En grundlös hypotes – kapitel 1

Historia, Religion, Samhälle

  • 5
    Delningar

”Historien grundar sig på källor. En historiker är professionellt förhindrad att framlägga hypoteser som saknar grundval. Detta kan synas förnuftigt; men i verkligheten ligger det inte riktigt så till. Ty eftersom det finns luckor i alla källskrifter kräver tänkandets jämvikt att vissa grundlösa hypoteser uppställes, un­der förutsättning att de verkligen också betecknas som grundlösa hypoteser och att det finns flera kring varje oviss punkt.” (Simone Weil, Att slå rot, s. 230)

 

Frågan: Hur uppstår ett folk?

Eller mer specifikt: Hur förenas små släktbaserade grupper av människor till ett större varaktigt och sta­bilt fungerande kollektiv?

Denna omformulering av frågan rymmer redan en hypotes om hur folk blir till. Den innehåller även en början till en definition av vad ett folk är.

Antagandet att ett folks historia börjar med att mindre grupper på något sätt förenas till större än svårt att undvika. För att kunna förklara folkens uppkomst måste vi till att börja med antaga en preexisteran­de social ordning av något slag. Det innebär mer bestämt att vi måste antaga en biologiskt betingad so­cial ordning, d.v.s. en som bygger på släktskapsrelationer. Men övergången från denna ordning till fol­kets ordning, som inte baserar sig på släktskapsrelationer, kan knappast förklaras genom naturlig folk­ökning, dels för att människornas antal under den förhistoriska period som det rör sig om här var liten och tillväxten långsam, vilket arkelogin har visat, och dels för att släktbaserade grupper inte kan fungera om de blir för stora. När en släktbaserad grupp får för många medlemmar försämras den sociala kon­trollen, försvåras fördelningen, försvagas altruismen och ökar konkurrensen. Dessa problem kan inte lösas internt genom en förändring av den sociala organisationen eftersom gruppen saknar medel till en sådan förändring, utan endast genom att gruppen splittras och ett antal av dess medlemmar ger sig iväg för att söka sin lycka någon annanstans.

De prehistoriska samhällenas svårigheter att hantera en växande befolkning beror inte på att de är soci­alt och ekonomiskt primitiva. Förklaringen är snarare den motsatta. Om det sociala livet i en modern kärnfamilj är mer komplext än i det omgivande samhället så är det sociala livet i en släktgrupp eller stam åtskilligt komplexare än i en kärnfamilj. Detsamma gäller stammens ekonomiska liv, dels för att det är intimt sammanflätat med det sociala livet och dels för att dess övergripande mål inte är att maximera produktionen utan att upprätthålla någon slags balans – inom gruppen, mellan gruppen och dess gran­nar samt inte minst i förhållande till den omgivande naturen och de svårberäkneliga krafter den rym­mer. Att öka komplexiteten hos en organisation är sällan ett framgångsrecept. Framgångsfaktorn hos de nya samhällsformer och ekonomiska system som så småningom ska konkurrera ut de småskaliga och mobila prehistoriska samhällena ligger i att de lyckas minska sin komplexitet i vissa avgörande avseen­den. Det som beskrivs som alienering i det moderna samhället är ett uttryck för denna fortgående minskning av den sociala komplexiteten hos människans liv. Inom språkvetenskapen har man funnit exempel på en motsvarande utveckling från större (grammatiskt) komplexitet till mindre. Det är intres­sant eftersom språket är så intimt sammanvävt med människans sociala liv och utgör ett av hennes vik­tigaste sociala verktyg. (Även det socialt mindre betydelsefulla skriftspråket och dess tecken genomgår på många håll en jämförbar förenklingsprocess.) Varför börjar inte språket som ett enkelt instruktions­system à la Wittgensteins språkspel, för att sedan allt eftersom behoven växer bli mer och mer kompli­cerat? Kanske för att språket i begynnelsen är något annat än vi tror.

