Hanns Heinz Ewers och Edgar Allan Poe

Fascism, Film, Historia, Konst, Kultur, Litteratur, Politik, Recensioner, Rekommenderat

  • 9
    Delningar

Bland det tidiga 1900-talet märkligare gestalter finner vi den tyske författaren Hanns Heinz Ewers (1871-1943). Ewers var en populär skräckförfattare, mest känd är han idag för böckerna om äventyraren och alter egot Frank Braun. Han var bisexuell, dekadent, ockultist och brukare av droger, men han var också tysk patriot med nietzscheanska övertoner och verkade för riket som propagandist, möjligen även spion, i USA. Ewers var en tidig medlem i NSDAP men han var också uttalad filosemit och rörde sig en tid i individualanarkistiska och maskulinistiska kretsar. Han var kort sagt en kontrasternas man, inte nödvändigtvis sympatisk men alltid intressant. Ewers har en hel del gemensamt med sina samtida d’Annunzio och Aleister Crowley.

Hastur Förlag har under flera år gjort en kulturgärning genom att översätta klassiska skräckförfattare till svenska. Bland annat Eric Stenbock och H.P. Lovecrafts ”mardrömsbok”, Hastur har även tidigare gett ut Ewers klassiska Frank Braunroman Alruna. Man har även översatt Ewers essä om Edgar Allan Poe. Eftersom essän är tämligen kort har den kompletterats med Poes Korpen och Ulalume, översatta av Viktor Rydberg och Gustaf Fröding, samt en givande artikel om Ewers av John Hirschhorn-Smith. Boken avslutas med en text om Poes mystiska död.

Ewers och Poe

Ewers hyllning av Poe är samtidigt en summering av hans egen kulturkritik och inställning till konsten. Hans syn på konsten ligger nära L’art pour l’art, konsten och den borgerliga moralen ska hållas åtskilda. Samtidigt är han elitist, den breda massan har inte det som krävs för att förstå den verkliga konsten (han talar om ”kulturnationen vilken står över folket” och uppvisar här ett nationsöverskridande perspektiv). I vår era, präglad av politiserad och hypermoraliserad konst och kulturen som en bruksvara kvalitativt inte skild från chips, är det uppfriskande att läsa Ewers kompromisslösa, föraktfulla angrepp på de borgarbrackor som inte förstår hans älskade konstnär E.A. Poe. ”Läs aldrig vad kreti och pleti skriver om konstnären du älskar” varnar Ewers, han talar om Poes biografer som ”den vidrige Griswold” och ”den gräslige Ingram”, ”två engelska hycklare”. Förgäves väntar man på att han ska utbrista i ett vredgat ”Svin! Avskyvärda svin!” riktat till hela den anglosaxiska offentligheten, däremot skriver han om de båda hycklarna att han ”skulle vilja slå ihop skallarna på dem”. Det är som sagt uppfriskande kulturkritik, Ewers tar konsten på allvar och han avskyr från djupet av sin själ den engelska tendensen att blanda ihop konst och sedlighet. Tyskarna har haft lättare att hantera att konstnärer inte alltid är sedliga.

Att Poe drack framstår för den sedlige engelske kritikern som något negativt, Ewers ser det tvärtom. Konstnärens uppgift för Ewers, tysk romantiker i detta avseende, är att utforska ”det omedvetnas nyupptäckta värld”. Då har ruset, rentav giftet, en roll att spela menar han. Poetiskt beskriver Ewers hur konstnärerna ”ror över de gråa dödsströmmarna mot Avalon”. Man kan invända mot hans positiva syn på narkotika i sammanhanget (jag gör det själv), men konstnären som besöker den andra sidan, källorna i myt och omedvetet, för att komma tillbaka med skatter åt oss andra är en liknelse som ligger nära den mer traditionella synen. Besläktad med Ludwig Klages, min favoritfilosof i dessa sammanhang, är Ewers också när han lyfter fram drömmens betydelse. ”Skönheten skapar för honom sanningen… tycks honom drömmen vara den enda verkligheten, och det vakna, nyktra livet sakna allt värde”. Detta fokus på det sköna och det sanna bildar hos Ewers kärnan i en radikal kulturkritik, turister kallar han exempelvis ”pöbeln av främlingar med reseguider i sina händer”. Han noterar att Poe varken skrev om sex eller om ”den sociala frågan”, hos honom stod kärleken till det sköna i centrum. Vår tids osköna samhälle, där konsten reduceras till vara skulle hos Ewers ha väckt glödande hat och ett lika djupt förakt. Gissningsvis skulle han i vår tid gått från ord om att slå ihop hycklarskallar till handling.

Samtidigt innehåller Ewers essä intressanta stycken om Poe som modern författare, om betydelsen av teknik i författarskapet, och om hur Poes smärta och sorg gjorde det möjligt för honom att skapa konst. Ett inslag av exotism, Ewers skrev texten 1905 i det gamla moriska Alhambra, är också tydligt. Hirschhorn-Smiths artikel kompletterar Ewers kulturkritik, vi får läsa om hans relation till kretsen kring Strindberg, Munch och satanisten Przybyszewski (”Popoffsky” i Strindbergs Inferno). Han var inte främmande för att duellera, och ådrog sig flera Renommierschmiss, ansiktsärr. Han var kvinnokarl och bisexuell androgyn, rörde sig bland anarkister och nationalsocialister, umgicks med både Crowley och Rathenau. Hitler ska ha uppvaktat honom på 60-årsdagen, men han föll senare i onåd och befann sig rentav en tid på en dödslista.

Sammantaget är det alltså ett ovanligt människoöde som boken bidrar till att beskriva. Är man intresserad av idé- och litteraturhistoriens mer kuriösa detaljer är den väl värd en närmare bekantskap, Ewers kulturkritik har också en del starka sidor. Har man däremot inte dessa intressen är det tveksamt om detta är en bok man kommer uppskatta.


  • 9
    Delningar