Yukio Mishima: det namnet får mig att associera till hav, glittrande hav, blått stål och en ockrabrun vapenrock. Det är nihilism men ändå något slags tro, en hängivenhet. Mishima inspirerar mig, han stiliserade sitt liv. Han gav fysisk träning och bodybuilding en ideologisk udd och för det är jag honom evigt tacksam. Men hans liv och verk innebar mer än så och om det skriver jag nedan.
1.
En man ska begå seppuku på en kulle när solen går upp. Han vakar genom natten men dagen blir mulen. Men han drar åstad ändå med sitt blodiga verk, och finner då hur ”solen exploderar bakom hans ögon”…
Detta är ur en berättelse av Yukio Mishima. I en annan av hans texter – romanen ”Gryningens tempel” – följer vi en man som åker runt i Thailand och Indien för att hitta buddhismens rötter, men inget händer, hans religiösa flamma väcks inte. Varför? Förmodligen för att nihilisten Mishima föresatt sig att religion bara är mumbo-jumbo. Enligt Henry Scott-Stokes (”The Life And Death Of Yukio Mishima”) förstod sig inte Mishima på buddhismen, så man frestas säga: Mishima skildrar buddhismen utifrån sina egna missuppfattningar om den.
Han var nihilist. Titeln på serien där romanen ingår var till exempel ”Fruktbarhetens hav”; det kommer från en slätt på månen, helt steril som allt annat på denna himlakropp, alltså en mild ironi att den ska heta ”Fruktbarhetens hav”. Med detta ska Mishima ha velat visa hur nihilismen i vår tid alltid tenderar att segra, trots våra försök att ge den andra namn.
Nihilismen i våra hjärtan, negativism och dyrkan av död och förintelse… Å andra sidan sa Simone Weil att när fromheten blir en vana måste man tvinga sig att tänka i andra banor, rentav i termer av nihilism och ateism: ”ateismen som rening”. Därför kan jag ibland uppskatta Mishimas nihilism, yttrat i namnet på tetralogin och annat.
Och nu får jag veta att han lockades av det okända trots allt, det himmelska och det esoteriska behöll sin makt för honom, ungefär som för Pär Lagerkvist. Denne kallade sig ju "religiös ateist" och hade det gudomliga som ett slags resonansbotten i sitt liv och sin dikt. Mishima själv diktade:
Tillhör jag då från början himlen?
Om inte, så varför
kastar den oupphörligen sin blåa granskande blick på mig
och inbjuder mig och mitt hjärta till skyn,
högre och högre upp,
långt högre än allt mänskligt,
och lockar mig ständigt?
(Ur "Ikaros")
2.
I en essä av Per-Erik Wahlund ( i samlingen ”Återspegling”) berättas om Mishima. Bland annat får vi veta att tre av Mishimas ”Moderna no-spel” sattes upp i Sverige i slutet av 50-talet; föreställningarna blev inte så välbesökta men Wahlund säger att pjäserna ifråga mest lämpar sig som läsdramer. I slutet av 80-talet satte dock Bergman upp ”Markisinnan de Sade” på Dramaten och denna blev populärare.
Mishima föddes 1925 som Kimitake Hiraoka. Han antog senare pseudonymen Mishima som betyder ”tre öar”; namnet bars också av en adelsfamilj under Meijitiden. Själv tillhörde Mishima borgarklassen men farmodern härstammade från det övre skiktet av samurajer. Mishima skrev bland annat sf-romanen ”Den vackra stjärnan” samt pjäsen ”Min vän Hitler”, om Ernst Röhm och de långa knivarnas natt 1934. Tämligen ospelad i väst, jag undrar varför…
Nyheten om Mishimas självmord 1970 ”tycks ha verkat blockerande på det svenska intresset för hans författarskap”, hans högeråsikter och seppuku ”fick såväl hos oss som i andra länder en mindre heroisk effekt än den desperate diktaren förmodligen avsett” säger Wahlund. Men vid slutet av 80-talet vände det, med bland annat översättandet av ”En masks bekännelser” samt uppsättningen av ”Markisinnan de Sade”. Tetralogin ”Fruktbarhetens hav” förbereddes för översättning vid denna tid och 1995 kom första delen ut som ”Vårsnö” (Schultz förlag). Fler titlar i serien är nog inte att vänta, inte i dagens bokklimat, men man ska aldrig säga aldrig. ”Fruktbarhetens hav” kan – på det ena eller andra språket – läsas av den som gillar lagom djupa, konventionella romaner av följetongstyp.
3.
Mishima var författare men jag är ingen hängiven fan av hans verk. Men kanske var Mishimas liv i sig det stora konstverket, med självmordet som kronan på verket? Egentligen ogillar jag seppuku, jag äcklas av det som varje anständig borgarbracka, men samtidigt var Mishimas sista år och död sällsamt fascinerande.
