Här ska det handla om finlandssvensken Bertel Gripenberg (1878-1947). Gripenberg var en fulländad poet, en traditionell ande som förutom dikter skrev memoarer och jaktboken ”På Dianas vägar”. Här ska jag fokusera på ”Livets eko” från 1923, en av hans starkaste samlingar.
Bertel Gripenberg har kallats kontroversiell. Jag förstår inte varför. Han skrev förvisso på ett upprop till stöd för Tyskland en gång, det var när detta land stred mot Sovjet, Finlands bundsförvant i samma krig. Närmare bestämt var det 1943; Gripenberg motsatte sig en separatfred med de allierade och krävde fortsatt uppslutning vid Tysklands sida ända fram till slutet. För detta har han kallats ”fascist”.
Men Gripenberg var inte fascist. Han var anti-bolsjevik och finsk patriot kan jag meddela, en varm fosterlandsvän ovan språkgränserna i det då ännu språkstridande landet. Gripenberg älskade Finland. Men det får man inte göra idag, se bara på hur man mobbar Sannfinländarna som nyss kammade hem 20% i valet. SF vurmar för Finland och det är kontroversiellt det.
Kontroversiellt: det är mycket som är kontroversiellt idag, ja även historiskt har det funnits en del. Det har till exempel inte krävts mycket för att vara kontroversiell under hela post-1945-eran. Nu går den eran dock mot sitt slut. Detta med USA som stormakt, dollarvälde, billig olja och ”anti-rasism” som hörnstenar håller på att bli överspelat. Så att i denna kontext ha varit kontroversiell spelar mindre roll. Vad som dock spelar roll i denna artikel, som ska handla om en av Bertel Gripenbergs samlingar, är att han var en stor poet i sin egen rätt, en bredbladig swashbuckler som diktade om krig och kärlek, liv och död, högt och lågt. Ett visst stråk av pessimism fanns där också, en låt säga ofruktbar självömkan. Utöver det hade han mycket som talade för honom: en nordisk naturnerv som söker sin like bland samtida svenska poeter, fulländad metrik och klangkänsla och brett ämnesval alltifrån nutid och dåtid, blommor och jakt och modern stad, ja intet mänskligt var honom främmande. Han skrev även en hel diktsamling i ”modern” stil, halvt på skämt men bara halvt. Det friare versmåttet i ”Den hemliga glöden” märktes även i vissa andra alster. Han översatte för övrigt Edgar Masters ”Spoon River” som var rätt fri i vershänseende så man kan inte kalla Gripenberg för en gammaldags metrikfanatiker.
OK, den fria, anarkiska glöden hos en Södergran saknade han kanske men se på t ex Karin Boye, hon var en lika sträng metriker som Gripenberg utan att ha fått lida för det. Men hon var förstås vänster. (Dock inte mer än att hon vid ett Tysklandsbesök på 30-talet ska ha stannat till inför en affisch av Hitler och konstaterat: Jag är ju vänster så jag kan inte bli nazist, men man måste erkänna viljans utstrålning hos denne Hitler! Var jag läst detta minns jag inte, kanske i en essäsamling av Olof Lagerkrantz.)
Nyss gavs en nationalutgåva av finlandssvenska poeter ut med namn som Södergran, Jändel osv. Naturligtvis fick Gripenberg inte vara med. Det var ju Jörn Donner som redigerade det hela, en PK-fanatiker med ”bad boy”-täckmantel. Han är ”kontroversiell” eftersom han knullar luder och röker.
Nu ska vi dock inte ägna dessa rader åt indignation och gräl. Vi ska istället gå i närkamp med Gripenbergs diktning och då närmare bestämt ”Livets eko” från 1923, Gripenbergs kanske bästa diktsamling.
Här finns allt. Här finns den slående naturlyriken, klangfullt exakt:
En livlös afton på stranden
själva dyningens puls har dött.
Vid den dimhöljda himlaranden
var droppe av färg har förblött.
Hör årslag i blygrått vatten
som taktfast glida förbi,
och tonlöst borta i natten
ett klagande sjöfågelskri.