En not om de prehistoriska släktgruppernas produktionsförhållanden: Vid den tidpunkt när mänsklig­hetens historia står och väger mellan en rent släktbaserad samhällsordning och en folkbaserad tror jag vi måste föreställa oss släktgrupperna som mångsysslare. De ägnar sig åt alla de näringsverksamheter de behöver i den omfattning och de former som omständigheterna tillåter. De jagar och fiskar, givetvis, de samlar (vad nu detta egentligen innebär?) och lägger upp förråd, de bedriver en viss odling och har tama djur av skilda slag och för skilda syften, de ägnar sig åt redskapstillverkning och andra hantverk och de bedriver dessutom som arkelogin visar en omfattande och överraskande långväga byteshandel. Vi måste tänka oss släktgruppernas näringsliv enligt denna skiss eftersom folkbildningsprocessen förutsätter att människan besitter kunskaper och färdigheter inom alla dessa områden.

Den fråga vi vill ha svar på är följaktligen: Hur går det till när mindre människogrupper förenas till stör­re? Vilka är drivkrafterna bakom denna process? Vilka faktorer spelar in och på vilket sätt?

Ett villkor för denna process har redan nämnts: Existensen av en stabilt fungerande social ordning. En ny social ordning kan bara framgå ur en redan existerande, vilken således ytterst måste vara betingad av icke sociala faktorer. När äldre tiders människor i våra ögon naivt tänkte sig det mänskliga samhället som instiftat av en gud som stigit ner till jorden och gett människorna de nödvändiga kunskaperna och verktygen eller av en gudomligt inspirerad ledare, d.v.s. av utommänskliga krafter, hade de mer rätt än de filosofer som (kanske inte alltid på fullt allvar; fast detsamma kan sägas om myterna om gudomliga ingripanden, vilka ju rymmer en hel del humor) föreställer sig samhället som ett resultat av en frivillig och således jämlik överenskommelse, m.a.o. som grundat på människans vilja och förnuft.

Ett annat villkor: Det är inte vilka grupper som helst som kan förenas till ett större stabilt fungerande kollektiv. De individer grupperna består av måste ha vissa gemensamma kvaliteter för att en förening ska kunna genomföras på ett framgångsrikt sätt. Dessa egenskapliga överensstämmelser, vilka till stor del måste vara lätta att identifiera, har sin grund i släktskap. (Vi kan tänka oss att det finns ett selekt­ionstryck till förmån för vissa synliga egenskaper, som hudfärg, ögonfärg, hårtyp, näsans form, ansiktets grunddrag etc., inte enbart för deras klimatmässiga lämplighet – vilken miljömässig funktion har ögon­färg och hårfärg? – utan även för att de underlättar identifikation och kollektiv sammanhållning.) Grup­perna måste alltså vara relativt nära besläktade med varandra eller m.a.o. ha en gemensam etnicitet. De grupper som i historiens begynnelse förenas till folk var kanske sådana som i ett tidigare skede hade splittrats för att de blev för stora.

Ett tredje villkor: Grupperna måste stadigvarande eller regelbundet leva i varandras närhet. Vad som kvalificerar som närhet betingas av gruppernas verksamheter och levnadsmönster. Grupper som inte regelbundet kommer i kontakt med varandra och idkar något form av utbyte kan inte upptäcka de lik­heter och skillnader som finns mellan dem eller utveckla en förståelse för deras innebörd och relevans. Den geografiska faktorn är på en gång ett stöd för släktskapsfaktorn och en konsekvens av den.

Dessa villkor kan ju tyckas självklara, om än i behov av preciseringar och fördjupningar. Men det finns invändningar. En invändning går ut på att större grupper kan bildas genom att en starkare grupp med våld tar makten över ett antal svagare grupper, och att denna process företrädevis äger rum mellan grupper av olika etnicitet eftersom användandet av våldsmedel motiveras och underlättas av att den härskande gruppen inte har samma etnicitet som de behärskade. Det är en intressant hypotes, och vi kan förledas att acceptera den därför att vi i historien tycker oss se exempel som bekräftar den, men med tanke på vad vi vet om levnadsförhållandena under förhistorisk tid är den osannolik. De mentali­tetsmässiga och materiella förutsättningarna saknas. Att släktgrupper eller stammar har hamnat i blodiga konflikter, att de har försökt driva bort varandra från viktiga naturresurser eller har tagit chansen att ut­plåna en konkurrent när ett lämpligt tillfälle erbjudit sig, att de har rövat bort och förslavat, ja, t.o.m. ätit upp medlemmar av andra grupper ska inte ifrågasättas. Den goda vilden är en myt, eftersom vilden är det. Men jag ifrågasätter att de organisatoriska förutsättningarna är uppfyllda för att en släktgrupp ska kunna göra sig till härskare över en annan. Tillväxt genom erövring, underkastelse och dominans hör i själva verket till folkens epok i historien. Det är bara ett – stabilt och välorganiserat – folk som kan ut­öva denna dominans. Och det är bara över ett annat folk som det är praktiskt möjligt (lönsamt) att ut­öva den.

