Frans G. Bengtsson analyserade i essän En dryck ur källan flera olika drycker. Han beskrev hur de bör drickas och deras förhållande till poesin. Bengtsson tog i essän bland annat upp den svenska punschen, och kopplade det rus drycken skapar till en särskild karaktärstyp som då var på väg att om inte försvinna så i varje fall minska. Punschen sågs länge som en svensk nationaldryck, dess nära relation till storsvenska borgare och levnadsglada studenter gjorde att begreppet punschpatriot myntades, en tidig motsvarighet till vår tids något mer proletära krograsister.
Alkoholhistoria är ett fascinerande område, besläktat med de fiktiva men betydelsefulla vetenskaperna alkoholpsykologi och alkoholsociologi. Det kan inte minst kasta ljus över bortglömda aspekter och faser av vår historia. Mjöd och absint är bara två drycker med spännande historia. En fascinerande och gedigen introduktion till punschens historia erbjuder Robert Eldh i boken med det innovativa namnet Punsch från 1973. Den är väl värd att införskaffa om man stöter på den på antikvariat. Eldh följer den svenska punschens historia över en period om 250 år, från det dunkla ursprunget i Orientens arrak till den kalla dryck som hörde det sena 1800-talet till. 1710 omnämns på svenska för första gången ”dhen ängelska Poins”, vars effekt på karolinska krigare i Konstantinopel var sådan att de ”måtte betiena sig af wäggarna om dhe skulle råka wägen”. Punschens popularitet ökade inte minst som följd av förbudet 1740 att bränna brännvin. Den oftast arraksbaserade drycken fick en central roll i studentkulturen under 1800-talet, ibland döptes studenterna med punsch. I tal och dikter hyllades denna ”gudalika gåfva” och ”bålens gud”.
Punschpatriotism och punschskandinavism hör mitten av 1800-talet till, då glödande försvarstal för riket och brödrafolken kombinerades med skålar i punsch och samtidigt en viss avsaknad av handling. ”I drucken punsch och åten mat, för skandinaviska treenigheten” angrep Strindberg punschpatrioterna. Men punschen tycks ha haft en välgörande effekt på det bitvis inåtvända svenska lynnet. Den har, för att citera Eldh, försatt ”den tröge svensken i en angenäm känsla av välbehag och livsglädje”. Marika Stiernstedt menade att till punschen hörde ett särskilt sällskapsskratt, Daniel Hwasser uttryckte om punschen att ”flyr icke för honom hvarje hatets och tvedräktens irrbloss”. Punschdrickaren blev glad och social. Många författare har hyllat och skrivit om punschen, bland annat Bellman och Strindberg. Levertin myntade i en roman det bevingade uttrycket att ”en svensk herre är rödlätt med blonda mustascher, klädd i blå kavaj och drickande punsch på ångbåtar”.
Under Eldhs tid var punschen, ”den gula nektarn”, dock på väg att förpassas från sin position som nationaldryck, och han reflekterar i sista kapitlen kring varför. Den värld där punschen hörde hemma, med punschpaviljonger och glada, fetlagda borgare, var på väg att försvinna. De guppande punschmagarna var inte lika passande i det nya samhälle som tog dess plats, möjligen är det den manageriella revolutionen och den borgerliga världens undergång Eldh beskriver när han noterar att ”vira, punsch och ett glatt skämt var förr en njutbar kombination – till bridgen hör whisky och ett stridbart allvar”.
Sammantaget är det i varje fall en fängslande skildring av den gula nektarns storhetstid och den värld som hörde den till. Eldh beskriver målande punschpaviljonger med väggar inpyrda av punschångor, studenterna drickandes pu, punis och pubak, och övergången från rykande varm till isdränkt kall punsch på våra breddgrader. Han delar med sig av recept på hemmagjord punsch, ett dock med den i sammanhanget tvivelaktiga svavelsyran som ingrediens, liksom punschvisor och diverse historiska punschetiketter. Det är på många sätt ett besök i en svunnen värld, Eldhs 1970-tal känns idag inte sällan lika främmande vår egen tid som 1840-talet.
Om skribenten: Joakim Andersen
