Hitleriana – Heinsohn om Förintelsen

Historia, Ideologi, Kristendom, Politik, Religion

En rationalisering av judeutrotningen i Tredje riket, d.v.s. en förklaring som visar att den inte styrdes av fördomar och rashat utan var ett led i en större plan och av Hitler och de tyska nationalsocialisterna val­des som ett lämpligt medel för att uppnå viktigare mål, riskerar att förminska den och beröva den en del av dess mörka nimbus. Rationella förklaringar får lätt denna effekt. Gunnar Heinsohns diskussion i den informativa och tankeväckande artikeln ”What makes the Holocaust an uniquely unique Genocid­e?” [länk], där han visar att Hitlers planerade folkutrotningar och folkomflyttningar var av långt större omfattning än dem han lyckades genomföra innan han besegrades, får denna oavsiktliga konsekvens. Nu vill Heinsohn i och för sig visa att utrotningen av judarna spelade en nyckelroll i dessa planer och hade till syfte att återinföra en ursprunglig ”förjudisk” rätt till folkmord (”a genocide for the purpose of reinstalling the right to genocide”, s. 424); det är därför judeutrotningen är unikt unik, som titeln säger. Men här är hans argumentation inte helt övertygande, eftersom den förutsätter att judendomen har kva­liteter som det är tveksamt om den har och att judarna har spelat en andlig och kulturell roll som det av samma skäl är tveksamt om de har spelat. Svagheten hos Heinsohns argument har att göra med de överdrivna föreställningar som han, likt så många andra västerlänningar, har om judendomens och det judiska folkets skapande originalitet och moraliska höghet. Han ger belägg bl.a. ur Bibeln och från anti­ka författare som ska visa att judarna till skillnad från andra folk betraktade livet som heligt och att ju­dendomen präglas av ett förbud mot att döda. Enligt Heinsohn var det Hitlers insikt om den avgörande roll som judarna spelat för formulera och sprida denna falska och destruktiva lära om allas rätt till liv, vilken ju sätter religiöst sanktionerade gränser för makten och hindrar den starkare att göra som han vill, som fick honom att besluta att judarna och judendomen måste utplånas för att tyskarna skulle kun­na förverkliga sin herrefolksbestämmelse och expandera sitt livsutrymme. Heinsohns argument för att Hitler själv trodde på detta och att denna övertygelse utgjorde en viktig drivkraft bakom judeutrotning­en är trovärdiga, men jag får det bestämda intrycket att även Heinsohn anser att dessa idéer om livets helighet är en skapelse av judendomen. ”We know, however, that he [Staehle – en av de ansvariga för ”eutanasiprogrammet” i Tredje riket] hit upon a correct observation – the civilization of the world did indeed receive its law forbidding murder from Judaism: ’Thou shalt not kill’ (Exodus 20:13; Deuterono­my 5:17)” (s.416). Detta är ett förbluffande påstående! Varje kultur har förbud mot mord och som regel stränga straff för dem som bryter mot det (”öga för öga”, blodshämnd, fredlöshet), och i många sam­hällen, inte minst i de s.k. primitiva, omges även dödandet av djur och t.o.m. växter av olika former av riter och tabun. Så får man t.ex. hos vissa jägarfolk bara döda i livsuppehållandets tjänst och måste efter jakten rena sig och offra till det dödade djurets ande för att upprätthålla balansen i naturen. (Jag är säker på att jag har läst detta någonstans, men kan nu inte minnas var; ceremonier inför jakten är vanliga hos många folk, bl.a. hos de nordamerikanska prärieindianerna.) Det går att ge hur många exempel som helst på de regler och ritualer som omger utsläckandet av liv hos jordens folk. Judarnas och judendo­mens respekt för livet och dess helighet har i praktiken knappast varit större eller gått djupare än många andra folks. Det judiska folkets livsbetingelser skilde sig inte nämnvärt från antikens övriga folk, och de var därför tvungna att leva och handla på ett likartat sätt. Om det stämmer, som Heinsohn påstår (s. 416-17), att judarna hade ett för antiken unikt förbud mot spädbarnsmord