Trots att han som liten lätting varit sin mors uttalade favorit framträder psykoanalysens fader Sigmund Freud som en i högsta grad fruktbar tänkare, i flera avseenden rentav en förelöpare till såväl ”the dark enlightenment” som althögern. Vi har tidigare av detta skäl också titulerat den kulturpessimistiske Wienbon som ”en dyster reaktionär i dåligt sällskap”, som bekant räknade Freud bland sina personliga kontakter och intellektuella inspirationskällor såväl Blüher som Le Bon vilket bör stämma till eftertanke innan vi reflexmässigt avfärdar honom som ”en perverterad liten fuskare i akademien med ansatsen att generalisera sin egen oedipala problematik på den övriga manligheten”. Vi bör alltså dra oss till minnes att Freud också studerade områden som drömtelepati och kopplingarna mellan den nasala och genitala topografin, det sistnämnda dessutom i samarbete med biorytmernas utforskare Wilhelm Fliess (jämför appliceringen av samma perspektiv av Woodley of Menie et al på den civilisatoriska nivån) och med en användning av kokain som osökt för oss över till Freuds värdefulla och högst originella bidrag till en analys av den moderna världen och kasternas regression.

Freud beskrev kokainet som ”en magisk substans” och rekommenderade den för många andra, hans brev till fästmön Martha Bernay 1884 har sannolikt citerats till leda men är ändå av bestående värde att återge. Freud träder i brevet fram som en feeder, han skriver att han ska mata Martha tills hon blir knubbig, vidare självidentifierar han sig som ”en vild man med kokain i kroppen”. Verkligt intressant är den Freud vi möter i de mer akademiskt präglade verken Über Coca och Über die Allgemeinwirkung des Cocains från 1884 respektive 1885. I Über Coca återger Freud den inhemska traditionen att koka varit en gåva från gudarna, genom solens gudomliga son Manco Capac, vi finner här en koppling till sakralt bruk som i modern tid degenererat till rekreativt dito. Efter att ha förbjudit koka såsom varande djävulskt och hedniskt fann sig de spanska erövrarna tvungna att tillåta drogen för att de infödda skulle orka med sitt tvångsarbete bland annat i gruvorna. Från att ha varit en gåva från gudarna, begränsad till de aristokratiska gudaättlingarna, reducerades kokan till massan och det ekonomiska. Som modell för att förstå den moderna världen är det inte en oäven historia, Freud hamnar här oväntat och törhända omedvetet nära såväl Eliade som Guenon.

Freud intresserade sig även för det vi kan kalla psykedelikans metagenetik, och återgav jämförelser av hur kokan påverkade infödda och vita. Detta är ett idag i hög grad outforskat område, även om vi vet att de infödda i dagens USA drabbades hårt av ”eldvattnet” och att svarta stött på direkt rasistiska ”maskinälvor” när de tagit DMT, men både droger och rasskillnader är idag kontroversiella på ett sätt de inte var på Freuds tid och det gäller även samspelet dem emellan. Det traditionella synsättet beskriver oavsett vilket gärna droger som personligheter, ”den gröna fen”, ”jaga draken”, Burroughs jämförelser mellan heroin och växttillstånd et cetera, och utgår från att såväl grupper som individer skiljer sig åt, vilket innebär att rus kan te sig vitt olika beroende på vem som erfar dem. Freud beskrev kokainets verkningar med orden ”man fühlt eine Zunahme der Selbstbeherrschung, fühlt sich lebenskräftiger und arbeitsfähiger”, kokainet medförde även ”den Wegfall deprimierender Elemente des Gemeingefühls”. Han menade också att kokainet var användbart mot magbesvär och alkoholberoende, han noterade även dess potential som afrodisiakum. I förbigående kan nämnas att detta var övergående för Freuds del, ett antal tragedier fick honom att omvärdera kokainets effekter vilket äger sin egen logik givet dels att det inte handlade om ”a natural herb” och dels att det psykogeografiskt stammade från den aneuropeiska Yttersta Västern.

