Den svenska våren

Aktuellt, Debatt, Metapolitik

  • 7
    Delningar

Anar vi möjligen att något stort håller på att hända? Att ett skifte har ägt rum, att vi plötsligt inträtt i ett nytt samhällstillstånd, som avviker helt mot vad som varit förhärskande det senaste halvseklet? Hela den svenska ”guldåldern”, uppenbarat genom välfärdsstatens bekvämlighetsmedel, har nått sitt slut. Allt som eftersträvades av efterkrigsgenerationen – jämlikhet, broderskap och frihet från traditionens band, de pelare som skulle stadga upp det moderna luftslottet – visade sig vara förrädiska tankefoster. De fick sitt ”drömsamhälle”, ett schlaraffenland av överflöd och lättja. Det svenska fenomenet, vilket också var ett skandinaviskt fenomen, utgjorde ett historiskt undantag, något oöverträffat. Själva grundtanken – att välfärdsstaten till slut skulle lösa upp alla sociala, ekonomiska och politiska band och spänningar, visade sig vara extremt naiv. Precis som allt annat i livet visade sig välfärdsstaten vara något högst villkorligt – något som var beroende av verkliga faktorer, såsom produktivitet, social tillit och politisk stabilitet. De sista tjugo årens samhällsproblem visar mer än lovligt hur dessa faktorer gradvist urholkats till den grad att välfärdsstatens ursprungliga fundament knappt längre kan sägas existera.

 

Det moderna Sveriges undergång

Den ekonomiska och sociala utvecklingen i Sverige de senaste tjugo åren har uppmärksammats av många. En oöverskådlig flora med böcker, artiklar, dokumentärer och reportage som skildrar den svenska statens stadiga förfall har sköljt över landet. Det är viktigt att förstå de bakomliggande faktorerna till vårt samhälles förfall, men det är lika viktigt att begripa vilka konstruktiva vägar som ligger framför oss för att vi skall komma till rätta med problemen. Även om det politiska läget verkar hopplöst och den demografiska utvecklingen är deprimerande, så finns det alltjämt utrymme för konstruktivt handlande, som bejakar vårt nationella arv och som samtidigt verkar som ett motmedel mot de som önskar förstöra detta. Svenskarna är ett trögt folk – både i negativt och positivt avseende. Vi fäster oss som besatta vid vissa idéer, i en utsträckning som bevisligen kan vara ohälsosam. Vi har en tendens att betrakta idéerna som en förlängning av oss själva och när någon angriper dessa för att vara dumma och världsfrånvända, uppfattar vi det som ett angrepp på vår egen personlighet. Följaktligen skyddar vi dessa idéer med all vår kraft, vi viker inte en tum i försvaret av deras giltighet – till angriparnas stora förtret.

När mer traditionella och konservativa idéer vinner spridning och förankras i det svenska samhället, är det därför något som får stora konsekvenser – inte minst på lång sikt. Den svenska trögrörliga mentaliteten fungerar i båda riktningar. Den har visat sig vara högst destruktiv när det handlar om att upprätthålla radikala föreställningar om feminism och jämställdhet, men kan också användas i ett segt försvar av mer traditionella föreställningar och idéer. Det metapolitiska arbetet utgör därför en avgörande framtidsinvestering och inte något som nödvändigtvis ger politisk och kulturell avkastning på kort sikt. För att verkligen förstå innebörden av detta är det oerhört viktigt att ha ett historiskt perspektiv på saker och ting. Om vi bara stirrar oss blinda på vår omedelbara samtids händelser och förutsättningar, riskerar vi att missa den historiska omläggning av det svenska offentliga debattklimatet som faktiskt redan ägt rum.

