2012

Okategoriserade

2012 går raskt mot sitt slut, och trots samtida tolkningar av mayakalendrar och hopiprofetior gick världen inte under. Möjligen kan man ur ett traditionellt perspektiv definiera en ”värld” som ett system eller en cykel, och i så fall befinner vi oss trots allt i en värld som faller sönder. Dels genomlever vi hinduismens Kali Yuga och våra förfäders vindtid, dels bevittnar vi en amerikansk världsordnings sönderfall. Föreställningar om att Jorden går under 2012 är logiska mot bakgrund av detta, och även i den mer akademiska världen finner vi liknande hos bland annat postmarxisten Immanuel Wallerstein och identitären Guillaume Faye. Hos dessa båda herrar handlar det dock uttryckligen om ett systems slut, även om både miljö och människor kan drabbas hårt under kapitalismens och den amerikanska hegemonins nedgångsfas.

När 2012 nu snabbt går mot sitt slut kan det vara på sin plats att försöka summera det år som gått. Man kan då notera att flera långa trender fortgått. SD och alternativ media växer sakta men säkert, medan vi bevittnar en fortgående ”tidningsdöd”. Mot bakgrund av journalistkastens hybris är denna tidningsdöd både positiv och svårundviklig. Dessa processer torde vara allmänt kända, det som förvånat de av födsel och vana optimistiska herrarna bakom webblogg Oskorei är att det hela tar så lång tid. Svenskarna imponerar inte när det gäller att genomskåda tilltagande totalitarism och den fria tankens död på hemmaplan, och detta gäller allt från invandringspolitik till finanspolitik och Syrienkris.

Amerika mellan världsherravälde och kollaps

I think under the disguise of sheep’s clothing he has been a wolf. That because of the nightmare of the Bush presidency that preceded him, people forgave him a lot. He was a great hope for change. The color of his skin, the upbringing, the internationalism, the globalism, seemed all evident. And he is an intelligent man. He has taken all the Bush changes he basically put them into the establishment, he has codified them.
– Oliver Stone om Obama

Samtidigt ser vi ett USA vars imperialistiska ambitioner idag tidvis tycks övergå i det adventuristiska. Missiler runt Ryssland är fortsatt ett prioriterat projekt, försöken att byta ut misshagliga ledare med manipulation och/eller våld inkluderar nu också Mahathirs Malaysia. Risken för ett storkrig mot Iran, med alla dess mänskliga och politiska följder, kvarstår. Enbart den som betraktar krig ur TV-spelsperspektiv ser detta som något positivt.

Samtidigt har USA stora problem på hemmaplan. Den ekonomiska krisen är ett faktum, och landet är djupt polariserat mellan de två partierna. Här finns en etnisk dimension, i likhet med våra moderater för republikanerna en invandringspolitik som ökar antalet väljare som inte röstar på dem. Antingen knyter man därför hispanicmedelklassen till sig inom en snar framtid, eller så förlorar man möjligheten att vinna presidentval. Om det senare sker löper USA risken att drabbas av konflikt mellan delstater och centralmakt, eller militärkupper. Vi har alltmer att göra med en jätte på lerfötter, och en sådan är ett hot både mot det egna folket och omvärlden. På hemmaplan ser vi hur lagar i stil med NDAA förverkligas på löpande band, inom utrikespolitiken ser vi hur USA numera inte längre förklarar krig eller följer krigets lagar. Drönarattackerna är bara ett exempel på detta. USA går från republik till något som påminner alltmer om caesarism.

Samtidigt finns det tecken på att Obama under sin andra presidentperiod kan komma att ompröva de allra mest adventuristiska inslagen i utrikespolitiken, den sårade jätten kan behöva tid att slicka sina sår. Denna omprövning gäller inte minst relationen till Israel. Efter att Netanyahu öppet stödde Romney under presidentvalet finns det tecken på att relationen blivit mindre vänskaplig, man kan misstänka att alliansen med Israel framstår som mindre värdefull efter den arabiska ”våren” och USA:s de facto samarbete med wahhabitiska och sunnitiska krafter. Spekulationerna kring att Obama kommer utse Chuck Hagel till försvarsminister är ett exempel på detta. Mot bakgrund av hur lite hänsyn USA, i jämförelse med Ryssland, tar till stabilitet och människoliv i sin Mellanösternpolitik är detta skäl till oro även för Israels invånare.

Örnar

Konflikten i Syrien

Det mest uppenbara exemplet på den amerikanska utrikespolitiken är konflikten i Syrien, där amerikansk politik bidragit till att ett sekulärt och relativt välfungerande land nu är på väg att gå under i etniskt och religiöst inbördeskrig. Tiotusentals har redan dött, och de västliga medier som envisas med att kalla den ena sidan för ”aktivister” trots att dess militanter i hög grad består av utländska jihadister är att betrakta som medskyldiga. Överhuvudtaget illustrerar kriget i Syrien etablerad medias totala sammanbrott både professionellt och mänskligt.

Konflikten illustrerar också hur amerikansk geopolitik tycks utgå från ”kreativ förstörelse”, med den lilla skillnaden att istället för Schumpeters ekonomier handlar det här om länder där miljontals människor drabbas. Om amerikanska intressen vore stabilitet och mänskligt välmående förefaller det rent ut sagt vansinnigt att i Balkan, Libyen, och nu även Syrien skapa basområden för jihadister. Men om målet istället är kaos och förevändningar att inskränka friheter på hemmaplan och slå sönder länder på bortaplan är det hela istället fullt logiskt. Men då är USA också det största hotet mot fred och människor idag. Att landet samtidigt rör sig allt längre bort från sitt republikanska ursprung är oroväckande men föga överraskande.

Finanskrisen

If we are fortunate, the cost of the crisis will be paid for by our children. More likely it will still be being paid for by our grandchildren.
– Andrew Haldane om finanskrisen

Medias och den etablerade vänsterns sammanbrott illustreras också av finanskrisen. Denna kris är ett uttryck för det ekonomiska systemets och makthavarnas misslyckanden, och har inneburit ofattbara överföringar av pengar och makt från folk till kapital. Någon egentlig debatt om detta har inte förts, däremot har det i ett antal länder lett till att populistiska rörelser haft framgångar. Media och etablerad vänster tenderar dock att betrakta dessa rörelser som större problem än massiva överföringar av resurser och makt från folken. Detta oavsett om vi talar om relativt reformistiska partier som United Kingdom Independence Party och British Freedom Party eller radikalnationalistiska grekiska Golden Dawn. Här har vi att göra med en välförtjänt legitimitetskris av rang.

På många sätt var det dock samma trender som fortsatte 2012, som redan gjorde sig påminda 2011. Dessa berördes i slutet av förra året i inlägget med det originella namnet Det 2011 som flytt.

Vad man även kan notera är att inom den kulturella sfären kan flera tendenser identifieras i riktning mot myt och identitet. Tolkienintresset var stort, inom musiksfären tog band och musiker som Sabaton och Lars Demian upp politiskt obekväma teman. Herman Lindqvist fick nog av att hålla tand för tunga, så även flera kvinnliga bloggerskor. En intressant tendens är annars streetwearmodet, där järnkors och dödskallar länge varit populärt såg vi nu allt från vikingar till franska liljor. Sammantaget antydde dessa trender att historiens mullvad förbereder det allmänna undermedvetna för en ny historisk fas för fullt. Vi lever fortsatt i spännande tider.

Mullvad

Relaterat

Solguru – Guillaume Faye: Convergence of Catastrophes
Immanuel Wallerstein – Liberalismens död
Det 2011 som flytt