De senaste dagarna har en debatt förts mellan å ena sidan den västmarxistiske bloggaren dialektiken, och å den andra de båda Motpolarna Fas och Oskorei. Det hela började när dialektiken i inlägget Nationalkonservativa sabbar västmarxismens rykte ondgjorde sig över att Motpols ”nationalkonservativa” försökte rida på västmarxismens goda rykte (genom att i något enstaka blogginlägg av flera hundra anknyta till västmarxister som Gramsci). Detta inlägg bemöttes sedan på webblogg Oskorei med texten ”Nationalkonservativa sabbar västmarxismens rykte”. dialektiken svarade med Motpolens polarisering – ”Bränn häxmästaren!”. Skillnaderna, och likheterna, mellan en identitär världsbild och dialektikens världsbild beskrevs därefter i en djupgående analys av Fas, betitlad Dialektiken och sökandet efter autenticitet. Det tar upp flera av de områden där en identitär/traditionell och en marxistisk världsbild delvis sammanfaller, men också hur den traditionella kritiken av bland annat kapitalism och alienation är mer djupgående än den tämligen ytliga marxismen, och är obligatorisk läsning för varje identitär.
Dagens inlägg kommer att ytterligare belysa skillnader och likheter mellan en identitär och traditionell världsåskådning, och en västmarxistisk. Det kan inledningsvis påpekas att västmarxismen ihop med anarkismen är en av de mer intressanta formerna av kritik av det moderna samhället som vänstern utvecklat, men också att den idag genom sitt inflytande i media och den akademiska världen sannolikt är den skadligaste för både de europeiska folken och världen som helhet. Västmarxismen är förvisso en annan sorts hot än den öppet våldsamma stalinismen, vilket dock samtidigt gör det svårare att upptäcka, men både massinvandringsideologin, radikalfeminismen och vänsterns kulturfientliga praktik kan till stor del spåras tillbaka till dess inflytande. Men detta innebär inte att dialektiken inte är en uppenbar humanist, som drivs av idealism och en tro på människans inneboende godhet. Och för det är han värd respekt.
Människosynen
Skillnaden mellan västmarxismens världsbild och vår är tydlig i vår antropologi, alltså vår människosyn. Västmarxismens människosyn är egalitär och biologisk, vår är anti-egalitär/differentiell och komplex. Detta märks inte minst vid västmarxismens betoning av ”mänskligheten”, något som sällan definieras närmare utan tydligen är självklart, ohistoriskt och generellt.
När dialektiken börjar skriva långa stycken om sin ”mänsklighet” som han vill försvara från kapitalismen, så luktar det idealism lång väg (när den unge Marx skrev om ”människans artväsen” var det förvisso sympatiskt, men det var ändå den unge och följaktligen idealistiske Marx som skrev det). Vill man studera ”människan” bör man vända sig lika mycket till sociobiologin, humangenetiken och liknande, som till västmarxisters inspirerande men ofta grundlösa påståenden om ”människans” natur. Dessa västmarxistiska påståenden är nämligen utopiska, då de blundar för osympatiska sidor av människans natur. dialektiken erkänner indirekt detta i följande stycke:
…och hur jag sedan skall kunna lära mig att leva min egen individuella kultur, leva på riktigt, inte för någonting annat utan för något så diffust som en utopi, en drömvärld ett paradis.
Västmarxismen har alltså tydligt utopiska inslag, vill skapa ett paradis, men om den bygger på en felaktig bild av hur människor och samhällen fungerar så blir utopism farlig och skadlig. Vi ser det idag, då före detta 68-or är med och driver Europas folk mot kollektivt självmord. Ett kollektivt självmord som redan nu åtföljs av växande etniska konflikter. I det läget kanske det hade varit ”mänskligare” mot alla inblandade att erkänna att ”en för stor invandring kommer att leda till konflikter, så vi får nog avstå”. Men då människan som ett territoriellt djur inte ingår i den ”mänsklighet” som västmarxister och 68-or tror på, så är detta inget de föreställt sig.
Jag föredrar då den radikalkonservativa antropologin/synen på människan, som är mer mångsidig och mer realistisk. Vi ser människan som både ängel och rovdjur, hon har potentialen att vara både-och, men lämnad endast åt sina ”mänskliga” behov kommer hon att bli rovdjur eller massmänniska. Oswald Spengler uttryckte det bäst: Man is a beast of prey.
Det är också svårt att se varför man som västmarxist väljer vissa ”mänskliga” egenskaper framför andra, då den i jämförelse exempelvis med hedendom eller ortodox kristendom är en nihilism. Varför är det till exempel mer ”autentiskt” att sätta sina barn framför queerteoretiska barnprogram än att supa bort sitt liv eller att bevara sin blodslinje intakt? Alla dessa beteenden utgår från ”mänskliga behov”, och det är bara utifrån en traditionell världsbild man egentligen kan motivera en rangordning av dem.
