Grupp-IQ

Filosofi, Samhälle

Diskussionen om mänsklig intelligens och IQ förs huvudsakligen ur ett individuellt perspektiv. Det är individer som har intelligens, det är individer som har en viss IQ, högre eller lägre, över eller under ge­nomsnittet hos populationen. Intelligens är inte identiskt med IQ, IQ är ett mått på intelligens, ett mått på en förvisso högst väsentlig aspekt av människans mentala kapacitet, nämligen förmågan att tänka lo­giskt (dra slutsatser, upptäcka mönster, lösa problem), men det kan tyckas självklart att högre IQ och högre intelligens i allmänhet (psykologisk sensibilitet, d.v.s. förmågan att ”läsa av” andra människor, verbal kapacitet, kreativitet, gestaltningsförmåga m.m.) är bättre än lägre. Är det så enkelt? Människan är en social varelse. Det innebär att hennes intelligens måste fungera i ett socialt sammanhang. Männi­skans intelligens har också utvecklats i detta syfte: för att möjliggöra och underlätta komplex social in­teraktion. Intelligensens värde ligger i de vinster individen gör genom interaktionen med andra indivi­der, och alltså i det värde interaktionssystemet producerar för de individer som ingår i det. Det innebär att människan inte är intelligent eller ointelligent enbart i sig själv utan också, och kanske främst, i rela­tion till andra människor, i relation till den grupp hon lever och verkar i, i relation till det folk och den kultur hon är en del av. Det är givet att en människa med ”låg” intelligens kan få diverse problem i ett samhälle där den genomsnittliga intelligensen är betydligt högre än hennes egen. Hon får svårt att för­stå de mer avancerade aspekterna av detta samhälle och att interagera konfliktfritt med människorna i det. Men kan det inte även bli problematiskt för en människa med ”hög” intelligens att finnas sig till rätta och fungera i ett samhälle där den genomsnittliga intelligensen är markant lägre än hennes egen? Eller kan en människa med mycket hög intelligens tvärtom utgöra ett problem, en fara för människorna i ett samhälle som är anpassat till en lägre genomsnittsintelligens, t.ex. genom att hon får alltför innova­tiva idéer vilka ger upphov till ny och oförutsedd ojämlikhet och konflikter? Större intelligensavvikelser, uppåt såväl som nedåt, kan ställa till problem för den sociala gemenskapen. En annan sak som det finns rätt tydliga belägg för, eller kanske snarare intutivt starka argument för, är att samhällen med högre ge­nomsnittsintelligens präglas av ett större mått individualism än samhällen med lägre genomsnittsintelli­gens. Detta kan förklaras med att större intelligens möjliggör större intellektuell och praktisk autonomi, vilket i sin tur möjliggör frambringandet av mer flexibla, mångsidiga och dynamiska sociala strukturer.* Men ett mer individualistiskt samhälle kan visa sig sårbart när det möter ett mindre individualistiskt samhälle med starkare sammanhållning och större beredskap hos de enskilda individerna att offra sig för helhetens bästa. Det mer individualistiska samhället kan ofta besegra eller kontrollera det mer kol­lektivistiska samhället i kraft av sin mer utvecklade teknologi och ekonomi. Men vad händer om det mer kollektivistiska samhället lyckas tillägna sig det mer avancerade samhällets vapenteknologi? Vi har åtskil­liga gånger i historien sett hur kulturellt högstående imperier har angripits och erövrats av ”primitiva” ryttarfolk. Vad skulle hända om vi bestämde oss för att använda den moderna genteknologin i syfte att förbättra människans intelligens, om vi t.ex. gav föräldrar tillåtelse att förädla sina barn under fostersta­diet genom att klippa och klistra i DNA-sekvenserna, och vi på detta sätt skulle lyckas avsevärt höja den genomsnittliga intelligensnivån i samhället? (När väl ett ambitiöst föräldrapar börjar utnyttja denna möj­lighet måste alla andra ambitiösa föräldrar följa efter, för annars kommer ju framtidsutsikterna för deras egna barn att försämras. Fast hur, frågar man sig, kommer förhållandet att bli mellan de superbegåvade barnen och deras plötsligt medelmåttiga föräldrar, hur kommer den nya skapelsens överlägsenhet över sina alldagliga skapare att påverka föräldraauktoriteten och de känslomässiga banden mellan föräldrar och barn?) Intelligens är bra. Hög intelligens är ännu bättre. Kan man tycka. Spännande är den under alla omständigheter. Men om detta förädlingsarbete leder till att den sociala sammanhållningen försva­gas? Om det t.o.m. leder till att samhällsorganisationen upplöses – av försvagad gemensamhetskänsla och bristande socialt engagemang, eller vad man nu vill kalla det, i kombination med någon form av ytt­re tryck? Utan ett socialt sammanhang att verka i och vara en del av har människan inte mycket nytta av sin höga intelligens. Plötsligt står de genmodifierade A+ individerna där utan att kunna uträtta mycket mera än en jägare och samlare på stenåldern. Nej, de kan inte ens göra så mycket. Kan de ens överleva? Hur intelligent är en människa som inte kan använda sin intelligens praktiskt? Vi borde, kort sagt, för­söka introducera en social dimension, en samarbetsdimension, i intelligensbegreppet. Vi skulle med in­telligens kunna mena något i stil med: den kollektiva kapacitetens individuella bas. Med detta synsätt kan vi dels tala om mer eller mindre intelligenta individer i relation till den grupp eller det folk de är en verksam del av, och dels tala om grupper eller folk med en mer eller mindre hög kollektiv kapacitet i re­lation till andra grupper. Men återigen: vi kan inte ta för givet att högre genomsnittlig intelligens hos en grupps medlemmar innebär större kollektiv kapacitet. När det gäller stora och komplexa kollektiv som folk är det generellt sett korrekt att högre intelligensnivå hos medlemmarna innebär större kollektiv ka­pacitet – så länge man inte tar tidsperspektivet med i beräkningen. Men om man nu gör det blir saken återigen mer komplicerad. Vilket tidsperspektiv ska vi räkna med? Ett begåvat folk kan göra en lysande men kort karriär. (Den ariska krigaradeln i det forntida Mitanni kan kanske tjäna som exempel. Ett mer närliggande och angelägnare exempel är svenskarnas karriär från ett av Europas fattigaste folk vid mit­ten på 1800-talet till dess rikaste runt 1970.) Ett mindre begåvat folk kan kanske leva och verka i obe­märkthet i eviga tider. Ära och berömmelse eller diskret överlevnad? Vilket val, om det nu är ett val, och det är det ju inte, är det mest intelligenta?

