Heidenstam och Tegnér, Bertil Malmberg och Swedenborg, Wagner och Martin Thomsen, Rudolf Steiner och Frans Liszt, Jünger och Goethe, Tolkien och Michael Moorcock, Caspar David Friedrich och Johan Christian Dahl detta är mina husgudar, mina nordeuropeiska och germanska gurus och hjältar inom litteratur, filosofi och konst. Visst gillar jag även andra kulturers konstnärer men merparten av min andliga rustning är smidd av svenskt stål.
Så här lever man i sin kulturella högborg, ägnande dagen åt att hylla och vörda nordisk kultur, germanska traditioner och svenska stilarter: Eddan och Snorres sagor, John Bauer och Inger Edelfeldt, Helena Nyblom och Geijer, Edith Södergran och Marcus Larsson. Jag gestaltar positivt min vurm för flydda tider, för märkesmän och hjältedater inom min egen kultur, den nordiska.
Men vad hör jag? Jag märker närvaron av krafter som är emot allt detta, som ägnar sig åt anti-nordism, germanhat och Sverigeförnekande. De förnekar att Sverige är en realitet såväl kulturellt som emotionellt, etniskt och folkligt. De hatar allt tyskt och germanskt, de skördar jubel för sina idéer om att döda tyskar och utplåna dess rasfränder. De kammar hem bidrag genom att kasta sten för egen port och motarbeta nordiska traditioner, nordisk dans, nordisk sång.
Men som alla förstår så förtär de sig själva. Man kan inte sitta och hata allt:
Jump up, look around, find yourself some fun,
no sense in sitting there hating everyone…
(Jethro Tull, "Teacher")
Att vara anti är ett svaghetstecken. Se på de borgerliga partierna, som på 70-talet kallade sig "icke-socialistiska partier". Se på mannen som Ernst Jünger träffade en gång, bisarrt sägande sig vara "Nicht-raucher", icke-rökare: ett byråkratiskt, stelt sätt att etikettera sig själv. Och negativt. Se på AFA (Anti-Fascistisk Aktion). De har aldrig lagt två strån i kors. Och de kommer aldrig att bli ihågkomna för något annat än mobbing, uthängning av oskyldiga och terror.
Anti är svaghet, pro är styrka och kärlek. Att intensivt stå för det man gillar och lovsjunga detta – detta är bärvågen i mitt credo, detta är huvudfåran, basen, grunden. Man gillar det man gillar och är därför omöjlig att besegra. Man handlar därmed AKTIVT, kan när som helst sätta sig ner och omhulda sin kärlek till svensk litteratur, konst, tradition. Anti-människan däremot är hela tiden beroende av att någon annan gör något, han är REAKTIV. Först sedan någon gjort något kan antimannen sätta sitt hat och sitt förtal i aktion, sin kritik och smutskastning.
"A culture of critique"… ni känner termen: vänsterismen och Frankfurtskolans credo. Och som alla förstår kommer denna inte att vara, att bestå; det faller på sin orimlighet. En kultur, en odling av andliga värden närs inte av motarbetande av dylika. Ett positivt gestaltande är vägen att gå, ett omhuldande av det man gillar. Tänk på det så att ni inte blir oskiljaktiga från era fiender; tänk även på vad ni gillar och står för. Snart är kanske PK-ister och AFA:iter ett minne blott och då gäller det att ha något att bygga den nya kulturen på.
Relaterat på Svenssongalaxen
Swedenborg
Malmberg
Heidenstam
(Bild: John Bauer, ”Ut i vida världen”, 1907)
Om skribenten: Lennart Svensson
