Frivillig återvandring – den enda vägen till ett hållbart samhälle?

Aktuellt, Åsiktskorridoren, Debatt, Ideologi, Inrikespolitik, Invandringspolitik, Metapolitik, Politik, Rekommenderat, Samhälle

Ingen kan ha missat att det pågår en allt livligare debatt om tillståndet i det svenska samhället. Denna debatt har många facetter, men en som aldrig debatteras och utreds seriöst är den som berör Sveriges framtid på lite längre sikt. Undertecknad har dock sedan 2016 berört ämnet både i debatt och politiskt, genom mitt engagemang i MED där jag förde fram sakpolitik för att på ett robust sätt möta en sannolik framtida utveckling. Ser man till övriga aktörer har Timbro kort berört frågan genom sina krönikor Sverige 2050: En dystopi?, men där återfanns enbart tänkbara scenarios, inga åtgärdsförslag. Ett mindre antal andra skribenter har på liknande sätt beskrivit tänkbara scenarios, men inga åtgärdsförslag. Åtminstone inga mer signifikanta. Det hela är sammantaget mycket otillfredsställande.

De “etablerade” politiska partierna är inte alls på banan vad gäller att möta framtiden, och de förstår inte ens att de inte är det. De har fastnat i en kollektiv politisk vinkelvolt, där de tror att så länge de gör saker, vad som helst, så gör de sitt jobb på ett tillfredsställande sätt. Inte ens de minst inkapabla personerna inom exempelvis M och KD greppar grundläggande materia vad gäller politisk analys och planering för konkreta och signifikant goda resultat. Istället vevar de varje dag den politiska popcornmaskinen, som spottar ur sig mängder av obetydliga åtgärdsförslag utan någon koordination eller eftertanke kring vilka effekterna egentligen blir. Eller om de nämnvärt adresserar de stora problem som faktiskt finns.

SD är något bättre, men även där brister detta arbete markant i kvalitet och omfattning. AfS har insikter kring konsekvenserna av förd etablissemangspolitik, men har metodförslag inför framtiden som närmast kan liknas vid att kasta handgranat utan att gömma sig bakom skyddsmuren inför detonation. MED har lämnat walk-over och ägnar sig numera mest åt konstitutionella och skattefrågor. Samt att påpeka alla problem vi kommer att ha med lagstiftning samt konventioner som utgör fantasimaterial givet den situation Sverige försatt sig i. Detta är ingen konstruktiv hållning, utan vi måste förstå att vi befinner oss i en exceptionell situation där det gäller att nå resultat med minimal åverkan på traditionell lagstiftning och konventioner.

Men låt oss lämna övriga aktörer och istället fokusera på att försöka åstadkomma något konkret och signifikant på ämnet hur Sveriges framtid skall mötas på minst dåliga sätt.

Problemdefinition

Hur kommer Sveriges framtid att te sig? De allra flesta är överens om att den nog kommer att luta åt det negativa hållet. Jag har berört framtiden tidigare här på bloggen, så låt oss sammanfatta väsentliga faktorer som dikterar hur väl Sverige kommer att fungera framöver:

1. Humankapital (kunskapsnivå)
2. Social och kulturell kompatibilitet
a. Värdegrund
b. Tillit
c. Samarbetsförmåga

Utan humankapital kommer vi inte att kunna finansiera ett samhälle med stor budget, dvs allmän välfärd och transfereringar kommer att vara omöjliga i dagens omfattning. Detta då kunskap krävs för att tjäna några större pengar och generera skatteintäkter. Och med tanke på att humankapitalet försämras över tid i Sverige är detta ett område som inte utvecklas hållbart.

Det område som är det kanske mest underdebatterade i Sverige idag är vad jag kallar kulturell och social kompatibilitet. Detta rör de faktorer som avgör hur bra eller dåligt befolkningen i ett land fungerar ihop. En befolkning som fungerar maximalt bra ihop har en kompatibel syn på tillvarons fundamenta, dvs hur livet kan levas, vad som är viktigt, moral, etik samt individens roll gentemot kollektivet och staten. Detta ger en bra grund för en hög grad av tillit och god samarbetsförmåga.

Tittar man på Sverige idag och hur det av allt att döma kommer att utveckla sig i framtiden framträder tyvärr dock en bild som är allt annat än lovande. Vi har stora befolkningsgrupper med fundamentalt inkompatibla värdegrunder och då grupperna efterhand närmar sig varandra i storlek minskar också benägenheten att vika sig för den andra gruppens värdegrund. Med andra ord försämras möjligheterna till både assimilation och integration. Istället cementeras förutsättningarna för ett skyttegravskrig där inkompatibla värdegrunder står emot varandra i handgriplig konflikt utan att någon sida har möjlighet att “vinna kriget”.