Hypotes: Ett folk bildas genom yttre tryck.

Denna hypotes påstår inte att det yttre trycket är tillräckligt för att ett folk ska uppstå och den säger ing­et om vad som faktiskt har utövat detta tryck. Vad den säger är att utan ett yttre tryck av något slag kan besläktade familjegrupper inte motiveras att samverka med varandra under sådana former att de växer samman till ett folk.

Även om vi inte vet något om vari det folkbildandet trycket har bestått kan vi räkna oss fram till vissa egenskaper som det måste ha. Vi kan först och främst konstatera att det måste vara varaktigt och kon­stant. Det måste mer bestämt utöva sin påverkan på familjegrupperna under ett flertal år med sådan styrka att inga allvarligare förhoppningar väcks om att det ska upphöra eller varaktigt dämpas. Den ne­gativa inverkan trycket utövar på släktgruppernas levnadsomständigheter måste vara på en gång känn­bar och tydlig så att det inte råder någon tvekan om hotets närvaro eller innebörd. Men vi kan även konstatera att trycket inte får vara så stort att det förlamar individernas handlingsförmåga eller så häftigt att det framkallar panik och flykt. Klimatförändringar är närliggande möjlighet. En annan tänkbar orsak är ankomsten av ett främmande folk, vilket i sin tur kanske har drivits iväg från sina ursprungliga bo­platser av någon miljöförändring. Fast frågan är då om inte dessa folkgrupper redan befinner sig i ett folkbildningsstadium och att det tryck de i så fall kommer att utöva på de grupper som hamnar i deras väg är för stort och häftigt för att det ska kunna verka folkbildande på dem?

Är ett yttre tryck, t.ex. de långsamt men successivt förstärkta konsekvenserna av en klimatförändring, tillräckligt för att initiera och hålla igång en folkbildningsprocess? Nej, det måste även finnas en utväg ur den besvärliga situationen. För att den enhetsskapande processen ska sättas igång måste släktgrup­perna kunna upptäcka ett sätt att hantera det yttre trycket på: att bringa det att upphöra, att anpassa sig till det eller att avlägsna sig ifrån det. Denna frälsningsmöjlighet måste vara tillräcklig intressant och lockande för att väcka hopp hos människorna. Ett starkt och stabilt hopp. Om frälsningsmöjligheten försämras eller om dess attraktionsförmåga försvagas under folkbildningsprocessens gång kan proces­sen stanna av eller upphöra. Eftersom en folkbildningsprocess innebär en (betydande) kostnad och där­för inte är utan risk kan ett misslyckande försätta familjegrupperna i ett sämre läge än de befann sig i in­nan processen påbörjades.