Hur märker vi av denna omläggning? Vi ser det inom politiken, där socialdemokraterna, som de senaste tjugo åren varit angelägna att bibehålla den massiva invandringsströmmen till landet, plötsligt börjat föreslå drastiska åtgärder för att dra åt flödet (även om det självfallet rör sig om rökridåer och symbolpolitik). Sverigedemokraternas betydelse för att lyfta frågan på dagordningen har inte gått de andra politiska partierna förbi. De försöker nu på olika sätt ”kapa” frågan från Sverigedemokraterna och surfa på den omfattande missnöjesvåg som finns hos befolkningen i stort vad gäller massinvandringen. Det verkar som att stora delar av väljarkåren ser förbi detta bländverk – de flesta vet vilka det är som orsakat problemen från början. Liberalerna (det gamla Folkpartiet) har gång efter annan föreslagit språktester och liknande för att ge sken av en mer skärpt hållning i ”invandringsfrågan”, men dylika förslag vinner inte längre någon större uppmärksamhet i debatten – den har blivit allvarligare än så. Nu handlar det om grundläggande trygghet för kvinnor och barn, om landets ekonomiska och sociala framtid, ja, i någon mening om statens överlevnad överhuvudtaget. Problem som kunde blivit åtgärdade för tio, femton år sedan, har fått växa i närmast ohållbar omfattning och framstår idag som nästintill olösliga. Läget är allvarligt, men det finns vägar som kan leda oss bort från kaoset.

 

Möjliga handlingsvägar

Det finns flera konstruktiva ansatser som bör vidtas för att förändra det rådande samhällsklimatet i Sverige. Den politiska vägen står alltjämt öppen: Sverigedemokraterna är ett av landets största partier och har börjat vinna inflytande. För den som vill påverka på ett mer allmänt politiskt plan kan det vara en idé att ansluta sig till partiet – under förutsättning att man då är medveten om den starka toppstyrningen i partiet och att man håller sina uppfattningar för sig själv och inte går i konfrontation med partilinjen (vilket inte är en fallenhet för anständiga människor, som brukar vara raka och samvetsgranna). Numer finns även Alternativ för Sverige, ett radikalt alternativ till Sverigedemokraterna vars funktion är att utgöra blåslampa vad gäller frågor som rör nationalism och identitet. Sverigedemokraterna har inte råd att göra ytterligare avsteg från sin ursprungliga nationalistiska linje, eller i sin rigiditet i invandringsfrågan, om de inte önskar tappa ytterligare röster och medlemmar till (AfS), som utgör ett annat bra alternativ för den som önskar engagera sig politiskt.

Det finns också omfattande handlingsmöjligheter inom kulturen och det offentliga debattklimatet, vilket kan utgöra ett lockande alternativ för de som vill engagera sig i den goda saken. Det finns en mängd olika alternativa medier som bör lyftas fram och ges spridning framför de gamla etablissemangstrogna medierna – däribland Fria Tider, Nyheter Idag, Samtiden, Nya Tider och liknande. Genom att sprida information om dessa på sociala medier och i fikarummen, blir en större mängd människor exponerade för alternativa idéer, vilket på sikt gör dessa mer mottagliga för alternativa former av politisk handling. I någon utsträckning är alla människor som offentliggör sina tankar och åsikter inbegripna i den metapolitiska utvecklingen, måhända med skillnaden att de inte uttrycker sina idéer i linje med en långsiktig, övergripande strategi. Att lyfta fram specifika idéer och därigenom synliggöra uppfattningar som i övrigt kanske aldrig hade blivit omnämnda, är i allra högsta grad en metapolitisk gärning.

