäller många former av politisk korrekthet. Nietzsche identifierar också tidigt själva attityden bakom politisk korrekthet, i det Evola beskriver som översocialisering:
We modern men, very delicate, very vulnerable and paying and receiving consideration in a hundred ways, imagine in fact that this sensitive humanity which we represent, this achieved unanimity in forbearance, in readiness to help, in mutual trust, is a positive advance, that with this we have gone far beyond the men of the Renaissance. What is certain is that we would not dare to place ourselves in Renaissance circumstances, or even imagine ourselves in them: our nerves could not endure that reality, not to speak of our muscles. This incapacity, however, demonstrates, not an advance, but only a different, a more belated constitution, a weaker, more delicate, more vulnerable one, out of which is necessarily engendered a morality which is full of consideration. If we think away our delicacy and belatedness, our physiological ageing, then our morality of ‘humanization’ too loses its value at once — no morality has any value in itself -: we would even despise it…
Sammantaget är det en läsvärd introduktion till Nietzsche som metapolitiker, även om vissa stycken med fördel skummas igenom. Kellner tar upp Nietzsche som kultur- och civilisationskritiker, hans affirmativa alternativ vad gäller både antropologi och kultur, och hans fokus på kultur snarare än politik. Det finns fortfarande mycket fruktbart att hämta hos ”der olle Nitschke”.
Vi hittar artikeln här:
Modernity and Its Discontents: Nietzsche’s Critique
Relaterat
Nietzsche och den moderna världen
Ekerwalds Nietzsche
Nietzsche och kastväsendet
Nietzsche om historien
Om skribenten: Joakim Andersen
