Häromdagen publicerade radiokanalen Rockklassiker sin massiva topplista med de 2000 bästa, eller i varje fall mest populära, låtarna inom genren. Bland de fem bästa sångerna fann vi bland annat den thumotiska pärlan Thunderstruck med AC/DC och stämningsfulla Stairway to Heaven med Led Zeppelin. Föga förvånande dök även Run to the Hills med Iron Maiden upp (även om det kan diskuteras om det egentligen är bandets bästa). Iron Maiden är idag en ikonisk del inte bara av sin genre utan av populärkulturen i stort, bandtröjor säljs exempelvis i vanliga klädaffärer och konserterna fyller arenor. Efter att den tidigare sångaren Paul Di’Anno gått bort kan det därför vara på sin plats att ägna bandet en närmare betraktelse. Iron Maidens musik och estetik har varit en given del av många skandinavers uppväxt, inklusive undertecknads, och är intressant av flera skäl.

En ytlig betraktelse torde ge vid handen att ”det är sån där hårdrock”, så är också fallet. Iron Maiden är ett av de band som definierar en genre, med kraftfulla låtar, mer eller mindre långhåriga musiker och texter om krig och mörka makter. De flesta torde ha stött på såväl skivomslag som The Number of the Beast och sånger som just Run to the Hills. I många avseenden är bandets, och genrens, framgångar historien om hur den engelska arbetarklassens kultur under en tid uppnådde en form av hegemoni. Knutet till detta är givetvis bandmaskoten Eddies närmast arketypiska metamorfoser, liksom den närmast kompromisslöst fullständiga avsaknaden av kärlekssånger och powerballader.

Bandets framgång är välförtjänt, det är inte alldeles vanligt att flera så begåvade musiker sammanstrålar på samma punkt i rumtidsväven. Till detta kommer en aspekt av skickliga hantverkare med uppenbar yrkesstolthet. Det galopperande soundet i många sånger har inspirerat bland annat Iced Earth. Musikaliskt spänner de över kraftfullt medryckande sånger som The Trooper till mer komplexa berättelser som Hallowed be Thy Name där musiken är en del av handlingen. The Trooper är ett thumotiskt mästerverk, med inslag av heroisk realism och tragisk världsåskådning. Det antyder att Iron Maiden är ”sån där hårdrock”, och genuint kvalitativ sådan, och på samma gång tidlös europeisk kultur. Någon motsättning finns här inte.

You’ll take my life, but I’ll take yours too
You’ll fire your musket, but I’ll run you through
So when you’re waiting for the next attack
You’d better stand, there’s no turning back.
– The Trooper

Överhuvudtaget fångar och förmedlar Iron Maiden inte sällan den nordiska melankolin och den tragiska världsåskådningen. Skildringarna av krig är varken primitiva eller endimensionella, men heller inte präglade av athumotisk mjäkighet. Det märks i tidiga The Trooper, det går igen i senare pärlor som Alexander the Great och personliga favoriten Hallowed be The Name. Den sistnämnda för övrigt ett av relativt få exempel på transcendens i bandets texter, där den namnlöse protagonistens träffsäkert skildrade dödsskräck övergår i ett triumferande möte med undergången som uttrycks både i ord och toner.

Somebody, please tell me that I’m dreaming
It’s not easy to stop from screaming
The words escape me when I try to speak

Mark my words, believe my soul lives on
Don’t worry now that I have gone
I’ve gone beyond to seek the truth
– Hallowed be Thy Name

I jämförelse är sånger som The Number of the Beast och Fear of the Dark starka låtar och välgjorda berättelser även de, men Hallowed har tämligen ovanliga kvaliteter. Överhuvudtaget är kombinationen av musik och texter, syntesen av berättelser, en styrka hos Iron Maiden. Texterna hänvisar återkommande till ”det stora samtalet”, samtalet som pågår över århundradena mellan Europas litterära och historiska giganter. Alexander den Store är lika självklar som Winston Churchill i bandets sånger, Krimkriget lika givet som Frank Herberts Dune och Ikaros. Kenningar är inte främmande för historieberättaren bakom sånger som The Darkest Hour, där Churchills depression beskrivs som en svart hund (oavsett vad man i övrigt anser om Churchills roll i brittisk och aftonländsk historia). Verkligt ambitiösa är verk som episka Empire of the Clouds och The Rime of the Ancient Mariner. Att bandets medlemmar fortsatt utvecklas som musiker och berättare under sin vid det här laget långa bana är inspirerande.

Sammantaget är det en värdefull bekantskap med en skattkammare av sånger. I jämförelse med det mesta kulturindustrin producerar är det kvalitativt och ofta tidlöst, och ingår i den aftonländska musik- och kulturhistorien.

Relaterat

Guns N’ Roses

Om skribenten: Joakim Andersen

Joakim Andersen driver sedan 2005 bloggen Oskorei. Han har akademisk bakgrund med samhällsvetenskaplig inriktning och ideologisk bakgrund som marxist. Denna bakgrund kommer idag till uttryck i ett intresse för idéhistoria och ett fokus på strukturer snarare än personer och grupper (motståndaren är kort sagt den nya världsordningen, inte muslimer, judar eller andra grupper). Under årens lopp har inflytandet från Marx kompletterats med bland annat Julius Evola, Alain de Benoist och Georges Dumezil, då marxismen saknar både en hållbar teori om det politiska och en antropologi. Idag identifierar Joakim sig inte fullt ut med någon etikett överhuvudtaget, utan betraktar fixeringen vid bland annat den tänkta konflikten mellan ”höger” och ”vänster” som något som skymmer vår tids verkliga frågor. Hans blogg har även fortsatt ett idéhistoriskt fokus, och introducerar gärna utländska strömningar för en svensk publik.