Mishima begick seppuku den 25/11 1970, ett datum han skrev på den sista delen i tetralogin som han sände in samma morgon. Det var väl uttänkt, väl iscensatt; han var ju dramatiker, teaterman, och nu skulle han iscensätta sin egen död. Med fyra yngre medhjälpare (Morita, Ogawa, Furu-Koga och Chibi-Koga) begav han sig till ett regemente där i Tokyo och man fick företräde för en general. Mötet var avtalat, ordnat med någon oskyldig förevändning.
Detta läser jag i Stokes liksom det följande: som ett led i att ta generalen som gisslan måste denne vilseledas ett ögonblick. Mishima visade då ett gammalt svärd; generalen tog emot det, drog ut klingan ur slidan och sa ”väldigt fint”. Nu ingår det i seden att man alltid ska torka av bladet med en putsduk sedan man dragit det och under förevändning att gå efter en sådan duk hos en av sina medhjälpare skulle Mishima istället få ett rep av denne för att binda generalen med, men här slog planen slint; generalen reste sig och gick efter en duk i sin skrivbordslåda, torkade av svärdet med denna och återlämnade det.
Man lyckades omsider överrumpla generalen ändå och binda honom. Mishima åter begav sig ut på balkongen och höll ett tal för regementets personal som kallats dit. En poäng han här försökte få fram var att Japans armé ju var författningsvidrig, men hur kunde militären stå ut med det? Borde de inte göra uppror?
4.
Var det för detta Mishima var där på regementet, för att leda en revolt? Inte enbart: han ville framför allt ta livet av sig under teatrala former. Han hade alltid varit fascinerad av seppuku, det förekommer ständigt i hans texter; någon beskrev den typiska Mishimaberättelsen som ”sex varje natt följt av självmord varje morgon”… Dessutom kände han sig Mishima slut som författare, han hade skrivit det han skulle, och då är det inte bara att pensionera sig, då är det slut. Att skriva är att leva; kan man inte skriva, varför leva? Denna känsla finns noterad hos en rad andra författare, bland andra Poe innan han dog. Man är slut mentalt, döden blir bara ett yttre insegel på det hela.
Mishima kände sig tom, detta bidrog till att göra verklighet av planerna liksom de politiska åsikter han börjat odla: missnöje med att kejsaren avsagt sig sin gudomlighet, missnöje med att armén inte hade stöd i författningen. Så fanns det inslag av homoerotisk självmordspakt; Stokes nämner att Morita och Mishima var älskare och att de tillsammans valde detta slut som kärleksbevis. Kanske det, detta hör tydligen till bilden.
Det skulle bli självmord och det skulle ske offentligt, Mishima var inte för inte teaterman. Och han höll sitt tal men en helikopter från TV som hovrade över honom tenderade att dränka hans ord. Regementspersonalen buade åt honom.
När talet var slut gick Mishima in på generalens kontor igen, förberedde sig, knäböjde och skar upp sig med det korta svärdet så att inälvorna vällde ut över golvet. Morita skulle då ge honom nådastöten, dekapitera honom; han högg flera ånger men sargade bara nackmusklerna. Furu-Koga sa då ”ge hit”, tog svärdet och skilde Mishimas huvud från kroppen.
Det var nu dags för Morita att begå seppuku. Men han var för nervös, för lätt på handen, rispade bara huden över magen. Furu-Koga agerade då och högg även av honom huvudet, så som sekonden ska göra.
Mishima och Morita var de första som begått seppuku i Japan sedan 1945.
5.
Så vad återstår av det hela? Som jag sa gillar jag inte seppuku som företeelse, inte självmord i allmänhet. Många japanska författare har annars begått självmord, man misstänker bland annat att Kawabata gjorde det såvida han inte glömde gasen på av misstag. Fler dokumenterade fall finns, en handfull japanska författare under 1900-talet har gjort det.
Mishima är och förblir ett emblem, ett namn som lyser. Han hade till exempel smarta idéer om träning, som den med ”solsken och stål”: att hålla sig i form, solbada och lyfta skrot, det var vad ”solsken och stål” handlade om. Gestalta sitt liv positivt, inte försmå sitt yttre.
Han sa också ”det räcker inte med teaterblod”, något jag tolkar som att man bör vara autentisk i sitt skapande, inte lita till billiga tricks. Mishima sa vidare att han ville leva under ”en annorlunda, mörkare, intensivare sol”. Han kunde inte få nog av ”död och natt och blod”, han ville tvinga sin kropp att bli ett vapen och ett påstående, förevigat i The Stranglers visa om mannen.
I was attracted to a night torchlight parade
And there I came
Home is a black leather jacket
Fitting sweetly to my brain
– – –
I will force my body
To be my weapon and my statement
Death and night and blood! Death and night and blood!
Blod och död, ja min själ, detta må man besjunga. Ibland. Och som slutkläm kan man säga: Mishima förvandlade sig till ett begrepp med självmordet, och detta begrepp, denna sinnebild av Mishima lever sitt eget liv bortom de texter han skrev som författare. Och visst finns det fler författare som blivit dylika emblem, som står för sig själva ovan sina verk, som är intressantare som personer, gestaler och livsöden än som författare: Saint- Exupéry, Malraux, Byron…
Relaterat
Drakens spegelbild
Japans väg
Lämna ett svar