Som traditionalist likaväl som arkeofuturist vill man utvecklas både andligt och mentalt. En i samtiden ofta försummad sida av utvecklingen gäller praktiska och fysiska göromål. Kropp och själ hänger nämligen ihop, även om Descartes säger något annat.
Det är nu belagt att en dos daglig motion skapar nya nervceller i den del av hjärnan, hippocampus, som svarar för vårt minne. Minnet är fundamentalt för att utvecklas. Där lagras det man lärt sig vilket i sin tur bidrar till ökad kreativitet. Mycket talar för att kombinationen av fysisk och intellektuell stimulans håller demenssjukdomar på mattan. Sedan tidigare känner man till att fysisk träning har en positiv inverkan på konditionen och den allmänna hälsan. Och för den depressivt lagde frigörs diverse ämnen i hjärnan som bidrar till ett bättre humör. Vid sidan av teoretiska bestyr finns det alltså all anledning att aktivera sig fysiskt.
Detsamma kan med fördel sägas om praktiska göromål. Man utvecklar inte sin fulla potential genom att bara stirra i böcker och fundera i hemmets sköna vrå. Eller för den delen genom att bara surfa på nätet eller spela på datorn. Man måste också ut och ta sig an praktiska sysslor här i livet. Omställningar på arbetsmarknaden, förändrade matvanor, en bekväm "hedonistisk" attityd till livet samt den rådande strävan efter (missriktad) jämlikhet för alla, där teoretisk skolning och högskolepoäng värderas högre än praktiska hantverk, har dock hämmat detta. Sålunda har nationens kollektiva midjemått ökat stadigt sedan 70-talet.
Med praktiska sysslor, som här skiljs från motion såsom raska promenader, avses aktiviteter som kräver en viss grad av fysisk ansträngning: snickra, gräva, mura, bära saker, campa, plocka bär osv. En sådan syssla som undertecknad nyligen haft förmånen att få ägna sig åt i en veckas tid är skogsarbete, närmare bestämt gallring av skog. Det bör väl klargöras att teori inte saknas vid skogshantering som omgärdas av en hel vetenskap. Men själva gallringen som sådan är i huvudsak av praktisk och fysisk karaktär. Bortforslandet av de träd som fälldes och kapades bekräftar med råge den saken. Men framförallt handlade veckan om mycket strövande med skär- och ryckmoment då man tog bort sly som var i vägen för de träd, tusentals nyplanterade gran- och tallplantor, som behöver luft och utrymme för att kunna frodas.
Tre sorters verktyg användes för ändamålet: slykniv, röjsåg och motorsåg. Slykniven för den minsta slyn samt småträd; röjsågen för både smått och något större träd, lönn och björk. Motorsågen användes naturligtvis för att gallra bort stora träd. De skulle bli till ved och varje dag avslutades med att fylla släpvagnen med kapade träd. Motorsågen gav ifrån sig en tilltalande lukt som associerade till filmen "Apocalypse now" och den klassiska kommentaren "I love the smell of napalm in the morning".
Platsen för detta äventyr var en skogareal nära sjön Päijanne i Finland; den sjö där den inte helt obekante och stenhårde ekofilosofen Pentti Linkola håller till. I denna trakt bor den ena halvan av min släkt, farfar, ett par farbröder och fastrar samt ett antal kusiner. Skogen ägs av farfar som närmar sig de 90. Som brukligt på höstkanten hade han för tillfället bosatt sig på veteransjukhuset i Tammerfors där hjältarna från kriget får omvårdnad och läkarkontroll av högsta klass. (Om besöket hos honom och det samtal vi hade om hans krigsminnen kommer att delges senare.) Vi var tre man som tog oss an skogen, mina farbröder varav en är pensionär och jag. Bodde gjorde vi hos en av farbröderna vars hus ligger alldeles vid nämnda sjö.