En annan väg är mer informell, men knyter ändå an till de idéer som sprids i alternativ media gällande opolitik som svar på ett extremt politiserat samhällsklimat. Den grundläggande tematiken avseende opolitik kretsar kring behovet av att skapa sammanhang i samhället där politiska uppfattningar eller ideologisk renlärighet inte är avgörande för att interagera med andra människor. Det handlar i mångt och mycket om att skapa utrymmen för positiva idéer och lika positiva, livsbejakande människor. I samtiden har politiseringen gått så långt att den genomsnittliga umgängeskretsen präglas av en värdegrund som till varje pris måste upprätthållas, oavsett sammanhang. Detta har fått till följd att många håller inne med sina åsikter eftersom de är rädda för att drabbas av repressalier om de råkar yttra ”fel” åsikt. Alternativa livsrum i form av exempelvis idrottsföreningar, broderskapsförbund, skytteklubbar, vandringssällskap, dryckesgillen, bokklubbar och liknande, ger människor i samtiden en möjlighet att återhämta sig från all dårskap som de tvingas genomlida i vardagen. Utan den typen av utrymmen riskerar många att gå under i pessimism och förtvivlan.

Oavsett om vi väljer att engagera oss partipolitiskt eller om vi bildar opolitiska organ, får vårt handlande ett värde. Allt som på något sätt bidrar till att undergräva den nuvarande destruktiva ordningen får betydelse. Det som den rådande ordningens vakthållare räds mer än något annat är att breda folklager i allt högre utsträckning organiserar sig för att driva fram en omdaning av samhället. Ur det härskande etablissemangets perspektiv är det en fullt rimlig inställning – en annan ordning resulterar ju i deras fall från makten. Tidigare har många trott att förändring endast kan åstadkommas partipolitiskt, men dagens generation är klokare – och de äldre har blivit visare med tiden. Det finns andra vägar framåt, bortom den tröga parlamentarismen. Vi har som bekant den metapolitiska vägen, som långsamt men stadigt bidrar till att etablera ett sundare tankeklimat. Vi har också den stora floran av opolitiska organisationer, vilka i syfte och funktion bidrar till att stärka bandet mellan likasinnade grupper och personligheter. Båda dessa företeelser ingår i en nedifrån växande organisk process, som allteftersom även ger avtryck inom politiken och kulturen. Vi har redan börjat skymta dessa avtryck – att döma av hur tonen och problemformuleringarna ser ut i dagens offentliga debatt – men mer är att vänta de närmaste fem-tio åren.

 

Ingen mer statsindividualism

Medvetenheten om landets digra problem är förvisso utbredd, men detta medvetande har inte kunnat hitta sina rätta handlingsformer (spontaniteten har inte fångats upp, för att parafrasera Lenin). Det är först genom organ för gemensam handling som det är möjligt att institutionalisera samma medvetande och därigenom, stabilisera det kommande hälsosamma samhällets utveckling. I Sverige har vi länge betraktat frågan utifrån vårt klassiska statsindividualistiska perspektiv, där varje problem som individen möter behandlas utifrån förutsättningen att det är statens uppgift att lösa det. Denna för vårt land så förödande uppfattning håller numer på att luckras upp – något som vi skall vara ytterst tacksamma för.

Det största hotet mot vår frihet kommer från denna starkt förankrade statsindividualism, som överbetonar relationen mellan individen och staten. Varje mellanmänsklig organisationsform som ställer sig emellan eller på något sätt komplicerar denna relation, betraktas som ett presumtivt hot. Ur statens perspektiv ter sig detta logiskt – maktkoncentration är ju en förutsättning för dess existens överhuvudtaget. Det tydligaste uttrycket för dess dominans över invånarna utgörs av rätten att uppbära skatt. Vi erkänner denna rätt hos staten – utifrån antagandet att de som utövar statens makt har de egna medborgarnas bästa för ögonen. När samma utövare är mer intresserade av att gynna sig själva (under förevändningen att de därigenom gynnar samhället i stort) blir det tidigare starka förtroendet till staten en destruktiv kraft. Vi ger då vår tillit till en härskande grupp av personer som inte vill oss väl, vilket utgör en pervertering av själva statstanken.

