När den blivande amerikanska presidenten Donald Trump gjorde anspråk på såväl Grönland som Panamakanalen, utan att utesluta militära medel, väckte det visst uppseende i omvärlden. Den franska regeringen reagerade bland annat med att EU inte kommer acceptera att gränser ändras med våld. Både Danmarks och Grönlands ledare konstaterade att Grönland inte är till salu. Det hela är intressant av flera skäl. Å ena sidan är Trump känd för att han i sin retorik är ”strategiskt dramatisk”, det är en del av hans ”art of the deal”. Det som börjar med hot om våld och tal om försäljning kan mycket väl sluta med ett par ytterligare amerikanska militärbaser på Grönland. Å andra sidan antyder utspelet också en reell amerikansk vilja att ta över Grönland, Trump har varit inne på detta även tidigare. Frankrikes utrikesminister Jean-Noël Barrot har mot bakgrund av detta sagt att ”Europa måste vakna upp”, vi rör oss in i en ny internationell ordning som präglas av ”den starkes rätt”. Vae victis.
Geopolitiskt är det hela en påminnelse om Europas svaghet. Europa är inte en aktör på den internationella arenan, vilket bland annat beror på att dess politiska enande utgår från felaktiga grunder. Europa är egentligen en gemenskap baserad på annat än byråkrati och ekonomi, om detta har både Jünger, Storey och Evola skrivit. Det betyder att det eurokratiska projektet blivit ett hot mot de europeiska folken och deras väsen, istället för att bli ett redskap och uttryck för dem. Efterkrigstidens europeiska ledare har i hög grad också varit vasaller till det amerikanska imperiet, och agerat mot de egna folkens intressen (jämför von Lohausen). Med Trump som president ställs detta på sin spets, vi får en situation där exempelvis en Macron inte sällan företräder en utrikespolitisk linje av europeisk styrka men samtidigt en inrikespolitisk linje av europeisk svaghet (i synnerhet gäller detta invandringspolitiken). Trump är i jämförelse med detta ofta inrikespolitiskt positiv för USA, men inte alltid lika utrikespolitiskt givande för Europa. Det kan rentav vara som Barrot varnar för, att USA:s politik gentemot de europeiska vasallstaterna nu går in i en fas av mer öppen exploatering och plundring. Ett starkt Europa hämmas då av politisk korrekthet och folkfientlig ideologi, den gordiska knuten är massinvandringen och den bristande legitimitet det medför.
Att varken Danmark eller Europa bör sälja Grönland är givet. Detta inte minst då en majoritet av grönlänningarna själva är för både ökad självständighet och medlemskap i EU. Självständighetsprocessen har för övrigt pågått i decennier, gradvis övertar Grönland suveränitet på olika områden. Samtidigt är landet än så länge beroende av Danmark ekonomiskt, ”den danske stat giver årligt et bloktilskud til Grønland, der i 2024 var 4,3 mia. kr. Derudover dækker den danske stat direkte udgifter på over 1 mia. kr. til områder som forsvar, politi og retsvæsen.” Mer än var fjärde grönländare bor för övrigt i Danmark. Banden mellan Grönland och Danmark är omfattande, oavsett om vi ser till ekonomi, genetik, namnbruk, historia eller religion. Det politiska landskapet på Grönland framstår heller inte som särskilt förenligt med Trump och MAGA. Regeringspartiet Inuit Ataqatigiit beskrivs som socialistiskt och har bland annat slagit fast att ”Inuit Ataqatigiit siger nej til udvinding og eksport af uran og andre radioaktive mineraler… Den arktiske natur er Grønlands fødevarekammer, ligesom mange andre arktiske folk fortsat i høj grad lever af fødevarer fra naturen. Derfor har vi, som bor i Arktis, en særlig interesse i, at den arktiske natur ikke forurenes af udvinding af radioaktivt uran og andre giftige råstoffer, radioaktivt materiale fra ulykker på atomkraftværker atomdrevne fartøjer eller ved deponering af atomaffald. Vi mener desuden at verdens stormagter skal nedruste i forhold til atomvåben. Arktis er og skal forblive fredeligt.” Även demokratiskt socialistiska Siumut är stort. Politiskt hör Grönland snarare till Europa än till USA.
Geopolitik är samtidigt inte allt. Det finns också mytiska och djuppsykologiska skäl till att inte bryta banden mellan Norden och Arktis. Grönland har rika traditioner och en fascinerande mytologi. Det finns också en eurarktisk tendens i det nordiska omedvetna, att jämföra med det tyska ”Drang nach Osten” har nordbor sökt sig norrut. Här kan nämnas allt från Andrées expedition till Ossian Elgströms genuina intresse för både inuiter och samer, liksom Evolas skildringar av det polära ursprunget, Hyperborea och Thule. Vi har tidigare skrivit om detta bland annat i Ödun med isbjörnen och Den antarktiska mytologin. Vår tradition härstammar ytterst från mammutjägare vid Ishavet, och att bryta banden till Arktis innebär myto-psykiskt en sorts kollaps.
Relaterat
Länktips: Den istida helveteshunden
Lästips: Arktisk intelligens
The European Conservative – Trump’s Greenland Stunt Leaves Brussels Speechless
Om skribenten: Joakim Andersen