* Ett informationssamhälle, vilket är motsatsen till ett traditionssamhälle, kräver individer som har förmågan att aktivt in­hämta och på ett kritiskt sätt sålla och bearbeta stora mängder information, för att sedan på ett självständigt sätt kunna an­vända informationen i den specifika situation där de befinner sig. Vårt samhälle rymmer mycket information, men det är knappast något renodlat informationssamhälle i den meningen att den sociala interaktionen i det styrs och formas av indivi­dernas autonoma informationskapacitet. Tvärtom är det i mycket ett samhälle där informationen används för att utöva makt. Ett genom politiska mekanismer, d.v.s. icke-historiska och icke-biologiska, framsållat ledarskikt försöker styra individerna bl.a. genom att ersätta de autonoma traditionerna med ett av dem kontrollerat informationsflöde. Finns det då några egentli­ga informationssamhällen? Ja, de sociala insekternas samhällen, myrornas, termiternas, binas och getingarnas, uppfyller fak­tiskt flera av de grundläggande villkoren. Aktiviteten i dessa samhällen hålls samman och koordineras av ett konstant och in­tensivt informationsflöde i form av dansrörelser, vibrationer, ljud, fysiska beröringar och kemiska signaler. De kemiska sig­nalerna (doft och smak), vilka är de som har den mest direkta effekten, är de vanligaste och viktigaste signalelementen. (Här kan man verkligen tala om tecken – ord – som är sin betydelse. Platon skulle ha varit förtjust.) De enskilda individerna in­hämtar självständigt information från omvärlden och interagerar med varandra på basis av denna. Att reglerna för vad som är relevant information och hur den ska användas är hårt genetiskt styrda ändrar inte på det faktum att individerna inte diri­geras eller manipuleras av någon ”överhet” utan faktiskt, om än inom snäva ramar, agerar självständigt. (Att de också vet vem de är, d.v.s. vilken koloni de tillhör och vilken plats de intar i den funktionella hierarkin där, underlättar givetvis också.) En ”politisk lösning” i form av drottningdirektiv och en kontrollerande insektsbyråkrati hade varit mycket kostsammare och osäkrare än den genetiskt inbyggda informationsgrammatikens. Kanske antyder myrornas m.fl.s exempel att en stark gene­tisk styrning är en förutsättning för ett informationssamhälle och att varelser som i likhet med människan har en mer plas­tisk och inlärningsbaserad (minnesbaserad) intelligens, d.v.s. som omformar information till kunskaper eller m.a.o. betydel­ser, vilka inte bara förändras över tid utan även varierar från individ till individ, istället måste bygga sitt samhälle på de suc­cessiva avlagringar av sociala aktiviteter som vi kallar traditioner och på den genom tidigt deltagande i dem framkallade käns­lan för deras värde och funktion. Upplysningens största brist är att den inte förstår, inte kan förstå, ja, inte vill förstå, hur mycket känslorna betyder för den sociala kommunikationen och sammanhållningen. För att travestera Mandeville: det som är känsla hos individen är förnuft hos kollektivet. Känslorna spelar för oss den roll som feromonerna gör för myrorna. Men för att känslorna ska fungera korrekt får vi inte bli för ”civiliserade”.