Men som en outtalad röd tråd genom Freuds ”Schriften über Kokain” löper ändå jämförelsen med det föraktansvärda rusmedel som är den moderna marijuanan. Marijuanan har träffsäkert beskrivits som ett rop på hjälp, det är på samma gång funktion och faktor i Aftonlandets förfall, något vi även noterar när legaliseringsförespråkarna lyfter sina förtrögade skallar ur den dekadensens dy där de annars vegeterar och från de slappa njutningslystna läpparna låter undfly allsköns förslag på legalisering av detta rusmedel och detta rusmedel allena. Freud förutsåg dessa soffbundna chandalas utspel när han med knivskarp precision lyfte fram de vitala värden som är ”Selbstbeherrschung, Lebenskraft, Arbeitsfähighet, hohe Potenz”. För kännaren av Spenglers Frühzeit der Weltgeschichte framstår det inte som en tillfällighet att flera av de mest populära cannabisvarianterna bär just namnet Kush, Bubba Kush et cetera, den eviga söderns arketyp, detta dessutom i en akt av inversion riktad mot det turanska Hindu Kush, de vitala värden Freud identifierade och valoriserade slår här över i sin motsats vilken beskrivits som stonerns fnittriga kushifiering representerad av bland annat herrarna bakom de enstaviga lätena ”Cheech” och ”Chong”. Vi finner här en tidlös konflikt mellan det infantila Kush, den solkiga soffans själsliga självbefläckelse, å ena sidan och det vitala och heroiska Turan å den andra. Kopplingen mellan soffan och ”majjan” är här för övrigt laddad med betydelse, bland annat bekräftar ”majjan” den kapitalistiska distinktionen mellan produktiv och passivt rekreativ sfär. Den sakrala sfären har vid denna tidpunkt helt fallit bort, vilket trots allt påminner oss om att även Freuds tillstånd som ”en vild man med kokain i kroppen” är ett steg i kasternas regression på samma sätt som behovet av ruset som krycka för att uppnå tillstånd som tidigare generationer kunde nå utan sådant.

Sammantaget finner vi att legaliseringsförespråkarnas fokus på föraktansvärda friheter vid sidan av en oförmåga att identifiera de för vår tid relevanta frågorna erbjuder en inblick i en andlig ras som inte kan betecknas på annat vis än som den arketypiska söderns återkomst, ”Bubba Kush” snarare än Hindu Kush. Gåvor från gudarna reduceras till passiv och eskapistisk konsumtion, en för den nordiska människan lika begriplig som meningslös impuls, där det debila fnittret blir en symbolisk bekräftelse på den infantila aspekten i det hela, flykten från Aftonlandets K-selekterade krav till ett tillstånd som inte ens med god vilja kan betecknas som ”högt” utan snarare för tankarna till mytens lotusätare. Vi finner där även Odysseus lösning på det lotofagiska problemet:

Men jag dem förde med våld ner till skeppen igen, fast de gräto,
släpande strax dem ombord och där under tofterna band dem.

Om skribenten: Joakim Andersen

Joakim Andersen driver sedan 2005 bloggen Oskorei. Han har akademisk bakgrund med samhällsvetenskaplig inriktning och ideologisk bakgrund som marxist. Denna bakgrund kommer idag till uttryck i ett intresse för idéhistoria och ett fokus på strukturer snarare än personer och grupper (motståndaren är kort sagt den nya världsordningen, inte muslimer, judar eller andra grupper). Under årens lopp har inflytandet från Marx kompletterats med bland annat Julius Evola, Alain de Benoist och Georges Dumezil, då marxismen saknar både en hållbar teori om det politiska och en antropologi. Idag identifierar Joakim sig inte fullt ut med någon etikett överhuvudtaget, utan betraktar fixeringen vid bland annat den tänkta konflikten mellan ”höger” och ”vänster” som något som skymmer vår tids verkliga frågor. Hans blogg har även fortsatt ett idéhistoriskt fokus, och introducerar gärna utländska strömningar för en svensk publik.