Kan inte en positiv möjlighet själv sätta igång och driva folkbildningsprocessen? T.ex. möjligheten att genom organiserat samarbete utnyttja en viktig naturresurs bättre eller uppföra ett tempel till de gu­domliga makternas ära? Nej, inte som jag ser det. För det första kan möjligheter sällan få samma räck­vidd som ett hot, för det andra är de inte lika lätta att upptäcka och identifiera; de kan tolkas och utnytt­jas på flera olika sätt, och för det tredje inspirerar de inte alltid till samarbete utan kan lika ofta eller rentav oftare ge upphov till konkurrens och konflikter. Såväl mellan individer inom en och samma grupp som mellan separata grupper. Om vi tänker oss att de prehistoriska släktgrupperna med deras starka sociala kontroll och gruppsolidaritet samtidigt ställs inför en attraktiv möjlighet att förbättra sin situation skulle detta snarare motivera dem att agera gruppsjälviskt än att samarbeta och fördela. Att göra allt de kan för att vara först och lägga beslag på så mycket som möjligt. Och om samarbetet är en förutsättning för att en möjligheten ska kunna utnyttjas är det tveksamt om grupperna ö.h.t. skulle kun­na uppfatta den som en sådan. Den skulle ligga utanför räckvidden hos den enda arbetsorganisation de känner till. Nya upptäckter och möjligheter innebär alltid en chans för de individer eller grupper som först upptäcker dem och är bäst rustade – intellektuellt, kunskapsmässigt, organisatoriskt – att utnyttja dem att skaffa sig ett försteg framför andra individer och grupper, och riskerar på så sätt att störa den balans som kan finnas mellan dem och framkalla konflikter. Ett allomfattande hot har inte denna ver­kan.

Men en kombination av yttre tryck och möjligheter är inte heller tillräckligt. Hur ska en grupp veta vil­ken möjlighet de ska välja och hur de ska göra för att utnyttja den och hur ska de våga gå från beslut till handling? Och, vilket givetvis är ännu svårare, hur ska man få ett antal självständiga familjegrupper att enas om att välja samma lösning och med gemensamma krafter försöka realisera den? Det måste finnas något som säger till människorna hur de ska agera och gör det på ett så övertygande och auktoritativt sätt att de alla inser vilket beslut som måste fattas och lovar att göra allt som står i deras makt för att realisera det. Ingen gruppledare eller hövding har (initialt) den ställning som krävs för att ensam kunna åstadkomma denna enighet och beslutsamhet, utan det måste finnas en högre av alla accepterad och re­spekterad auktoritet att stödja sig på. För att folkbildningsprocessen ska kunna initieras och hållas igång krävs således vad som måste beskrivas som ett gudomligt ingripande. Det måste finnas en gudomlig el­ler övermänsklig makt som kan avgöra vad människan ska göra för att lösa den kris hon hamnat i, som kan inge henne mod och tillförsikt och som kan vägleda henne på hennes väg.

Denna hypotes förutsätter dels att de prehistoriska släktgrupperna lever i en religiös värld, att deras till­varo präglas av den konstanta närvaron av övermänskliga makter av skilda slag vars inflytande man ständigt måste ta hänsyn till och vars vilja det är nödvändigt att utröna, och dels att de separata grup­perna har samma eller starkt likartade religiösa föreställningar, att de tror på besläktade gudar eller gu­domliga makter och använder sig av besläktade riter och teckentydningsmetoder. Att dessa förutsätt­ningar är uppfyllda ger arkeologin goda belägg för.

Vi når således fram till slutsatsen att religionen och de religiösa föreställningarna spelar en central roll i folkbildningsprocessen. Utan ett gudomligt ingripande av något slag kan ett folk inte uppstå, enkelt ut­tryckt. Folkens uppkomst är ett resultat av ett möte mellan biologiska och andliga krafter, mellan de släktskapsrelationer som håller samman och styr familjegrupperna och en övernaturlig gemensamhets­befrämjande kraft som förmår överskrida familjegruppernas mentala och moraliska gränser utan att för den skull försvaga deras sammanhållning eller försämra deras funktionsförmåga. Familjens sociala struktur är och förblir basen för alla mänskliga samhällsformer. Nyckeln till folkens uppkomst och be­stånd ligger således i att på något sätt överskrida familjens begränsningar utan att skada dess samman­hållande och produktiva krafter. Religionen, d.v.s. den gemensamma tron på en högre eller övermänsk­lig makt, har enligt min hypotes varit den historiska lösningen på detta problem.

