Allt som varit fast förflyktigas, allt mer av det som varit självklarheter blir samtidigt föremål för politik och manipulation. Ett exempel på detta är brytningen mellan tradition och politik, representerad av bland annat Machiavelli, ett annat är den tendens i riktning mot biopolitik som Foucault beskrev. Sådant som tidigare var ett självklart ramverk för den handlande människan, som könsidentiteter, är idag politiska slagfält. En många gånger underskattad aspekt av denna tendens är brottet mellan språk och verklighet, föranlett både av tilltagande manipulation av språket och av den växande mängden språkliga produkter av varierande kvalitet. Detta anades redan för ett drygt sekel sedan, inte minst i den tyskspråkiga världen där man talade om Sprachskepsis, språkskepsis. Något avgörande, och oroande, tycks ha varit på gång under tidigt 1900-tal. I vad mån det var den manageriella klassens framryckningar, skådespelssamhällets inflation av meningslösa ord, eller totalitarismernas tilltagande språkpolitik lämnar vi osagt. Oavsett vilket är resultatet att vi lever i en annan verklighet än människor för bara något sekel sedan. Per Meurling menade på sin tid att den högborgerliga erans idealister inte längre var möjliga, eftersom ideal som Familj och Dygd inte var lika verkliga för deras epigoner. Något liknande kan sägas om språket.
Brottet mellan språk och verklighet behandlades bland annat av Wittgenstein, liksom av diktaren Hugo von Hofmannsthal (1874-1929). Hofmannsthal var konservativ och österrikisk patriot, hans aningar om det begynnande språkliga sönderfallet är fortsatt intressanta. Samtidigt som de egentligen inte motsäger den poetiska vision som Rilke och Hofmannsthals vän Stefan George förde fram.
Vi möter Hofmannsthals språk- och kulturkritik inte minst i Ein Brief, mer känt som Brevet från lord Chandos, från 1902. Brevet är författat av en fiktiv engelsk lord 1603, avsett för lord Bacon. Författaren försöker i brevet förklara varför han tystnat, trots att han tidigare varit en hyllad poet. Det finns en fascinerande släktskap mellan lord Chandos och H.P. Lovecraft, von Hoffmannsthals samtida, trots genremässiga och kulturella olikheter. Båda beskriver hur verkligheten faller sönder, om än från delvis olika perspektiv. Chandos menar att ”the whirlpools of language” leder ”into the abyss”. Lovecraft beskriver istället det formlösa och onämnbara, en intressant likhet finns också med Conrads civilisationspsykologi i Mörkrets hjärta, ”han var ett skal utan kärna.” Hoffmannsthal, Lovecraft och Conrad skildrar samma process från delvis olika håll, förlusten av religion och myt har av sammanhållen helhet lämnat ett berg av delar.
Där lord Chandos en gång varit en hyllad poet har han nu vänt sig mot retorikens enkla knep, ”rhetoric which is good for women or for the House of Commons, whose power, however, so overrated by our time, is not sufficient to penetrate into the core of things”. Här kan man notera en släktskap med Evolas mer traditionella syn på modern politik som metafysiskt feminin, Chandos har i varje fall blivit en främling för den retoriske ordkonstnär han en gång var, retorikens ytlighet lämnar honom kall. Detta förefaller kopplat till en närmast mystisk upplevelse av världen, men en mystisk upplevelse som inte leder vidare. För Chandos har distinktionerna kollapsat, ”in everything I felt the presence of Nature, in the aberrations of insanity as much as in the utmost refinement of the Spanish ceremonial.. and in all expressions of Nature I felt my-self”. Samtidigt har orden förlorat sin mening, allt blivit diffust, ”the abstract terms of which the tongue must avail itself as a matter of course in order to voice a judgment-these terms crumbled in my mouth like mouldy fungi.” Delvis är det en känsla besläktad med den moderna relativismen, delvis ett förebud om postmodernismen. Vilken han summerar närmast kusligt kärnfullt, ”for me everything disintegrated into parts, those parts again into parts; no longer would anything let itself be encompassed by one idea. Single words floated round me; they congealed into eyes which stared at me and into which I was forced to stare back-whirlpools which gave me vertigo and, reeling incessantly, led into the void.” Delar utan helhet.
Resultatet är att Chandos lever vidare av gammal vana, ”a life of barely believable vacuity, and have difficulties in concealing from my wife this inner stagnation, and from my servants the indifference wherewith I contemplate the affairs of my estates”. Man kan ana en möjlig lösning på hans inre stagnation och handlingsförlamning i hans tal om ”a language none of whose words is known to me, a language in which inanimate things speak to me and wherein I may one day have to justify myself before an unknown judge” och i hans närmast panteistiska känslor av att ”everything that exists, everything I can remember, everything touched upon by my confused thoughts, has a meaning.” Chandos förvirring och tvetydighet är oavsett vilket en del av verket, och bidrar till dess relevans för den moderna eran. Där allt fallit samman i sina beståndsdelar samtidigt som ”a life of barely believable vacuity” fortsätter av gammal vana. En i längden svårhanterlig motsättning som kan ha en hel del att göra med att fenomen som ”the Great Awokening” dyker upp, på förhand misslyckade försök att ersätta sönderfall med mening.
Om skribenten: Joakim Andersen