(”Årslag”)
Här finns även pregnanta minnesbilder från jaktens stråt. Ja, vem får inte lust att ta studsarn, dra på sig storstövlarna och jaga hare efter rader som dessa:
Jag minns de tallösa tegarna
och rapphönsens rasslande flog.
Jag minns de villande vägarna
och hardrev i höstgul sol.
– – –
De blanka och blixtrande blickarna
över glasets glittrande rand
och de vänliga orden och nickarna
har mig bundit dyrbara band.
(”Jägarminnen”)
Här finns också allvarligare tongångar. ”Förgänglighet” säger kategoriskt att endast brännande, kontroversiella dikter räknas. Det är lite extremt tycker jag. Även idyller har sin plats, vi har ju redan sett det i denna samling. Men i poesin måste man renodla och spetsa till sina uttryck så Gripenberg menar i aktuell dikt att poesi ÄVEN kan ha kraft och styrka, den kan vara politiskt brännbar. Härmed denna uppmaning till att slå med ord, till att inse ORDETS MAKT. Gör man inte det är man blott en halv poet, en ofullgången ordlekare:
Blott om din dikt
kan döda som ett hugg
kan stinga som en pil i din oväns öga
kan tända som de bloss som tände Karthago
och lysa liksom elden på Sodoms himmel,
blott då
är din dikt mans gärning.
Om ej blott veklingens flykt från hans plats
i ledet.
Detta är ord och inga visor. Titeldikten tar dock priset. Det är en elegi över livet, över minnen: en euforisk blues, en klagande lovsång. ”Blotta ordet ’klagan’ har silvertrumpeter” sa ju Malmberg och det märker vi här. Livet är en oxymoron, en sorg i rosenrött, en blanding av smärta och fröjd, och så här lyder Gripenbergs minnessång par preference:
De ha stormat förbi i trav och galopp
som herrar på löddriga hästar,
som en stolt skvadron, som en ryttartropp,
mina år på den jord som jag gästar.De ha stormat förbi i galopp och trav
och aldrig de vända tillbaka.
De ha nått sitt mål, de ha funnit sin grav,
blott i fjärran jag marken hör skaka.Men än dallrar i luften ett eko kvar
av den vilda och dånande färden,
och än ljuder en döende hornfanfar
långt borta, utanför världen.Med fröjder och sorger, med lust och ve
förbi mig tiden har rusat,
och aldrig får jag den återse,
de år som mig plågat och tjusat.Men ett genljud av allt som har stormat förbi
ännu i mitt öra klingar,
och än till ett eko av dess melodi
min åldrande röst jag tvingar.Sjung, eko, om livets ära och skam,
ljud, eko, om allt som försvunnit,
när skuggorna långsamt tåga fram
och dagen till skymning hunnit!
Gripenberg hade varit kavallerist, Nylands dragon i inbördeskriget. Därför hänvisningen till ryttare, trav och galopp. Det var själva livets essens för honom detta med hästar, ritt och chevaleri; det var centrala metaforer i hans diktning, upplevda i verkligheten och omsmidda till odödliga dikter som denna.
Samlingen innehåller mycket klangfullt och levande stoff, som ”Det spökar”, ”Jakthorn” och ”De avundsvärda”. Men jag slutar med en dikt som likt titelsången fångar två känslor, som elegant uttrycker mixen av ljuvt och lett i livet och konsten:
Högt flygande sånger och oheligt skämt,
av dem vill en dryck jag blanda,
en half and half en jämnt mot jämnt
av diktar- och gycklaranda,
ty livet är blandat på samma sätt
av gyckelspel och av tårar,
och människosläktet en brokig ätt
av narrar, hjältar och dårar.Högtidliga sånger och oblyga ord
i samma glas vill jag hälla,
om allvar och narrstreck på rullande jord
vill jag låta strängarna skrälla.
En bubblande brygd av bragd och brott,
av vemod och ömhet, av hån och spott,
av druvsaft och gift i pokalen
och så tömmer jag skålen för allt jag fått
innan lamporna släckas i salen.(”En livsdryck”)
Relaterat
Gripenberg: Aftnar i Tavastaland
Gripenbergs sol
Traditionalism
Lämna ett svar