Lönearbete, arbete och fri aktivitet
Vad gäller synen på egendomen och lönearbetet skiljer sig också västmarxismen från vår världsbild, men inte så mycket som dialektiken tror. Han skriver följande:
Vad jag tvivlar på beträffande motpol.nu som alternativ för oss proletärer är att man överhuvutaget inte uppfattar arbetstvånget som något problem, och håller kvar vid privategendomen som önskvärt produktionsförhållande, trots att det uppenbarligen leder till att människan berövas rätten till sitt liv. I dagens samhälle är människan tvungen att arbeta mer än hon behöver för att överleva och känner inga andra värden än penningen.
Detta är en sanning med stora modifikationer, jag har exempelvis själv upprepade gånger tagit upp lönearbetet som ett problem, och diskuterat olika alternativ till det. Mitt ideal är ett samhälle av självägande och oberoende odalbönder, som samtidigt ingår i en samhällelig gemenskap. Nu inser jag att detta är omöjligt då den teknologiska utvecklingen samlat mycket av produktionen i stora enheter (och vi kan inte alla äga var sin Volvofabrik). När man då uppdaterar idealet till en ny tid, så kommer lösningar som gillesocialism, folksyndikalism eller korporatism att framstå som goda sätt att förverkliga det. Men det innebär inte att privat ägande alltid är av ondo. Man måste här skilja mellan privatkapitalism och storkapitalism, och inse att för den egna företagaren utgör det privata ägandet en väg till oberoende och självförverkligande.
Vad gäller synen på lönarbete bygger delvis dialektiken på ett missförstånd. Arbetet kan ses antingen som relation mellan människa och människa eller mellan människa och natur. Lönarbete är en relation mellan (minst) två människor, men arbetet som relation mellan människa och natur har med rätta hyllats som en väg till självförverkligande (antingen det sedan är Hamsun som beskriver jordbruket, eller Marx som talar om betydelsen av praxis).
Skillnaden här är främst att det samhälle helt utan arbete och utan egendom som vissa socialister drömmer om, är just en dröm. Det går inte att förverkliga, och en ytlig studie av primitiva stamfolk visar också att gemensamt ägande ingalunda är ett vaccin mot obehagliga beteenden.
Kultur och heder
Pudelns kärna, själva grundproblemet, tycks vara att dialektiken ser viktiga sidor av oss som något externt, något oviktigt. Detta innebär att han kan skriva:
Frågan är emellertid vad man skall känna heder inför, om man skall känna heder inför något externt såsom en nationell kultur, eller inför en specifik samhällstruktur, eller för sig själv som en individ bortom kultur och samhälle, rik på behov, bortom kulturella såväl som materiella tvång.
Här skiljer vi oss definitivt åt. Jag ser min specifika kultur, min specifika ras, mitt kulturella och genetiska arv som en del av den jag är. dialektiken ser det som något externt. Detta är också en skillnad mellan den Nya Högern och de liberala och socialistiska tvillingideologierna. Den Nya Högern inser att när man ”skalar bort” kultur, ras, kön, ålder och så vidare, så återstår det inte mycket av det som gör oss till människor. Det som återstår är det rent biologiska. Indirekt erkänner också dialektiken detta, han kallar det bara ”mänskligt” istället. Vilket alltså är en idealistisk omskrivning av något biologiskt. Läser man exempelvis Marcuses försvar för det han kallar ”polymorf perversitet” inser man också ganska snabbt att målet för den västmarxisten var att det biologiska ska kunna verka ostört av kulturer.
Intressant är här även att flera västmarxister mer eller mindre uttalat utgått från den egna judiska kulturen när de sökt alternativ till kapitalismen och alienationen. Detta gäller tydligen både den sena Walter Benjamin, och Ernst Fromm i ”Att ha eller att vara” (nu kan man invända att Fromm snarare var nyfreudian än marxist, men han har alltid varit populär i västmarxistiska kretsar). På samma sätt började postmodernisten Derrida på sin ålders höst att utgå från sitt judiska arv i sin filosofi, och även Ernst Blochs kombination av judisk messianism och marxism kan nämnas.
Detta borde få dialektiken att inse att även den egna nordiska kulturen har värden man kan utgå från när man söker alternativ till den moderna ”kulturen”. Det borde också få honom att ana att den rena, kulturfientliga, västmarxismen i längden inte kan tillfredsställa de flestas mänskliga behov av mening och sammanhang. Detta gäller en jude som Benjamin, och det gäller en nordbo som Oskorei (som ju också varit marxist i en dimmig urtid), och risken är överhängande att det om några år kommer att gälla även dialektiken.