Här är det viktigt att inskärpa hur dålig den kulturella och sociala kompatibiliteten de facto är idag, då många tenderar att bagatellisera eller ignorera denna problematik. Ett sätt att belysa detta är att studera hur Sverige förhåller sig till sina grannländer respektive till asylländer. Exempelvis Danmark porträtteras ofta som ondsint och med dålig värdegrund, trots att landet i ett globalt perspektiv är bland de mest lika Sverige som finns. Samtidigt betraktas invånare ifrån fundamentalt annorlunda samhällen (asylländer) som svenskar. Faktum här är att när Sverige inte ens klarar av de mycket små skillnader som finns mellan Sverige och Danmark är det givetvis helt omöjligt att inkorporera de mest annorlunda värdesystemen som finns på jorden – de från asylländerna.

Detta visar att Sverige inte är seriöst vad gäller den asylpolitik som bedrivits sedan slutet av 70-talet, då man vägrar att förhålla sig till de verkliga förutsättningar som skapats av den. Man har de facto skapat en på samtliga plan fullkomligt explosiv krutdurk, som växer i storlek för varje dag. Man vägrar dock att erkänna krutdurkens existens.

Vi behöver dock inte uppehålla oss allt för länge vid att argumentera för sakernas djupa allvar, då uppdaterade personer redan är införstådda med att utvecklingen inte är långsiktigt hållbar. Givet att man vill behålla Sverige i en någorlunda traditionell form vill säga.

Målsättning för Sveriges utveckling

Den första frågan som behöver adresseras då man identifierat problem är vilka målsättningar man har för arbetet med att lösa problemen. Detta är ett stort ämne som jag här kommer att kondensera till kärnan av min analys endast. Denna utgörs av följande målsättningar:

1. Signifikant höjning av Sveriges humankapital per capita
2. Signifikant höjning av social och kulturell kompatibilitet inom befolkningen

Hur kan man åstadkomma detta?

Tänkbara metoder

Låt oss lista de metoder man åtminstone på ett naivt plan skulle kunna tänka sig för att nå ovan nämnda målsättningar, om inte annat för att flera metoder är sådana som lyfts fram av debattörer och politiska partier.

Vad gäller höjning av Sveriges humankapital per capita kan man tänka sig följande metoder:

1. Utbildningsinsatser
2. Människor med lågt humankapital lämnar Sverige.

Vad gäller ökning av social och kulturell kompatibilitet kan man tänka sig följande metoder:

1. Svenskarna anpassar sig i avsevärd utsträckning till asylbefolkningen
2. Asylbefolkningen anpassar sig i avsevärd utsträckning till svenskarna
3. Svenskarna och asylbefolkningen anpassar sig till varandra
4. Sveriges territorium delas upp och brukas av olika befolkningsgrupper
5. En stor andel av asylbefolkningen lämnar Sverige
6. En stor andel av svenskarna lämnar Sverige

Nedan följer ett av utrymmesskäl hårt kondenserat resonemang kring respektive åtgärds meriter och brister.

Utbildningsinsatser: inget pekar på att det på bred front skulle vara möjligt att utbilda människor med asylbakgrund till den nivå av humankapital som skulle behövas för att hålla Sverige flytande ekonomiskt. Detta gäller åtminstone 1:a och 2:a generationens invandrare.

Människor med lågt humankapital lämnar Sverige: detta skulle höja Sveriges humankapital per capita. Här är utformningen av åtgärden helt central för att det hela skall fungera. Vi återkommer till detta nedan.

Svenskarna anpassar sig i avsevärd utsträckning till asylbefolkningen: acceptansen för detta bland majoritetsbefolkningen är obefintlig, så det är orealistiskt. Det skall dock påpekas att då svenskarna minskar i antal och övriga ökar kommer trycket efter hand att ligga i denna riktning. Det gör det angeläget att handla innan detta läge infinner sig.

Asylbefolkningen anpassar sig i avsevärd utsträckning till svenskarna: acceptansen för detta bland asylbefolkningen är tämligen liten, och då den egna gruppen växer över tid finns allt mindre motiv för att anpassa sig.

Svenskarna och asylbefolkningen anpassar sig till varandra: se ovan. Ingen grupp är intresserad av detta.

