En fängslande genre är den dysgeniska dystopin. Den skildrar en framtid där människorna blivit allt dummare, det mest kända exemplet på en dysgenisk dystopi torde vara filmen Idiocracy. Det är egentligen inte en särskilt bra film, men eftersom den tar upp något som slår an en sträng hos många har den uppnått kultstatus. Man behöver inte ens lämna TV-soffan för att känna igen sig i den framtid filmen målar upp, det räcker att titta på Rapport.
Den dysgeniska dystopin har två aspekter. Dels handlar det om en rent genetisk process, där intelligenta människor över tid får färre barn än andra. Professor emeritus Helmuth Nyborg talar i sammanhanget om ”double relaxed darwinian selection”, i hans analys ingår även följden av migration från länder med lägre IQ till bland annat Danmark. Om sådana tendenser, mot förmodan, får pågå under tillräckligt lång tid blir resultatet en ”idiocracy”. Men till detta kommer även en mer kulturell aspekt, där man kan alieneras av den samtida populärkulturen och det politiska ”samtalet” eftersom dessa präglas av betydligt lägre intellektuell nivå än befolkningen i stort. Kulturen kan kort sagt fördummas utan att någon genetisk förändring ägt rum. Långt driven egalitarism kan exempelvis ha denna effekt, som i Vonneguts Harrison Bergeron, men postmodern snuttifiering och hedonism kan ha en minst lika negativ effekt.
The Marching Morons
You were a blind, selfish stupid ass to tolerate economic and social conditions which penalized childbearing by the prudent and foresighted. You made us what we are today, and I want you to know that we are far from satisfied… while you and your kind were being prudent and foresighted and not having children, the migrant workers, slum dwellers and tenant farmers were shiftlessly and shortsightedly having children — breeding, breeding. My God, how they bred!
– ”Hederlige John” får en utskällning och en historielektion i framtiden
En klassiker i genren är C.M. Kornbluths lilla The Marching Morons. Kornbluth (1923-1958) var en amerikansk science fictionförfattare av polsk-judisk börd, The Marching Morons var ett av hans mer kända verk. Handlingen utgår från att en man från vår tid råkar ut för en olycka hos tandläkaren och vaknar upp i framtiden (detta är för övrigt intressant då Kornbluth själv konsekvent ska ha låtit bli att borsta tänderna och som följd av detta fått gröna gaddar). ”Hederlige John” Barlow upptäcker snart att den genomsnittliga IQ i denna framtid sjunkit till 45, det är en parodi på Kornbluths USA med mängder av trafikolyckor (”Six divers was sent down to study the wreckage, but they died, too, when their suits turned out to be fulla little holes”), infantil underhållning och politiska debatter präglade av personangrepp.
Beskrivningen av dystopin är bitvis underhållande, särskilt den institution som kallas ”the Freud” och påminner om en blandning av religion och psykoanalys. Det är ett stycke väl värt att citeras, Kornbluth skriver:
”The Freud will see you now,” said the nurse, and Mrs. Garvy tottered into his office. His traditional glasses and whiskers were reassuring. She choked out the ritual: ”Freud, forgive me, for I have neuroses!”
Annars är framtidsskildringen inte det centrala i novellen. Den berör snarare en sociologisk frågeställning, där de fem miljarderna idioter i hemlighet betjänas av tre miljoner ”genier”. Barlow tror först att dessa är en aristokratisk överklass, men det visar sig snart att de i själva verket är idioternas slavar. De håller samhället hjälpligt fungerande. Här märker man ett tydligt släktskap mellan Kornbluth och Ayn Rands långa, alltför långa, böcker. Samma elitism återkommer genom synen på den begåvade eliten som oumbärlig för majoriteten. Men Kornbluths framtida elit kan inte gå i strejk, tvärtom lever de i skräck för att slitas i stycken om det upptäcks hur annorlunda de är. De har länge försökt komma på ett sätt att lösa ”Problemet”, men inte lyckats minska befolkningen. Varken hypnos, anti-natalistiska budskap i filmer eller sterilisering har fungerat. Barlow kommer dock med en ny infallsvinkel, men han vill som belöning bli livstidsdiktator. För mycket kan inte sägas om detta, men det hela får ett lite oväntat slut.
Sammantaget är det en liten klassiker, även om den rent litterärt inte är särskilt oförglömlig och har flera tveksamma inslag. Det som är intressant är den tydliga frågeställningen, vad händer om processer som ”assortative mating” och ”double relaxed darwinian selection” får fortsätta under några generationer? Detta är inte särskilt troligt, men det är ett givande tankeexperiment. Man kan också notera den problematiska elitismen som genomsyrar Kornbluths novell, bland annat med den implicit nedlåtande synen på amerikansk kultur även av idag och den positiva inställningen till illuminatiliknande hemliga eliter. Detta verkar vara svårt att undvika i sammanhanget, det tycks i det moderna samhället finnas en frestelse att se andra människor som enbart dumma och denna lockelse blommar lätt ut i böcker och filmer på temat. Det är en endimensionell biologism som inte är förenlig med den genuina högern, men samtidigt är de tendenser Nyborg med flera studerar inte heller positiva.
Om skribenten: Joakim Andersen