Man kan också misstänka att diskussionen här delvis bygger på ett missförstånd kring begreppet heder, som vi förmodligen definierar på olika sätt. För en traditionalist är det en lag man ger sig själv, djupt rotad i den man är (alltså i den Nya Högerns komplexa betydelse av det hela). Det har beskrivits mer i artiklarna Vad är ära, och Hedersbegreppets uppgång och fall.
Centralt är i varje fall att ens heder kan aldrig ”tas ifrån en”, varken av statssocialister eller av kapitalister. Den enda som kan få dig att förlora din heder är du själv, när du agerar ohedervärt, och denna insikt gör att traditionalismen är en ideologi för hela människor medan västmarxismen, tillspetsat, tycks vara en ideologi för offer.
dialektiken skriver avslutningsvis:
Hur fan skall er heder för och värnande om den nordiska kulturen (ett klassamhälles kultur) kunna befria den klasslösa, och autentiskt kulturella människan i mig?
Svaret blir att det är när du tar till dig de ädlaste och finaste sidorna av den nordiska kulturen som du befriar den klasslösa och autentiska människan i dig, och blir allt det du kan vara. En anark är alltid ”klasslös”, oavsett vad han/hon arbetar med, eftersom han/hon alltid står över klassamhället, och inte styrs av sin materiella situation. Det är frihet, även om det också kan leda vidare till att man kämpar mot klassamhället.
Att den nordiska kulturen skulle vara ”ett klassamhälles kultur” är också en sanning med stora modifikationer. Om vi utgår från asatron, så finner vi att mycket av dess ideal har tämligen litet med klass att göra. Vill man finna stöd i marxismen för denna uppfattning, så kan man vända sig till den åldrade Marx och hans beundran för irokeserna (som påminner om Tacitus’ beundran för germanerfolken). Det mesta Marx säger om irokeserna kan också sägas om våra hedniska förfäder (såvida man nu inte tror att bara judar och irokeser haft värdefulla kulturer, medan den nordiska kulturen är det mörka undantaget), och mer än man tror har bevarats i våra traditioner och vår kultur av deras världsbild och ideal. De finns där, som en skattkammare vi när som helst kan återvända till. De ”proletära fritänkarna” sökte i denna skattkammare, och Dumezil tar upp tidig germansk ”socialism” i Mitra-Varuna.
Man kan alltså misstänka att den som tar avstånd från nordisk kultur som ”ett klassamhälles kultur” gör det antingen för att han/hon föreställer sig att vi identitärer accepterar dagens ”kultur” rakt av för att den är nordisk, eller helt enkelt på grund av bristande kunskap om den. Men ska man kunna ta ställning till den idétradition vi står för bör man skaffa sig kunskap om den. Jag känner själv marxismen väl, och har läst både Marx, Engels, Lenin, Bebel, Mao, Adorno, Marcuse, Lukacs, Cleaver, Guattari och Negri. Men hur många av de som kritiserar den identitära traditionen har läst våra tänkare i original?
Communist Revolutionary Action Group
På dialektikens kommentarsfält hittade man tidigt under debatten det kanske mest oväntade inlägget, då ”Michel” skrev Oskorei är anarkist, vare sig höger eller vänster, och därefter konstaterade att västmarxismen är DEGENERERAD SKIT, som jag skulle rekommendera alla som jag vill erövra. Den verkliga marxismen återfinns i KRUTOVMANIFESTET. Besöker man sedan Michels sida på internet, CRAP/Communist Revolutionary Action Group, så finner man en milt sagt oväntad marxism, som riktar en förödande kritik mot dagens ”vänster”. Michel påpekar att fixeringen vid ”anti-rasism” och ”HBT-frågor” tar utrymme från klasskampen, och ofta döljer en rasism och ett klassförakt riktat mot vita arbetare. Michel skriver:
The very same left-wing intelligentsia which hold compassion for the coloured people and their plight (including multi-millionarie O.J Simpson) loathe the inhabitants of the trailer parks and the poor inner cities of Europe. The same could be applied nationwise. If it is Africa or Latin America, then everything excusable, including Mugabe destroying his own economy. If it is Russia or Serbia, everything that is made by the governments of those countries in preserving the national interests and the life and honor of the people are interpreted as ”ultranationalism”.
Även om man inte instämmer i allt han skriver, så är det klart läsvärt och påminner något om den nationalbolsjevistiska strömningen. Klart är i varje fall att om vänstern vill ha en roll att spela i framtiden för Europas folk, så är det Michel och nationalbolsjevikerna de bör ta en närmare titt på.
Om skribenten: Joakim Andersen
