Den antarktiska mytologin

Kultur, Litteratur, Metapolitik, Natur, Rekommenderat, Religion

  • 6
    Delningar

Det finns en spännande och traditionell europeisk mytologi kring Nordpolen, i dessa sammanhang även känd som bland annat Hyperborea, Ultima Thule och Airyanem Vaejah. Ett fascinerande fenomen är att när den arktiska regionen hade utforskats, flyttades mycket av denna mytologi över till Antarktis. I hög grad ansvarig för detta tycks Edgar Allan Poe ha varit.

Poe var en banbrytande författare. Verk som The Raven och A Descent into the Maelstrom är gotiska klassiker, i många av hans verk finns en förmåga att beskriva morbida och marginella sinnestillstånd som är svåröverträffad. Men där finns också ett intresse för vetenskaper, inklusive sådant som idag ses som pseudo-vetenskaper, från fysionomi till mesmerism och kryptografi, som gör honom extra intressant. Bland annat bidrog han till den moderna detektivgenren. Men han var också med och skapade en mytologi kring en ny världsdel.

Arthur Gordon Pym

Arthur Gordon Pyms äventyr är Poes enda roman. Den följer huvudpersonen på en lång resa till havs, en färd som involverar allt från stormar och myterier till kannibalism och skepp fyllda av lik. Rustillståndet skildras lika skickligt som kusliga drömtillstånd. Kompositionen är inte Poes bästa, det är i grunden en serie händelser som följer på varandra. Men mot slutet hamnar Pym i en ännu outforskad antarktisk övärld, betydligt varmare än man kunnat tro, och det är då det blir genuint fängslande.

Ön Tsalal visar sig bebos av en svarthyad stam med läppar så stora att man inte ser tänderna. Poe beskriver här stammens sedvänjor, det visar sig att de har ett tabu mot färgen vit, Tekeli-li, och även svärtar sina egna tänder. Även en del underliga djur och fenomen beskrivs. Pyms äventyr har stämplats som en rasistisk historia, och uppenbarligen spelar de symboliska polerna vitt och svart en roll för handlingen när den nått den antarktiska regionen. Detta i synnerhet i det plötsliga och mystiska slutet, som bara antyds. Pym stöter där på en gestalt som tycks hemmahörande snarare i det mytiska Hyperborea än i Antarktis:

But there arose in our pathway a shrouded human figure, very far larger in its proportions than any dweller among men. And the hue of the skin of the figure was of the perfect whiteness of the snow.

Mer får man inte veta om denna gestalt.

Jules Verne

Poe hade beskrivit allt från fantomöar (Auroraöarna) och avsides belägna platser som Tristan d’Acunha och Kerguelen till djurliv och livet till sjöss. Men i grunden var det en myt han byggde upp, något i det kollektiva undermedvetna han talade till. Det var därför föga överraskande att det abrupta slutet inbjöd till fortsättningar. En sådan skrev Jules Verne, idag kanske mest sedd som science fictionförfattare men med en romantisk ådra även han. Verne tog fasta mer på Antarktis som ödslig, människofrämmande värld, och låter därför också historien börja på Kerguelenöarna, även kända som Desolation Islands. Om Poes antarktiska arkipelag är tropisk på gränsen till att röra sig över i den febriga drömvärlden, är Vernes verkligt antarktisk. Denna ödsliga och människofientliga aspekt har också uppskattats av Edward Abbey, som i Desert Solitaire skrev om den nordamerikanska öknen:

…the desert is also a-tonal, cruel, clear, inhuman, neither romantic nor classical, motionless and emotionless, at one and the same time – another paradox – both agonized and deeply still. Like death? Perhaps. And perhaps that is why life nowhere appears so brave, so bright, so full of oracle and miracle as in the desert.

Några urinvånare stöter de som i Vernes fortsättning söker efter Pym och andra överlevare inte på i dessa livsfientliga regioner, i fokus står istället mötet med naturens krafter och de krafter detta möte släpper lös i den lilla gruppen av människor. Han beskriver möten med isberg, djurliv, myterier och kyla. Samtidigt finns den romantiska ådran även hos Verne, i synnerhet märks detta i den fascinerande ”issfinx” han introducerar. Återigen är detta ett hyperboreanskt tema, det motsvarar den magnetiska, svarta ö som traditionellt ansågs belägen vid Nordpolen, Rupes Nigra.

isis
– Issfinxen

Besläktat med Vernes perspektiv är Lovecrafts klassiska Mountains of Madness, där det avsides belägna och livsfientliga Antarktis visar sig innehålla urgamla ruiner från icke-mänskliga raser. Här finner vi också skräckfilmen The Thing.

Charles Romyn Dake

Om vi hos Verne rör oss från det tropiska och mytiska till det antarktiska och vetenskapliga, rör vi oss hos Charles Romyn Dake istället till det super-tropiskt vulkaniska och sociologiska. Han tar fasta på Poes ”vita gestalt”, men förklarar denna med ättlingar till romare som flydde folkvandringarna och hamnade i en antarktisk, vulkanisk övärld. De har där byggt upp en så avancerad civilisation att Francis Drake hamnade hos dem men höll tyst om det efteråt. Hos Romyn Dake är det antarktiska temat egentligen ganska överflödigt, det blir i praktiken en ursäkt för att kunna beskriva en ”gömd värld” och dess seder och bruk. Besläktat med detta användande av Antarktis är den mer moderna karaktären Ka-Zar, även hans gömda värld belägen på den avlägsna kontinenten. På liknande vis används regionen i Aliens vs. Predators.

Summering

De två centrala teman man urskiljer hos Poe och Verne är dels den mystiska vita gestalten, dels den människofrämmande miljön. Mytologin kring en uråldrig civilisation av ”vita gudar”, sydliga hyperboreaner, stöter vi på i flera av regionerna runt Antarktis. Det är fallet bland annat på Maldiverna, med de mystiska Redin Thor Heyerdahl samlade information om, det är också fallet med Påskön. Även Graham Hancock har skrivit om ämnet.

Kopplad till en antarktisk mytologi är även den gamla tyska kolonin Neuschwabenland, som är belägen ungefär där Tsalal ska ha legat. Kring denna antarktiska koloni har en mytbildning uppstått, där man bland annat menar att SS-trupper och flygande tefat retirerade dit efter Andra världskriget. Det finns också teorier om en ingång till Jordens ihåliga inre, ”Hollow Earth”. Här har vi en kombination av Poes och Vernes teman, Antarktis som på samma gång hyperboreanskt, livsfientligt och avlägset.

Den mytologi som vuxit fram är ett spännande exempel på hur det kollektiva undermedvetna arbetar. Dels har teman från Hyperborea, Nordpolen, överförts till den sydliga kontinenten, med allt från Rupes Nigra till ”vita gudar”. Men samtidigt har det getts en mer livsfientlig aspekt, då den sydliga kontinenten i jämförelse med Arktis framstår som än mer fjärran och karg.

Relaterat

Poe – The Narrative of Arthur Gordon Pym
Jules Verne – An Antarctic Mystery
Charles Romyn Dake – A Strange Discovery

Redin – excerpter
Graham Hancock och de vita gudarna

Herman Wirth och det arktiska urhemmet
Ödun med isbjörnen

Ultima Thule (blogg, bland annat med bilder från Kerguelen)


  • 6
    Delningar