Äventyret i Kvarnerviken

Det hela började 1919. Första världskrigets mest ökända fredsfördrag, Versailliesfreden, hade undertecknats, och freden i Saint-Germain som följde därpå upplöste dubbelmonarkin Österrike-Ungern. En av stötestenarna under de fortsatta fredsförhandlingarna var staden Fiume vid Adriatiska havet. Staden hade tillhört den ungerska rikshalvan av dubbelmonarkin och varit Ungerns enda havshamn. Landets blivande statschef, konteramiral Miklós Horthy, hade utbildats vid sjöstridsskolan i Fiume.

Den etniskt sammansatta staden och dess omgivning ställde till problem när gränserna skulle dras efter krigsslutet. 1911 bestod stadens femtio tusen invånare av närmare hälften italienare och därefter i fallande ordning kroater, slovener och ungrare. En av dessa ungrare var János Kádar (född i Fiume 1912) som skulle bli det socialistiska Ungerns ledare mellan åren 1956 och 1988. Själva staden Fiume dominerades alltså av italienare, men i den intilliggande förorten Sušak var kroaterna i klar majoritet, och så även på landsbygden utanför staden vars kroatiska namn är Rijeka.

Det nybildade kungadömet Jugoslaviens gränser kom i slutet av 1910-talet i det närmaste att omringa Fiume med omnejd. För italienarna i staden var läget osäkert och den nationalistiska rörelsen i Italien såg situation som ohållbar. En italienare som valde att gå från ord till handling var Gabriele D’Annunzio. Som 52-åring hade han anmält sig som frivillig i världskriget och med hjälp av en frikår bestående av veteraner från stormtrupperna Arditi intog han staden. Till stöd kom även grenadjärer från den reguljära armén. När D’Annunzio och hans mannar gick in i Fiume den 12 september 1919 valde den internationella fredsstyrkan i staden att dra sig tillbaka utan att vidta några åtgärder. 

Fiumes nye kommendant hälsades som en befriare av stadens italienska befolkning, men den italienska regeringen motsatte sig det revolutionära tilltaget. De styrande i Rom försökte nå en tillfällig överenskommelse med Fiume, men när D’Annunzio krävde fler eftergifter vägrade hemlandets regering att tillmötesgå honom. De internationella fredsförhandlingarna fortgick dock och i juni 1920 undertecknades Trianonfördraget. Enligt detta skulle Fiume tillfalla det nya sydslaviska kungariket. D’Annunzio kontrade med att utropa den nya statens författning Carta del Carnaro den 8 september 1920. 

Det nya ståthållardömet Carnaro och dess författning hade fått sitt namn efter viken med den steniga skärgården utanför dagens Rijeka, men bara två månader efter författningens antagande reglerades Fiumes internationella status då Italien och Jugoslavien slöt Rapallofördraget. I detta erkändes Fiume som en självständig fristat där ett konsortium skulle få ansvar för den viktiga hamnen. Den italienska regeringen hade fått nog av D’Annunzios politiska experiment, och på julaftons morgon 1920 bombarderades Fiume av det italienska slagskeppet Andrea Doria. Därefter utvisade reguljära italienska styrkor den revolutionäre kommendanten. Bollen var dock redan satt i rullning och 1922 marscherade svartskjortorna mot Rom och två år senare annekterades och införlivades Fiume med Italien.

Gabriele D´Annunzio på svenska

D’Annunzios liv har nyligen skildrats i två svenska böcker. Litteraturvetaren Göran Häggs bok om D’Annunzio gavs ut den 14 september 2015, bara några veckor innan Häggs bortgång. På förlagets hemsida porträtteras D’Annunzio med följande ord:

“Debut som underbarn, listar sig in i Roms societet och förför hertigdotter och gifter sig, men sammanlever med andra aristokratiska älskarinnor, berömda skådespelerskor samt premiärministerns dotter. Gör succé som dekadent romanförfattare i Oscar Wildes anda och nyskapande modernistisk lyriker, väljs till parlamentet som konservativ estet, går över till socialisterna i protest mot massaker på arbetare, tvingas fly ur landet undan sina fordringsägare. Återvänder i triumf när första världskriget utbrutit och befordras till lansiäröverste, flyger stridsuppdrag och förlorar ett öga, bombarderar Wien med flygblad, torpederar österrikiska flottan i dess hemmahamn och skriver dikt om saken på hemvägen till sitt harem i Venedig. Erövrar efter kriget den jugoslaviska staden Fiume och inför syndikalismen som statsskick. Tvingas hem till Italien, planerar syndikalistisk kupp, men knuffas ut genom fönster på uppdrag av Mussolini som istället tar makten. Framlever sina sista år i som en sorts fånge i världens mest kitschiga författarpalats, sysselsatt med avancerad erotik och hatiska uttalanden om Hitler.”