så kan man för det första an­märka att dylika förbud inte behövs där spädbarn inte mördas och för det andra att det judiska folkets numerärt trängda läge kunde motivera en politisk kampanj mot spädbarnsmord i syfte att öka folk­mängden. Att judarna till skillnad från andra folk inte skulle ha haft några behov barnbegränsningsåt­gärder förefaller högst osannolikt. Man kan förvisso citera mycket klokt och vackert ur Bibeln, men den som vill kan också hitta tämligen fasansfulla redogörelser om hur judarna på Jahves befallning plundrar och mördar. Man bränner ner städer och mördar civila, man torterar och avrättar krigsfångar, stjäl guld och silver, dödar boskap och river ner avgudadyrkarnas, d.v.s. alla andras, tempel och förstör deras gu­dabilder. (Rom hade förvisso sina sidor, men man respekterade på det hela taget andra folks religiösa symboler och traditioner.) Boken om Josua, som handlar om erövringen av det förlovade landet, är sär­skilt instruktiv härvidlag. Här ges etnisk rensning och folkmord för kanske första gången gudomlig/ideologisk sanktion. Om vi inte visste att Hitler hämtade inspirationen till sin herrefolksideo­logi och sina folkmordsprogram från Nietzsche och tankeströmningar som socialdarwinismen skulle vi kunna spekulera i att han var påverkad av judarnas gudomligt sanktionerade framfart i Gamla testamen­tet. Nej, de bibliska judarnas respekt för främmande folk och kulturer uppvisar åtskilliga brister. Gamla testamentet består av många skilda slags böcker som har skrivits vid olika tidpunkter under judarnas historia. I den bekanta psaltarpsalmen ”Vid Babylons stränder” (nr. 137) drömmer författaren om att som hämnd för det Nybabyloniska rikets seger över judarna få krossa de babyloniska barnens späda kroppar mot klippan och i Matteusevangeliet i Nya testamentet berättas om hur kung Herodes beordra­de att alla barn i Betlehem som var två år eller yngre skulle dödas. Alla judar var tydligt inte lika barnkä­ra. (Herodes var i.o.f.s. edomit, men hans myndighetspersoner måste väl i stor utsträckning ha varit ju­dar.) Jahve själv tar dock priset när han utplånar större delen av sin egen skapelse, inklusive kvinnor och barn, genom syndafloden. Finns det ö.h.t. någon bok på samma höga litterära nivå där vrede och våld framställs i så moraliskt tillåtande och förlåtande dager som i Gamla testamentet? Att som Heinsohn försöka sammanfatta judendomen i budet ”Du skall icke döda” och dessutom framställa detta bud som en skapelse av judendomen gör ett högst besynnerligt intryck. Jag tror att överdrifter av detta slag är ett uttryck för den skuldfyllda laddning som präglar många människors relation till judarna och judendo­men efter Förintelsen. Skuld föder hat som ett sätt att befria sig från skulden. Detta kan paradoxalt nog vara en bidragande orsak till att antisemitismen har börjat växa sig starkare igen. Huvudorsaken må vara islam och de muslimska auktoriteternas behov av en förenande fiende och syndabock, men vem är det som har gett ökat spelrum åt muslimernas antisemitism? Av världen religioner finns det väl ingen där respekten för livet och strävan att undvika att framkalla lidande har en lika stark ställning som inom buddhismen – och den besläktade jainismen. Här kan man faktiskt säga att respekten för livet ibland går så långt att den blir skadlig och livsfientlig. Att ahimsa-principen har uppstått oberoende av judisk påver­kan vågar man väl ändå påstå? De bibliska judarna ger i sin religiösa praktik inte uttryck för livets helig­het mer än andra samtida folk. Så praktiserade de t.ex. djuroffer ännu på Jesu tid. Och vad beträffar ju­darna under den nästan tvåtusenåriga diasporan i Europa så är de ju så starkt präglade av först hellenis­men och sedan av de olika europeiska folkkulturerna att vi måste fråga oss vad som hör hit och vad som hör dit. De judar som Hitlers förföljelser riktade sig mot var i högre grad ett europeiskt folk, kultu­rellt sett, än ett semitiskt. Och det moderna Israel är en