Abort, en medvetet avbruten graviditet, har i den senmoderna västerländska kontexten fått status som mänsklig rättighet. Denna är kopplad till att kvinnan har rätten att bestämma över sitt liv och sin kropp. Här skönjs konturerna av en treenighet: individualism, feminism och mänsklig rättighet vilken står på robust grund, få törs ifrågasätta den. Oftast är det från religiöst håll som kritiken riktas.
Emellertid kan en sekulär infallsvinkel anföras. Dels utifrån den allenarådande principen om alla människors lika värde, som trots dess brister är adekvat att stipulera för alla nyfödda, oförvitliga och värnlösa som de är. Dels utifrån en liberal ståndpunkt som stadgar att individen är den minsta entiteten som har rätt till både liv och skydd från övergrepp, inte minst från statligt håll.
Abort sker nästan undantagslöst då fostret befinner sig inne i livmodern. Syftet är, för att tala klarspråk, att döda det innan det kommer ut därifrån. Flertalet av de i snitt drygt 30 000 aborter som årligen skett sedan 1970-talet, då fri abort infördes i Sverige, är enligt studier kopplade till ”fel tidpunkt” i livet, för kvinnan vill säga; dessutom har många gjort minst två aborter vilket indikerar ett slags vårdslöshet. Abort väljs i allt högre grad också om fostret bär anlag för sjukdomar såsom Downs syndrom eller andra åkommor; detta kan ses som en modern, liberal variant på eugenik, om än tillämpad på individnivå.
Aborten är sålunda en handling som tydligt rymmer insikten om att en människa är på väg. Härur följer frågan om sjuka och friska har lika värde? Abortförespråkarnas givna svar är att det är fel att jämföra något – ett foster – som eliminerats i livmodern med en fullvärdig människa. Något som gemene man köper eller i vart fall ställer sig likgiltig inför.
Frånsett detta kan emellertid konstateras att i Sverige misslyckas varje år ett 15-tal aborter. Ut ur livmodern kommer levande varelser som andas och rör på sig. Vanligtvis dör de inom några minuter, i vissa fall lever de uppemot en halvtimma. Dessa ”foster” är omkring 20-22 veckor. Inte sällan ligger för tidigt födda, på vilka livet räddas, inom detta åldersspann. ”Något” som lever utanför livmodern kan näppeligen betraktas som annat än ett liv, en människa, ett barn. Eller för att använda den liberala beteckningen: en individ.
I Gällivare sjukhus har uppdagats ett frapperande fall kring en misslyckad abort. Det handlade just om att den lille i, som var i 22a graviditetsveckan, levde 20-30 minuter efter ankomsten till jordelivet (att jämföra med dödstraffet där döden vanligtvis är omedelbar). Barnet fick ligga insvept i en handduk och själv kämpa den korta som det tilläts leva, utan bedövning eller andra insatser. En läkare på sjukhuset har anmält händelsen eftersom hon anser att barnet behandlades ”värre än en labbråtta”. Hon efterlyser klara direktiv och anger att ett sätt vore att gränsen för abort sänks kraftigt så ”att barnen inte överlever därför att de tar fysisk så pass mycket skada under själva ’förlossningen’.”
Utifrån såväl ett etiskt som liberalt synsätt är den ståndpunkten rimlig. Därtill känner ju en kvinna om hennes menstruation uteblir varför hon snabbt vidta åtgärder som förhindrar lidande. Under alla omständigheter kan man med en liberal måttstock inte finna stöd vare sig för att det skulle vara rätt, eller en (mänsklig) rättighet, att låta ett barn, en människa, en individ dö på det nesliga sätt som nuvarande abortlagstiftning tillåter.
Visserligen kan jag som man – som dessutom råkar ha fötts med ljus hy och en lockelse till det motsatta könet – inte sätta mig in i kvinnans situation, till fullo förstå henne. Men som far till tre barn kan jag banne mig såväl förstå som med logikens och samvetets hjälp ta barnets parti.
Om skribenten: Järven
