Världarnas krig och det anti-vita narrativet

Kulturindustrins produktioner genomsyras numera i hög grad av en anti-vit världsbild och ett anti-vitt budskap, något som kan förefalla märkvärdigt givet att publiken ofta är vit och ofta konsumerar dessa produkter oavsett deras budskap.

Aktuellt, Film, Ideologi, Kultur, Liberalism, Litteratur, Metapolitik, PK, Politik, Recensioner, Rekommenderat, Samhälle, Underhållning

Ibland kommer det anti-vita sentimentet till uttryck genom valet av hjältar och skurkar (jämför de nya Star Warsfilmerna), ibland är det mer djupgående. Kopplat till fenomenet finner vi en tendens där kulturindustrin numera, på grund av sin avsaknad av egentlig kreativitet, parasiterar på svunna erors verk men genom sin med dessa eror oförenliga värderingar förstör verken i processen. Det är en process som kallats inversion, subversion och perversion, bakom den anar man kombinationen av avund mot mer kreativa epoker och en vilja att skända deras arv.

Ett ovanligt tydligt exempel på dessa båda tendenser, kulturindustrins anti-vita mytologi och den parasitära imitationen, är den nya TV-serien Världarnas krig, skapad av Howard Overman. Kopplingen till H.G. Wells gamla roman om en invasion av marsianer är, diplomatiskt uttryckt, svag. De teman som finns kvar i TV-serien är utomjordisk invasion, folkmord och överlägsen teknologi. Utöver detta har Overman skapat sin egen berättelse, en berättelse med betydande brister. Där finns bland annat svagheter och frågetecken i manus som ger intryck av att serien skrivits ett avsnitt i taget, här inte minst genom en tidsloop som inte hänger ihop. Till svagheterna hör också ett antal obscena inslag och ett abrupt slut utan hållbar sensmoral.

Som TV-serie betraktad är detta alltså en tämligen genomsnittlig skapelse. Verkligt intressant blir den som uttryck för kulturindustrins Zeitgeist (och det är nu dags för ett antal förödande spoilers för den som tänkt se serien). Inspirerade av Klages och Benjamin, ”all relics of culture in principle capable of interpretation”, utgår vi från att även filmer kan ”läsas” som texter, men bilderna spelar då en lika viktig roll som dialogen. Det budskap War of the Worlds, i synnerhet från och med andra säsongen, förmedlar är då anti-vitt på en djupare och skadligare nivå än exempelvis Star Wars. Om hotet för Wells och hans viktorianska era var främmande så är det för vita liberaler år 2021 vi själva som är fienden. Det är därför logiskt att Overman bytt ut marsianerna mot en civilisation av vita utomjordingar. Så långt känner vi igen oss från Star Wars troper, ”goda=mångfald, onda=vita”. Men Overman för in fler teman. Dessa vita utomjordingar präglas nämligen av genetiska defekter, ett tema vi känner igen från afrocentrismen. Cress Welsing beskrev exempelvis de vitas förfäder som ”early albinos who were abandoned by their Black mothers in Africa as genetic mutant defectives”. Sannolikt identifierade hon här en aspekt av många vita liberalers motsägelsefulla och omedvetna självbild.

Overmans mordiska utomjordingar definieras kort sagt av brist. De har ärftliga sjukdomar, de har svårt att få egna barn och deras brist på empati är direkt häpnadsväckande. Vad de istället har är överlägsen teknologi. Overmans ”extra-vita” antagonister passar kort sagt väl in på den specifikt amerikanska konstruktion av vitt ”mind-consciousness” och icke-vitt ”blood-consciousness” som D.H. Lawrence beskrev för ett sekel sedan. Återigen tycks det vara aspekter av vita liberalers omedvetna världsbild Overman förmedlar. Intressant här är intersektionaliteten mellan kön och ras. Overman skildrar konsekvent sexuella relationer mellan vita kvinnor och färgade män som positiva men den helvita motsvarigheten som problematisk. Problematisk inte minst då den i serien ger upphov till monster, det finns också en koppling till incest.

Nämnas kan här även en tendens till att icke-vita bärare av våldskapital i serien framställs som positiva, deras vita motsvarigheter mindre så. Här är mönstret inte lika entydigt som det ovan nämnda, men återigen ger det sannolikt en inblick i den vita liberalens själv- och världsbild. Inte ens den självhatande vita liberalen kan dock undslippa den vita ”supremacismen”, de huvudpersoner som driver handlingen framåt är lika vita som sina motståndare och sin huvudsakliga publik. Mot bakgrund av den läsning av seriens budskap som gjorts ovan framstår för övrigt dess avslutning, lösningen på hotet från de ”extra-vita”, som extra olustig.