europeisk stat grundad av europeiskt judar. (Det är därför det är självklart för mig att stödja Israel mot dess fiender. Inte för att Israel, som det så tröttsamt ofta heter bland de Israelvänliga delarna av det politiska etablissemanget, ”är den enda demo­kratin i Mellanöstern”, det är av underordnad betydelse – om israelerna skulle få för sig att återupprätta antikens monarki och göra Netanyahu till kung Bibi den förste måste vi överge Israel då? – utan för att Israel liksom en gång i tiden korsfararstaterna är en del av oss själva och vår identitet. Israels existens är m.a.o. ett test på vår sensibilitet som européer. Att vara emot Israel, att agera för att skada och försvaga Israel, även om det bara handlar om att inte köpa israeliska produkter, är i de politiska realiteternas värld detsamma som att stödja och underlätta islams expansion i Europa. Det kan man vilja göra i tan­ken att framkalla en europeisk kris som kan bryta den socialliberala hegemonin och möjliggöra en euro­peisk pånyttfödelse, men att detta är en högriskstrategi behöver väl knappast påpekas. Israel är en på många sätt beundransvärd skapelse, men vi nordbor hade också kunnat få öknen att blomma om det hade gällt livet, engelsmännen likaså, tyskarna med all säkerhet, boerna, de europeiska amerikanerna o.s.v. Om judarna inte hade präglats av Europa hade de inte varit mycket märkvärdigare än andra pales­tinier.) Vad som är anmärkningsvärt är att Hitler, enligt Heinsohn, betraktar judendomen och judarna som roten till den livsfientliga respekten för allt liv, när det är ganska uppenbart att det är kristendo­men, den förening av Jesu kärlekslära och antik filosofi och religion men även av indo-europeisk eller germansk naturkänsla, som i Europa verkat för att öka respekten för livet och för att begränsa och di­sciplinera människans användning av våld. Om Hitler ville förvandla det tyska folket till ett amoraliskt vilddjur, som skulle ta den plats det kunde och därför förtjänade, borde han ha koncentrerat sig på att förinta kristendomen. Hans läsning av Nietzsche borde ha övertygat honom om detta. Nietzsche var f.ö. inte antisemit. Förintelsen av judarna framstår ur detta perspektiv som trots allt mer styrd av prag­matiska överväganden än av ideologiska. ”Låt oss öva vår förintelseapparat på judarna därför att de är få, därför att de är lätta att identifiera, därför att många ogillar dem och ingen hur som helst har lust att riskera livet för att försvara dem.” Det var ju en korrekt analys! Heinsohn skriver att Hitler konsekvent använder de metoder och argument han behöver för att uppnå det han vill (s. 411-12). Kan inte hans framställning av judarna som uppfinnarna av livets helighet vara ännu ett exempel på detta tillväga­gångssätt? Han ger judarna skulden för det som kristendomen egentligen är ”skuld” till, därför att det är otaktiskt eller för tidigt att vända sig mot kyrkan. Judeförintelsen blir då inte längre ett unikt unikt folk­mord utan tvärtom ett unikt ickeunik, nämligen blott en lämplig härdande förövning, ett systemtest, in­för något mycket större och vida värre. Heinsohn redogör bl.a. för Hitlers gräsliga planer på att likvide­ra och fördriva 100 miljoner ryssar i syfte att bereda plats åt tysk agrar expansion i öst. 60 miljoner skul­le mördas direkt eller genom slavarbete och resten skulle med sina ledare, inklusive Stalin, fördrivas till Sibirien (s. 420.). Vad säger att en man med sådana makabra planer och ett dylikt totalt känslolöst sätt att resonera inte så småningom skulle sätta igång med folkförflyttningar och utrensningar även i de nor­diska länderna? Men vi är ju lika goda arier som tyskarna? Eller strängt taget ännu ”godare”, eftersom tyskarna är genetiskt mer uppblandade än de nordiska folken. Varför ockuperade Hitler då Danmark och Norge och tvingade Sverige (eller rättare sagt de alltid lika falska och beräknande socialdemokrater­na) till underkastelse och samarbete? Otvivelaktligen gör sig herr Hitler sig bäst som aska!