Adolf Hitler spelar en central ideologisk funktion för den liberala ordning som just nu befinner sig i tilltagande kris. Även om de liberala etablissemangens ordning fungerar allt sämre är nämligen deras utmanare anstrukna av mer eller mindre föreställda former av släktskap med den tyske Führern och därför möjliga att såväl förbjuda som förklena. Det hela kan inte reduceras till realpolitik, det finns ett reellt inslag av mer psykologisk besatthet. För över 15 år sedan kunde vi konstatera att ”den tyska nationalsocialismen anses vara allt det den liberala ordningen inte är, och därför finns Hitler ständigt närvarande i dess självbild. För ett sådant samhälle blir det lika omöjligt att en gång för alla glömma nazismen som det är för den kristna kyrkan att förpassa satanismen till glömskan.” Det är ett i längden ohållbart tillstånd, en historisk ledare vars död närmar sig hundraårsdagen borde på sikt betraktas mer som Napoleon eller Genghis Khan än som ett dagspolitiskt hot. Så är dock inte fallet än, ett idékomplex har byggts upp där inslag som Führern, Förintelsen och alla vita folks berättigade undergång hänger samman. I förbigående kan noteras att här finns en normalt latent motsättning mellan amerikansk och europeisk miljö, där slaveriet respektive Förintelsen betonas. Över tid tycks den förstnämnda dominera, inte minst då judar i kritisk vithetsteori definieras som vita.
Mycket talar för att det liberala idékomplexet raskt får se sina grundvalar smulas sönder. Dess tabun utmanas och hånas, jämför Shiloh Hendrix och Joe Rogans många gäster. Intressant i sammanhanget är musikern Ye, även känd som Kanye West. Ye är en av de mest framgångsrika i sin sfär, han är samtidigt en av de mest kontroversiella genom återkommande utspel riktade mot allt från anti-rasism till judisk makt. Han har visat ett starkt intresse för germansk historia och estetik, ett intresse som inkluderar Hitler. Salvador Dali uttryckte att ”my obsession with Hitler was strictly paranoiac and apolitical”, det finns liknande tendenser hos Ye. Hans senaste sång, med en titel så politiskt inkorrekt att vi förkortar den NHH, är ett uttryck för det. Ye använder Hitler som den ultimata syndabocksarketypen, i vad mån identifieringen med Führern är oironisk lämnas något diffust men sammanhanget antyds av textraden ”with all the money I still don’t get to see my children”. Det är en fars sorg och förtvivlan som sången uttrycker, en far som upplever sig djupt missförstådd. När Ye rappar att ”so I became a nazi, yeah I’m the villain” är det snarast att tolka som ett uttryck för hur omgivningen ser honom. Men det är ett kreativt användande av arketyper och symboler som är fullständigt obegripligt och otillåtet i den liberala ideologins vakthundars ögon.
Samtidigt är videon ett uttryck för Yes fascination för det germanska, en fascination som här rör sig ännu längre tillbaka i tiden, mot ursprunget. Tidigare har han använt sig av den kejserliga örnen och Burzum, nu är det germanerna som pälsklädda barbarer han nått fram till. Han använder sig av svarta män i videon, men deras rovdjurshuvuden för tankarna lika mycket till germanska ulfhednar som afrikanska leopardmän. Vi anar här ett släktskap mellan det afrikanska och det germanska i det kollektiva omedvetna, uttryckt mer komplext i Rammsteins gamla video till Deutschland. Det germanska är den andre, det främmande, barbaren, hotet, för de vita liberalerna lika exotiskt som Afrika och med snarlika associationer till vitalitet och blodtörst. Att det sistnämnda bygger på en oförmåga till finare distinktioner lämnar vi osagt, så även den unge Kanyes relation till sin kusin. D.H. Lawrence beskrev det germanska med ord som ”something about the Germanic races is unalterable. White-skinned, elemental, and dangerous”. Om Afrika är djungeln är Germania urskogen, ”the Hercynian wood, not to be fathomed. The enormous power of these collective trees, stronger in their somber life even than Rome”. Yes fascination för det germanska är en paradox, men uppenbarligen en konstnärligt fruktbar sådan. Samtidigt kan hans nya sång ses som ett tecken i tiden, där gamla tabun gröps ur och förlorar sin kraft inte bara i de uppväxande generationerna. Ovan nämnda aspekter av efterkrigstidens mytologier kan summeras i två förbjudna fraser, det amerikanska ”n***r” och det europeiska ”h**l H****r”. Reaktionerna på Shiloh Hendrix användande av det förstnämnda var ett tydligt tecken bland annat på att många tröttnat på både mytologin och den rasliga hierarki den legitimerar, vi återkommer till det. Men i Yes fall både kombineras och upprepas de förbjudna orden, dessutom i ett av hans musikaliskt bättre verk. Vi lever i spännande tider, vi genomlever även ett så kallat vibe shift där vi på sikt kan hoppas på mer autentiska uttryck för det germanska.
Relaterat
Kanye och Trump
Ye och germanerna
D.H. Lawrence och det germanska
Rammstein – Deutschland
Om skribenten: Joakim Andersen