Efter uppstigning, frukost och en halvtimmes bilfärd började vi arbetet vid åtta. Vädret var vänligt mot oss hela veckan med klarblå himmel dagligen. Jag kan utifrån militärerfarenheterna intyga att det inte är något vidare att vistas kall och blöt i skogen, även om någon timmes promenad i regn och blåst gör gott för själen. Åt gjorde vi på plats. Ett par dagar grillades korv, i övrigt gällde smörgåsar av det grövre slaget; finnarna är ett fiberrikt folk.
Att gå där ensam i skogen och lyssna på tystnaden och känna den mark som man är en del av, som man tillhör, är en oerhört mäktig känsla. Helt och hållet tyst var det förvisso inte. Ibland skar ljudet från farbrors sågklinga igenom och nådde den del av skogen där man själv befann sig. Någon gång hördes, i dessa älgjaktstider, ett hundskall och ett skott långt därborta, i skogen som aldrig verkade ta slut. Fågelsång hörde man emellertid inte. De hade redan börjat sin färd mot varmare breddgrader. För den som vill förstå innebörden av jord och själ är den här sortens övningar ett måste.
Efter fullbordad arbetsdag åt man som en häst när man vid middagstid återvände till farbrors hus, ett hus som han själv byggt liksom farfar byggt sitt. Bastu med ett par kalla öl hörde till kvällsrutinen. Saunan mjukade upp träningsvärken som uppkommit i vävnader och muskler man inte trodde fanns. Efter sådana dagar sover man som en stock.
Gran, tall och björk är stommarna i den nordiska faunan. I årtusenden har de använts för att alstra värme (eld) och som byggmaterial – till vapen, möbler, jordbruksredskap och byggnader. Sedan några sekel tillbaka används träd som bekant även för papperstillverkning och mycket annat också, förstås.
Det är rimligt att betrakta byggnader, möbler och papper liksom jordbruket som det praktiskt-konkreta fundament på vilka vår kultur vilar, medan det som sätts på pränt – tänkandet, symbolerna, normerna och idéerna – utgör det teoretiskt-abstrakta fundamentet. Vidare tycks det rimligt att säga att det konkreta föregår det abstrakta, skrivandet och läsandet. För att kunna ägna sig åt det senare krävs först skapandet av det konkreta. Det vill säga att den för överlevnad nödvändiga grundtryggheten är tillgodosedd – en tanke som har parallellitet med exempelvis Maslows behovspyramid. Således kan man också säga att det praktiska och teoretiska samspelar, ungefär på samma sätt som arv och miljö onekligen gör det.
Mot denna bakgrund ter det sig absurt att teoretiskt lagda akademiker överlag har högre status och lön än hantverkare och praktiker. De som tidigt på morgonen pallrar sig iväg till tunga och krävande arbeten för att skapa det som människor verkligen behöver: mat, kläder, skydd och tak över huvudet. Synnerligen absurt blir det när man betänker alla de "intellektuella" inom humaniora som på politiskt korrekt maner, och på skattebetalarnas bekostnad, undergräver rekorderliga normer och värden och därmed också livskvaliteten för många. Det tål att tänkas på, inte minst för alla därute som förhärligar symbolanalys[1] och ser ner på praktiskt lagda människor.
John Järvenpää
[1] Symbolanalytiker är ett begrepp myntat av den amerikanske nationalekonomen, professor Robert Reich, som var arbetsmarknadsminister under Bill Clinton. Det knyter an till en elit som lever i en värld av abstrakta begrepp och symboler, en i huvudsak kosmopolitisk elit som avskärmat sig från den vanliga människans vardag. Reich inkluderar aktiespekulanter i denna elit som han beundrar. Emellertid pekar det mesta på att börsmäklarnas verksamhet, där ett fåtal leker med världens ekonomier tillika arbetarnas pengar, är såväl ohederlig som besynnerlig. Detsamma gäller den politiska verksamhet och byråkrati som gör livet surt med alla lagar och förordningar som ska implementeras och nitiskt följas.
Om skribenten: Järven