Förr eller senare urholkas dock förtroendet till följd av felbehandlingarna och institutionerna förlorar i respekt och anseende, vilket resulterar i deras undergång. De institutioner som varit avgörande för samhällets tidigare stabilitet och organiska utveckling kommer därefter att återuppbyggas eller restaureras. Denna begynnande process indikerar statsindividualismens tillbakagång. Vad som blir denna allhärskande mentalitets efterträdare är det som vi nu skall ägna vårt fokus.

 

Den svenska våren brister ut

Det finns ett flertal metapolitiska tendenser i vår samtid som indikerar att vi närmar oss en mer traditionell och naturlig samhällsordning. Många vill flytta ut till landet och bosätta sig på behörigt avstånd från den atomiserade stadsmiljön, alltfler personer genomgår olika slags överlevnadskurser och tar jägarexamen. Det finns ett växande intresse för ekobotanik och en större medvetenhet kring vad vi dricker och äter. Överlag finns en övergripande och utbredd insikt om att dagens extrema samhällsordning, med dess ensidiga, ja, nästan maniska fokus på tillväxt och omvälvning, inte är hållbar i längden. En förståelse av den världsliga ordningen som en cyklisk företeelse, präglad av begynnelse, progression, förfall och undergång, har rotat sig i många människors medvetande; vi inser att allting är villkorligt och att jordens resurser är begränsade – en slutsats som också får konsekvenser för vår inställning till inrikespolitiken. Från de mest radikala grupperna i motståndet mot den rådande ordningen gnälls det en hel del över den stora medelklassens oförmåga att formulera sitt försiktigt förändrade sinnelag i handling. De lägger fortfarande sina röster på ”mjäkiga” alternativ. Likväl är det denna gradvisa omläggning i medelklassens medvetande som behövs för att en ny ordning skall vara möjlig. Vi behöver ha med oss så många som möjligt, utan att göra avkall på de grundläggande principerna och idéerna.

En viktig insikt som vi bör bära med oss är att dissidentrörelsen förfogar över såväl kreativa som destruktiva krafter. Alla har inte skapandet i sig – på samma sätt som inte alla har tillräckligt mycket samvetslöshet för att förstöra. Det finns element i dissidentrörelsen som är väldigt duktiga på att häckla, kritisera och riva ner. Det finns också enskilda personer och grupperingar som är duktiga på att bygga upp och ägna sig åt skapande aktiviteter. Dessa båda vägar kan betraktas som ensidiga och var för sig, men de är ytterst sett komplementära. Det kan vara så att de i sina enskilda uttryck är oförsonliga med varandra, att det finns personer på respektive sida som aldrig kommer att försonas. Det spelar ingen roll – så länge den ena sidan står för kreativ förstörelse, samtidigt som den andra representerar en kreativ återuppbyggnad. Vi kan inte vänta oss att alla människor skall känna samma vördnad inför tillvaron som vi gör, att de helt och hållet ska vara befriade från ressentiment mot sin omgivning och alltid bete sig värdigt. Somliga är helt enkelt bättre på att förstöra – och det är dessa som skall sättas i rörelse mot den nuvarande ordningens bräckliga linjer. Dessa skövlare vet inte vad de själva vill ersätta den förhärskande ordningen med. Det enda som de med säkerhet vet är att de avskyr vårt nuvarande tillstånd och att de i sitt inre anar ett blivande, en annan ordning, som de inte kan namnge. Den största skadan åstadkommer vi genom att häckla den rådande ordningens märkliga representanter och lika märkliga idéer och att vid varje tillfälle belysa det hyckleri som den falska eliten gjort till sin paradgren. Det handlar om att angripa deras svagheter och inte ge någon som helst respit. Det finns mycket i den moderna ordningen som behöver rensas ut, vilket betyder att personer som är duktiga på att förstöra har mycket att se fram emot. Efter rivnings- och förstörelsearbetet är över, är det dags för motkulturens skapande element att ta vid. Den övergripande rörelsen består alltså i en kreativ form av förstörelse, som förvisso raserar men samtidigt planterar de frön som morgondagens hälsosamma samhälle skall växa ur.

