Om heder och skam vid svältens rand

Okategoriserade

I Knut Hamsuns debutroman Svält från 1889 driver huvudpersonen, en namnlös författare, omkring på Oslos gator i väntan på att inspirationen ska infinna sig. Inspirationen för att kunna skriva de betagande texter som redaktören, kallad Kommendören, ska falla för. Likt författaren själv är denne kommendör sträng i sin bedömning, dock på ett både rättvist och konstruktivt sätt. När författaren inte lyckas prestera får han tips av kommendören om hur texten kan förbättras. Och när han lyckats få ett alster publicerat belönas han med en ganska så rejäl slant, som han i några veckor kan leva på.

Emellertid är det mer regel än undantag att han inte klarar av att färdigställa en för publiken lättsmält text. Kommendören menar att han måste skriva enklare och inte på en så hög filosofisk nivå att folk inte begriper. Det är lättare sagt än gjort eftersom skriftställaren saknar förmågan att kunna hålla fokus och samla sig. Nästan alltid pockar hans sinnen på uppmärksamhet kring annat som sker omkring honom. Allt registreras vilket komplicerar för hjärnan att sortera det insamlade materialet. (Kanske skulle dagens psykologer klassa detta som ”svag latent hämning”, vilket skiljer sig från gemene man vars ”starka latenta hämning” ger dem ett avsevärt mindre inflöde av information och intryck till hjärnan.)

Det här ställer till problem för huvudpersonen. Eftersom han ofta saknar pengar vräks han från de härbärgen han inkvarterat sig i. Värre är att avsaknaden av pengar leder till avsaknad av mat. Han får hungra. Mellan varven så hårt att det är att räkna som veritabel svält. I dessa stunder, flera dagar utan minsta matbit, hallucinerar han och någon gång är han nära slutet. Stundom ter sig svälten självvald, ett tillstånd han då synes trivas med.

Trots det miserabla levernet vill han vara en hederlig människa. Även i sina värsta svältperioder drar han sig för att tigga eller lura sin omgivning. Hellre säljer han sina sista pinaler för några futtiga ören, så han kan få en bit bröd, än att hemfalla åt den skam och förnedring som tiggeriet eller lurendrejeriet skulle innebära. Efter att han ännu en gång hindrat sig från att falla för bedrägeriet berömmer han sig själv, i en av de många av bokens monologer där han talar just med sig själv:

”Allteftersom jag avlägsnade mig blev jag gladare och gladare över att ha övervunnit denna fula frestelse. Medvetandet om att jag fortfarande var ärlig och ren steg mig åt huvudet, fyllde mig med en härlig känsla av att vara en karaktär, ett vitt fyrtorn mitt i ett grumligt människohav där vrak flöt omkring.”

Skammen visavi hedern präglar även skrivandet. Inte sällan kastar han sina manus eftersom det skulle vara för nesligt att låta någon annan läsa dem.

Understundom får han pengar i förskott av kommendören. Eller av en beundrarinna som han lyckats charma på stadens gator. Sådan omsorg räddar hans liv.

Emellertid blir hungern till slut en drivkraft starkare än hans strävan efter att vara hederlig. När det sker behåller han helt sonika den alldeles för stora summa växelpeng som en expedit ger honom. Emellertid ångrar han sig snart och ger penningen till en fattig kvinna som säljer kakor. Vid ett senare tillfälle går han dock utsvulten till henne och rafsar åt sig några kakor. Han berättar också för expediten att han lurade honom men lovar att han ska återgälda honom när han åter får pengar.

Någon röd tråd finns inte i denna berättelse. Istället utmärks den av nuet och impulsiviteten. Att leva här och nu och att överleva för stunden, utan en tanke på långsiktigt agerande, är också bokens slutscen.

Svält kan ges många tolkningar. För egen del är det som antytts en historia om heder, skam och ödmjukhet och vad hungern kan göra med en i grunden intelligent och strävsam människa. Kontrasten till vår tids människa är tydlig. Där Hamsuns portalfigur vill undvika att kräva saker och bete sig illa, där har framförallt den yngre generationen av dagens västerländska människa ofta präglats till att ta allt för givet. Hon tenderar hon att höja sig själv på piedestal och ta sig rätten att kräva sin rätt, fastän hon egentligen inte förtjänar det och utan en tanke på vare sig skyldigheter eller tacksamhet. Ovetande om Ayn Rands filosofi om rationell egoism, i vilken minsta möjliga ansträngning ses som en dygd, agerar denna nya människotyp.

Hamsun skriver till synes enkelt. Men bakom det enkla finns både humor och ett djup kombinerad med en inlevelse som få av dagens författare kan mäta sig med. För den som vill uppleva en psykologisk djupdykning i en klok mans tankesfär är Svält att rekommendera å det varmaste.