Den 15 september 2017 utkom ytterligare en svensk bok om D’Annunzio med titeln Bebådaren. Huvudpersonen i Magnus Bärtås och Fredrik Ekmans biografi beskrivs så här:

“Gabriele D’Annunzio – ”Gabriele Bebådaren”– tycktes se ödet inskrivet i sitt namn. Han var författare, beryktad dandy, Europas mest omskvallrade kulturpersonlighet. Med sina blodtörstiga tal drev han Italien in i första världskriget, för att sedan genomföra övermänskliga bragder som ”Commandante”. D’Annunzio kastade ömsom bomber och ömsom poesi från sitt stridsplan, ingen hade flugit högre och längre. I strid med Versaillesfreden tågade han med 2000 frivilliga in i den viktiga hamnstaden Fiume (nuvarande Rijeka i Kroatien) och upprättade en egen nation. D’Annunzio tillägnade sin stat musiken, skrev en konstitution och sände ut pirater på Adriatiska havet för att fylla statskassan. Från Guvernörspalatsets balkong skulpterade han ordet med sin märkvärdiga röst i ändlösa sessioner. Allt som han drömt om tycktes få gestalt i Fiume. Det blev en jättelik föreställning, ett allkonstverk med nya ritualer och symboler: den romerska hälsningen, svartskjortorna, sångerna, de orgiastiska riterna.”

La Carta del Carnaro

De båda beskrivningarna ovan nämner givetvis Fiume, staden som D’Annunzio intog med sina frikårer i september 1919, men de nämner också Fiumes nya statsskick, alltså den konstitution som infördes i samband med utropandet av Ståthållardömet Carnaro ett år senare.

I den del av författningen som är författad av Gabriele D’Annunzio benämns Carnaro som Dantes Carnaro. Carnaro förekommer nämligen i Dante Alighieris Den gudomliga komedin (Helvetet, nionde sången) och är enligt D’Annunzio det yttersta italienska fäste som bär Dantes avtryck. Med denna inledning underströks den historiska kopplingen till Italien.

När den mer politiska delen av Carnaroförfattningen skrevs så var det nationalsyndikalisten Alceste De Ambris som höll i pennan. La Carta del Carnaro var på många sätt en revolutionär konstitution, inte minst för kvinnorna som inte bara fick rösträtt utan som dessutom blev valbara genom de korporationer som baserades på medborgarnas yrkestillhörighet.

För den som vill läsa författningen i sin helhet finns den i något olika versioner både på engelska och italienska. Den senare är publicerad i den socialistiska tidningen Avanti! vars chefredaktör hette Benito Mussolini mellan åren 1912 och 1914.

I Italien har det aldrig varit långt mellan det som brukar kallas för politikens ytterkanter. Ett bevis på det var den regering som skapades av de två folkliga partierna 5-stjärnerörelsen och Lega och som höll samman i ett år och tre månader från juni 2018 till september 2019. Ironiskt nog så sprack samarbetet bara en vecka innan årsdagen av inledningen på D’Annunzios ävetyr i Kvarnerviken.

D’Annunzio på Motpol:

D’Annunzio och Fiumerepubliken

D’Annunzio – Den döda staden

D’Annunzio – Elden

Relaterat om D’Annunzio:

A City for Poets and Pirats

D’Annunzio-veckan

Vittoriale degli italiani

Relaterat om Italien:

Vit rök för folkets republik

Folkets republik kvävd i sin linda

Dragkampen om republiken fortsätter

Om skribenten: Patrik Ehn

Patrik Ehn är en svensk folkbildare och opinionsbildare. Han är utbildad vid Uppsala universitet och har en filosofie kandidatexamen med kulturgeografi som huvudämne. Tidigare var han gruppledare för Sverigedemokraterna i Göteborgs kommunfullmäktige och Västra Götalands regionfullmäktige. Ehn satt även med i partiets centrala valberedning och representerade Sverigedemokraterna i Kyrkomötet. Därmed betraktades Ehn som en av de ledande företrädarna för sitt parti. Patrik som tidigare varit bosatt i Tyskland, har ett stort intresse för den konservativt revolutionära idéströmningen som var rådande där för hundra år sedan. Patrik Ehn har också studerat internationella relationer och skriver gärna utrikespolitiska betraktelser, både om Centraleuropa och Sydafrika där han vistats under långa perioder.