En tankeväckande konsekvens av detta är att ett folk kan betraktas som en religiös enhet. Folket har vuxit fram ur en religion och representerar en religiös gemenskap eller organisation. Folket är ett resul­tat av heliga handlingar, av handlingar i lydnad och vördnad för en gudomlig vilja, och det representerar därigenom självt något heligt. Något som ska vördas och respekteras. Det hålls samman av känslan för sitt heliga ursprung och verkar som en helhet i kraft av insikten om denna helighet. Om känslan för denna helighet försvagas eller rentav försvinner hotas följaktligen folkets existens. De som har den poli­tiska makten kan då sätta sig över folket och utnyttja det som de vill. De handlingar vi utför som repre­sentanter för ett folk och med ansvar för det har en helig dimension, vilken brukar åskådliggöras och aktiveras genom lämpliga ceremonier och ritualer och andra yttre tecken. Att avsiktligt eller av grov oaktsamhet skada sitt folk, att allvarligt försämra dess livsbetingelser eller rentav sätta dess existens på spel, blir då inte bara en moraliskt förkastlig eller brottslig handling utan en synd – och måste sonas därefter.

En parentes: Kan inte ett folks tro på sin helighet innebära faror för dess omgivning – och därigenom indirekt för det självt? Det kan den förvisso! Men ett folks helighet kan ta sig många former och ut­tryck. Endast ett monoteistiskt folk vilket tror att alla andra folks gudar och religiösa sedvänjor är falska och meningslösa kan på religiösa grunder utveckla en föreställning om sin särställning och utvaldhet, med allt vad det kan innebära för grannsämjan. Ett folk som tror på existensen av många gudomlighe­ter eller att det finns flera likvärdiga sätt att närma sig det gudomliga på kan tvärtom se det heliga även hos andra folk och följaktligen ha starka, rentav riskabelt starka, motiv för att visa tolerans och tillmö­tesgående.

Religionens betydelse för folkbildningsprocessen kan, i den mån denna process är framgångsrik, leda till att religionens ställning stärks och till att den får en annan och mer offentlig och formaliserad roll än förut i de släktbaserade grupperna. Nya religiösa föreställningar och sedvänjor kan uppstå som förklarar och reglerar dess nya roll som den sammanhållande kraften hos folket. Uppkomsten av kyrkliga institu­tioner och av ett prästerskap kan vara en direkt följd av folkbildningsprocessen. Kanske föds religionen i den form vi känner den samtidigt med folket? Liksom historien ju gör det. Det teokratiska Egypten och de religiöst grundade och reglerade stadsstaterna i det sumeriska Mesopotamien pekar i denna rikt­ning.

Den folkbildande triaden: (1) uppkomsten av ett allvarligt hot mot människan, (2) upptäckten av ett sätt att hantera detta hot på och (3) en gudomlig viljeyttring som auktoriserar valet av handlingssätt.

Därmed är vi väl äntligen framme vid slutet på vår teori? Nej, för det finns ju en fjärde faktor också: den mänskliga. Den må vara självklar men bör likväl nämnas för fullständighetens skull. Folkbildnings­processen är svår, osäker och farofylld. Den är ett nytt äventyr som människan aldrig har gett sig ut på tidigare. För att den ska kunna sättas igång och föras till ett lyckligt eller framgångrikt slut behövs det givetvis också en ledare eller en grupp av ledare. Det behövs mer specifikt en eller flera män som har de kunskaper och den klarsyn som krävs för att upptäcka hotet i tid och förstå vad det innebär, som har tillräckligt med driftighet, uppfinningsrikedom och framtidstro för att kunna göra upp någon slag rädd­ningsplan och presentera den för sin grupp, som står i intim förbindelse med de gudomliga makterna och besitter de andliga krafter och den karisma som behövs för att kunna övertyga de andra om att det är gudarnas vilja att man ska agera på ett visst sätt, och som slutligen besitter det mod och den beslut­samhet och inger det förtroende och den respekt och entusiasm som krävs för att kunna förena de självständiga grupperna till gemensam handling och leda dem ut på det stora äventyret. Vi behöver dock inte kräva att en och samme man ska uppfylla samtliga dessa funktioner! Den process som de ut­gör överlappande etapper i har ju f.ö. troligen tagit åtskilliga generationer. I behovet av dessa olika funktioner och de skilda krav de ställer kan man möjligen se ursprunget till de mer eller mindre åtskilda ledande grupperna hos de historiska folken: präster, krigare, kungar o.s.v.

Så ser i stora drag min grundlösa hypotes om folkens uppkomst ut.

 

(Fortsättning följer.)

 


  • 5
    Delningar