”Bondetåget”, det är en slagkraftig titel: man riktigt ser hur skaror av bönder samlas i riket och tågar till kungs. Det var realiter vad man gjorde också i februari 1914. Om detta handlar detta inlägg. Dock ligger fokus mer på vad som hände sedan än på bondetåget i sig.

Inför första världskriget vägrade den liberala regeringen stärka försvaret. Försvarsvänner ute i landet gjorde då ett upprop för fosterlandet; man tågade till kungs och bad denne utöva sitt inflytande för att stärka försvaret. Detta var "bondetåget" i februari 1914. Kung Gustav V höll ett tal för bönderna på borggården till Stockholms slott; därför kallas det hela också "borggårdskrisen". I det sa sig kungen vilja göra allt han kunde för att lösa frågan om infanteriets övningstid, "ofördröjligen och i ett sammanhang". Dåtida övningstid var nämligen för kort. Regeringen Staaf vägrade inse det.

I och med bondetåget insåg dock Staaf att hans tid var över så han avgick. En högerregering tillträdde som löste försvarsfrågan: man stärkte försvaret och såg till exempel till att infanteriet fick rejäl övningstid, 230 dagar som minst. Det var bra för senare samma år utbröt första världskriget. Bondetågsrörelsen, högern och kungen hade triumferat över liberaler, försvarsfiender och Sverigehatare.

Det drog ihop sig till storm, Europa beredde sig på omdaning och krig var i sikte. För Sverige betydde det att även fästningar och flotta behövde stärkas. För detta gjordes insamlingar i riket, vanligt folk anmodades bidra och gjorde det. Det var insamlingar "för rikets fasta försvar" samt till en pansarbåt av förstärkt typ, en så kallad "F-båt". Effekten för denna insamling på flottan kom något senare, till andra världskriget: då hade vi pansarskeppen Gustav V, Sverige och Victoria som gjorde god neutralitetsvakt. De betalades till stor del av pansarbåtsinsamlingen. Sättet att bygga denna typ av små slagskepp blev förresten förebild för Tyskland när de byggde sina så kallade "fickslagskepp" (Graf Spee med flera), en typ varmed de kringgick Versaillesfredens bestämmelser om innehavet av slagskepp. Det var slagskepp på 10 000 ton, åstadkommet genom speciell svetsteknik bland annat.

Re insamlingar för rikets fasta försvar gjordes dylika egentligen långt tidigare. De utmynnade iaf i sådant som Bodens fästning. Nationalinsamlingarna bidrog till forten på bergen runt Boden. Det första fortet låg på Gammelängsberget och stod klart 1909. Hela systemet med fem fort var färdigt 1916. När min pappa var ute och gick i environgerna till Vittjärvsfortet en gång hittade han en skylt med påskriften, "Väg anlagd av medel från Föreningen för rikets fasta försvar." Så insamlade pengar kom till använding i rikets försvar en gång, tro inte något annat.

– – –

Men jag avviker. Gustav V var fullt legitim att hålla det tal han höll i februari 1914. Dåtidens regeringsform, stadfäst 1809, sa: "Konungen äger att allena styra riket." Till vardags överlät kungen regeringsbestyren på regeringen, riket styrdes av en regering med stöd i en riksdag utsedd med begränsad rösträtt. Kung och regering styrde gemensamt vilket betydde att kungen satt med i alla regeringssamanträden, men han yttrade sig sällan. Kutym var att kungen inte skulle blanda sig i politiken. Men aktuell tid före första världskriget ansåg Gustav V att försvarsfrågan måste lösas, att fördröja den skulle hota rikets säkerhet. Därför agerade han och han var i sin fulla rätt att göra så. Han brukade bara sin urgamla rätt att tala till folket, sa han. I talet nämnde han något kontroversiellt flotta och armé som "min armé" och "min flotta", och detta var i linje med den storsvenska traditionen att kungen är fältherre, han var formellt chef för flotta och armé. Det stod i regeringsformen: "Över rikets krigsmakt till lands och sjöss äger konungen högsta befälet." Visst var det här liksom i riksstyresfrågan kutym att kungen inte tog aktiv del i besluten: han ansågs inte böra gå i täten av hären i händelse av krig, nej amiraler och generaler skulle leda operationerna. Och fredmässiga förvaltningsärenden ("kommandomål") delegerades. Men formellt var kungen armé- och marinchef och därför var det korrekt att tala om "min armé, min flotta".

Gustavs agerande avvek från seden men det var inte olagligt. Dock ledde det med tiden till att vi fick en ny regeringsform, 1974 års, där kungen fråntogs all reell makt. Där sas att "all offentlig makt i Sverige utgår från folket", så kallad folksuveränitetsprincip. Det betyder: folket utser riksdagen i allmänna val och sedan styr regeringen baserat på mandatställningen i riksdagen. Dylik parlamentarism fanns inte med i den gamla regeringsformen. Och i den nya saknar statschefen (kungen) reell makt, är blott en symbol. Man ville, allt annat lika, bort från 1809 års formulering om att "kungen äger att allena styra riket".

Och summan? Slutsatsen av allt detta, denna krisartade episod i Sveriges historia, "bondetåget och borggårdskrisen"? I stort får man väl säga att riket vann på bondetågsrörelsen och kungens agerande. Försvarsfrågan måste ju lösas, sättas överst på dagordningen i en tid av nationell fara.

Relaterat
Kung och folk
Stormaktstid

Om skribenten: Lennart Svensson

Jag som skrivit detta inlägg heter Lennart Svensson. Jag är författare till biografin "Ernst Jünger -- A Portrait" och romanen "Antropolis". Sedan 1990-talet har jag verkat som skribent med artiklar i veckopress och fackpress. Ambitionen med mina Motpolstexter är att lyfta frågor och sätta fokus på sådant som MSM inte skriver om.