Kopplingen mellan dagens svenskar och de historiska göterna och goterna har historiskt varit en källa till stolthet för vårt folk, bland annat under 1800-talet då Götiska förbundet bedrev ett framgångsrikt kulturellt och metapolitiskt arbete. Om man med traditionalisten Julius Evola menar att ett folk har flera olika traditioner i sin historia, och att man aktivt måste välja de bästa bland dem, är goterna därför extra intressanta.

Den gotländska Gutasagan kan då vara värdefull, både mer allmänt för den information den ger om våra förfäder och specifikt som en källa till stolthet och kunskap för gotländska identitärer. Gutasagan finns översatt och kommenterad här: Guteinfo.com

Den inleds med en gotländsk urhistoria, som beskriver hur ön sjönk om dagen och var uppe om natten. Med Tjelvar fördes elden till Gotland, och därefter var ön uppe ur vattnet även om dagen. Tjelvars son Havde fick sedan med sin hustru Vitastjerna tre söner, Gute, Graiper och Gunnfjaun. De tre sönerna delade Gotland i tre tredingar, en indelning som består än idag. Hur man ska tolka historien om Tjelvar och hans tre söner är en öppen fråga, man kan möjligtvis identifiera vissa likheter med historien om Ginnungagap i myten om den sjunkande ön som befrias av elden. Att Gute motsvarar den Gauti/Gaut/Gapt som annars ofta ses som Oden eller Odens son och goternas urfader är också troligt. En intressant lokal tradition som Linné tog del av under sitt besök på ön, och som återges på Guteinfo lyder som följer:

Denna Tjällvars holme skall hava sitt namn av en Thielward, som före Christi födelse här landstigit och Gotland sig bemäktigat, om eljest de minnesgoda Historici tala sant.

Gutasagan skildrar sedan verkligt avlägsna händelser, som när svält gjorde att man lottade fram en grupp unga män som var tvungna att emigrera (vilket kan ha ägt rum så tidigt som på 200-talet). Detta känns igen från både germanska och italiska folk, och benämns i litteraturen ofta ver sacrum. Ett av de mest kända exemplen på ver sacrum, som kunde ge upphov till nya etniska och politiska enheter, är langobarderna. Via Estland nådde i varje fall gruppen av gutar/goter den grekiska världen, där de också slog sig ned och är kända från historien inte minst som krigare och erövrare.

Sagan beskriver också sådant som det gutska alltinget, vilket för tankarna till det isländska, och hur de frivilligt men inte villkorslöst blev en del av Sverige (enligt Guteinfo är det troligt att gutarna i samband med det också bytte ut en kung mot en annan, det rörde sig alltså inte om en maktlös landsända som bad om att bli en del av Sverige). Sammantaget är det alltså ett intressant stycke historia, med flera kopplingar till indo-europeisk historia och till de frihetliga traditioner vi känner igen även från Island. Det läses med fördel ihop med Jordanes eller Holger Holms Gotiska förvandlingar.

Om skribenten: Joakim Andersen

Joakim Andersen driver sedan 2005 bloggen Oskorei. Han har akademisk bakgrund med samhällsvetenskaplig inriktning och ideologisk bakgrund som marxist. Denna bakgrund kommer idag till uttryck i ett intresse för idéhistoria och ett fokus på strukturer snarare än personer och grupper (motståndaren är kort sagt den nya världsordningen, inte muslimer, judar eller andra grupper). Under årens lopp har inflytandet från Marx kompletterats med bland annat Julius Evola, Alain de Benoist och Georges Dumezil, då marxismen saknar både en hållbar teori om det politiska och en antropologi. Idag identifierar Joakim sig inte fullt ut med någon etikett överhuvudtaget, utan betraktar fixeringen vid bland annat den tänkta konflikten mellan ”höger” och ”vänster” som något som skymmer vår tids verkliga frågor. Hans blogg har även fortsatt ett idéhistoriskt fokus, och introducerar gärna utländska strömningar för en svensk publik.