Sveriges territorium delas upp och brukas av olika befolkningsgrupper: detta skulle innebära formaliserad segregation, där socialt och kulturellt kompatibla grupper samlas och bygger sitt gemensamma samhälle på avsedd yta. I praktiken skulle det innebära att Sverige upphör som stat och ersättas av en mängd mindre stater, bl.a. då det inte skulle vara möjligt att tillämpa samma lagstiftning i alla småstater. Någon vill ha klanbaserad rätt, en annan Sharia och en tredje västerländskt baserad rätt, typiskt den svenska. En rad problem skulle dock uppkomma. Exempelvis förhandling om vilka grupper som skall få vilken del av det svenska territoriet, massiva och svårrealiserade flyttprojekt samt osämja mellan inkompatibla ministater. Sammantaget får det sägas vara en i någon mån tänkbar lösning, men behäftad med allvarliga och sannolika problem.

En stor andel av asylbefolkningen lämnar Sverige: detta är en tänkbar metod, men utförandet är helt centralt för att det hela inte skall urarta. Vi återkommer till detta nedan.

En stor andel av svenskarna lämnar Sverige: detta är också en tänkbar metod, men det vore märkligt att åtskilliga miljoner etniska svenskar skulle lämna sitt territorium och lämna över det till jämförelsevis nyanlända. Det blir någon form av kulturellt baserad fördrivningsmekanism som nog ter sig bisarr i de flestas ögon.

Sammanfattningsvis ser vi att den mest rimliga handlingsvägen utgörs av att människor med lågt humankapital samt asylbefolkning lämnar Sverige. Dessa två grupper är dessutom i stor utsträckning desamma, vilket pekar på att vi korrekt identifierat en nyckelproblematik.

Frågan är då hur denna återvandring av asylbefolkning skall gå till. Principiellt finns det två tänkbara huvudmetoder:

1. Tvingande återvandring
2. Frivillig återvandring

Metod ett skulle innebära att staten identifierar dem som skall lämna landet och vid behov tvinga dem att göra det. Här skulle en rad allvarliga problem och hot uppstå, speciellt när detta skulle röra sig om möjligen bortåt två miljoner människor. För att klara en konfliktsituation med åtskilliga hundratusentals människor skulle statens våldsapparat behöva bli gigantisk, och det skulle skapa enorm osämja och konflikt i Sverige. Det hela vore mycket riskabelt och skulle mycket väl kunna utmynna i något liknande inbördeskrig, eller iallafall gerillakrig. För att på ett mjukare sätt få återvandringen till stånd skulle man kunna kombinera tvånget med att staten skär ner bidrag för de som skall lämna, vilket skulle motivera dessa människor att just lämna. Dock skulle det sannolikt uppstå massiv konflikt kring det också. Sammantaget framstår tvingande återvandring som en mycket riskabel metod som kan utmynna i katastrof.

Frivillig återvandring

Frivillig återvandring innebär att staten skapar incitament för att asylbefolkning självmant lämnar Sverige. Detta skulle ske genom diskussion och ersättning för “uppkomna besvär”. Man kan bäst se detta som en skilsmässa på samhällsnivå, där man försökt med en relation som inte har fungerat. För allas bästa kommer man därför gemensamt fram till att det bästa är att gå skilda vägar, och varje part blir rimligt kompenserad därför. Det hela följer alltså principen för svensk bodelning, fast på samhällsnivå.

Kompensationen för dem som frivilligt och permanent lämnar Sverige skulle vara en riklig monetär ersättning, där storleken skulle sättas mycket utefter vad som skulle motivera så många i målgruppen som möjligt att lämna. Det skulle mycket väl kunna röra sig om uppemot 1,5 miljoner kr per person, vilket trots sin storlek skulle vara klart mindre än den typiska alternativkostnaden över livstid för en person med asylbakgrund. För att ge tillräcklig effekt på samhällsnivå bör målsättningen nog vara att åtminstone säg 75% av målgruppen lämnar, vilket i dagsläget skulle innebära klart över en miljon personer.

Urvalsprocessen för vilka som skulle erbjudas återvandringsersättningen behöver bli föremål för ytterligare utredningsarbete, där undertecknad f.ö. redan tidigare gjort en del, men det väsentliga står tämligen klart: frivillig återvandring är en väg framåt för att på ett rimligt och tillräckligt riskfritt sätt definitivt bryta Sveriges fundamentalt destruktiva och ohållbara utveckling. Det är troligen också den enda rimliga väg som står till buds, varför arbetet med denna linje blir än mer angeläget och oundvikligt.

/Fredric Morenius

Ursprungligen publicerat på Fredric Morenius