Låt oss aldrig glömma att allt liv handlar om riktning – om vardandet, den naturliga ordningens rörelse. Det har aldrig funnits någon ideal samhällsform, vi har aldrig varit helt igenom befriade från olyckor och elände. När vi önskar oss ett bättre samhälle är det endast tendenserna vi avser – om det präglas av löpande händelser som har en positiv prägel. Tyvärr är det många som föreställer sig att ett idealiskt tillstånd, fruset i tid och rum, är fullt möjligt att upprätta; det är denna enfaldiga övertygelse som orsakar så mycket lidande hos mängden – de sätter alla sina förhoppningar till att de någon gång i en nära framtid skall bli förlösta av ett evigt trivsamt tillstånd. En sådan tillvaro är överhuvudtaget inte möjlig. Vi kan bara uppnå ett relativt bättre samhälle – aldrig ett perfekt. På den insikten följer också att vad vi bör fokusera på är huruvida tidens tendenser löper i enlighet med vår livsvision – om fler och fler blir varse sakernas tillstånd, om barnafödandet gradvist går upp, huruvida medvetenheten om vårt arv och identitet breder ut sig, ja om alla procenttal och lutningar i diagrammen sakta men säkert börjar peka i vår favör.

Rösta på något alternativ som gynnar den svenska vårens blomning. Efter höstens val kommer sannolikt minst en fjärdedel av väljarna att rösta på partier som inte tillhör etablissemangets utvalda skara. Den metapolitiska strategin har varit framgångsrik men kan utvidgas ytterligare. Föregå med gott exempel, ”bli förändringen”, som det så fint heter. Ta hand om era bröder, systrar och vänner och skapa era egna familjer. Bete er värdigt mot alla som förtjänar det men premiera alltid de som betyder mest. Vi behöver tribalism, men i lagom mängd. Bygg männerbunds, men isolera er inte från den övriga världen. Behåll en universell ansats utan att förråda stammen.

Den svenska våren är äntligen här. Det var en lång och hård vinter, där friheten att tänka självständigt och leva i enlighet med vårt historiska arv låg i frusen träda. Dess ankomst beskrivs bäst som en gryende sinnesstämning, en lovrik morgon, präglad av klar luft och stora möjligheter. Den indikerar det unkna och tabufyllda samhällsklimatets undergång. Det går inte längre att skamfila, skuldbelägga eller förnedra de som önskar livet – som inte vill anpassa sig till den intetsägande och livsförnekande mall som den moderna människotypen – homo consumens – utgör. Vi vill något mer, något större – något som står bortom oss själva. Vi vill hejda politiseringens invasion av vår privata sfär och förpassa det politiska till sin rätta plats. Vi har förstått – till sist – att allt samhällsengagemang vilar på flera nivåer, att det finns strategiska respektive taktiska plan att begrunda och att vårt handlande i hög utsträckning bestäms genom vår personlighets förutsättningar. Var och en måste vända sig inåt och där finna sitt kall – och endast därefter agera samfällt med andra, vilka genomgått samma prövning. Vi är många i det här landet som gjort denna prövning – en hel generation, som vuxit upp med elände och grymheter, men som likväl tagit sig vidare och fortfarande ser på framtiden med tillförsikt. Det är tack vare denna generation som vi till slut kan skönja den svenska vårens ankomst. Det finns ännu tecken kvar att upptäcka, allt har inte blommat ut – men knopparna är överallt väl synliga, vilket väcker vittring hos de luttrade och nyfikenhet hos de nyvakna, som tidigare varit omedvetna om de alternativa tankarnas existens. En dag framöver kommer dock de sista knopparna att brista ut i förlösning och med det, tillkännage den naturliga ordningens efterlängtade återkomst.


  • 7
    Delningar