Med jämna mellanrum upprepar etablerad media påståenden i stil med ”vår nyhetsförmedling är faktabaserad och präglas av objektivitet”, det hela för tankarna till besvärjelser ägnade att kamouflera en praktik som kanske inte alltid är förenlig med självbilden. Tvärtom antyder många etablissemangskritiker att etablerad media har tydliga politiska tendenser, behovet av att påstå att så inte alls är fallet avslöjar och avvärjer i så fall återkommande obehagliga misstankar och hotfulla episoder av självinsikt.
En intressant studie i ämnet är The Left-liberal Skew of Western Media av Emil O. Kirkegaard, Emil Elgaard, Jonatan Pallesen och Noah Carl. Författarna beskriver flera möjliga metoder att mäta medias eventuella politiska tendens, bland annat presenteras en intressant studie av Gentzkow och Shapiro där algoritmer användes för att identifiera de fraser som utmärkte demokrater respektive republikaner i kongressen. Därefter undersökte algoritmerna hur ofta dessa fraser användes i media. Slutsatsen var att de flesta medier hade en vänstertendens, liksom att ägarskap i sammanhanget var av underordnad betydelse. Författarna av den nya studien berör också de olika sätt på vilka politiska tendenser hos journalister kan påverka deras nyhetsförmedling, från valet av nyheter över valet av källor till valet av termer och bilder.
Därefter använder de sig av ett antal undersökningar av hur journalister röstat eller avsett rösta i flera västerländska länder. De berörda partierna kategoriseras, med hjälp dels av Wikipedia, dels av frivilliga, på en höger-vänsterskala. Noteras kan här för övrigt att Wikipedia oftare än de frivilliga kategoriserar partier som ”far-right”, men om Wikipedias politiska tendenser har bland annat Allum Bokhari redan skrivit i Deleted. Slutsatsen är oavsett vilket att ”based on the Wikipedia data, it can be observed that, in 16 out of 16 countries, journalists are more left-wing than the general population of voters”. Om man utgår från Wikipedia var överrepresentationen störst för mitten-vänsterpartier snarare än för yttervänsterns partier (jämför det relativt ljumma stödet för vänsterpopulism). Att journalister var mer vänster än befolkningen i stort framstår hur som helst som en inte orimlig tolkning av materialet.
”Höger och vänster” är samtidigt en förenkling av världsbilder jämförbar med en prokrustessäng, begreppens innehåll förändras även över tid. Studien identifierar därför också hur berörda partier, och därmed journalister, ställt sig till ideologier som ”nationalism”, ”libertarianism”, ”kristen”, ”feminism” och ”grön”. Slutsatsen här är att ”compared to the general voting population, journalists prefer parties that are associated with the following ideologies: green parties/environmentalism, feminism, support for the European Union, socialism. Conversely, journalists are less likely than the general voting population to support parties associated with the following ideologies: national conservatism, libertarianism, populism, nationalism and conservatism”. Noteras kan här att vare sig miljön eller Europa nödvändigtvis är vänsterfrågor, däremot ingår och används de idag som delar av vänsterliberal och etablerad ideologi.
Sammantaget är Kirkegaards, Elgaards, Pallesens och Carls studie intressant, den bekräftar det de flesta redan visste men presenterar också ny information. Bland annat får vi veta att akademikers vänstertendens är ännu starkare än journalisters (”for example, Langbert (2018) found that the ratio of Democrat to Republican professors was 17.4:1 in History, 43.8:1 in Sociology and 133:1 in Anthropology”). Som utgångspunkt för en analys av journalistkasten och dess förhållande till den hegemona ideologin och till klass- och maktrelationer i gemen är studien användbar. Här bör man utgå dels från Burnhams analys av den manageriella revolutionen, dels av Debords begrepp rekupering (och i bakgrunden av detta det marxska reifieringsbegreppet). Journalister är inte bara fritt svävande sanningssökare, de utgör ett socialt skikt med drag både av skrå och av klass, ett skikt med band till de grupper som försörjer dem. Det placerar dem i det manageriella samhälle Burnham beskrev, jämför paret Ehrenreichs PMC-begrepp, med ett motsägelsefullt förhållande till informations- och kommunikationsmedlen (betydande kontroll men inget ägande, som kollektiv allt men som individ intet). Detta förklarar i förbigående bland annat dragningen mot ”vänsterliberala”, det vill säga etablissemangsfähiga, snarare än vänsterpopulistiska positioner. Att en sådan ängslig grupp skulle vara bidragande till skapandet av en åsiktskorridor är lika givet som att deras ”vänster” är manageriell, modererad och medierad.
Eliterna utvecklar och förändrar ständigt den hegemona ideologin, ibland i revolutionära språng men alltid i avsikt att legitimera och föreviga sin egen ställning. Att ideologier som ”öppna gränser”, ”anti-rasism”, radikalfeminism et cetera uppnått hegemon status utan att dessa eliter godkänt och verkat för det är mot bakgrund av både Burnham och Marx en direkt löjeväckande tanke. Det har ägt rum en ideologisk rekupering, denna döljs när ”kritiska teoretiker” reifierar 1800-talets och det tidiga 1900-talets politiska termer och konflikter. Ett intressant fenomen här är även den tilltagande symbiosen mellan media och djupstaten, liksom hur vänsterliberaler anammat frågor som Europa och miljön men presenterar lösningar som ligger i linje med blodfattig vänsterliberalism och som av en händelse flyttar fram deras egna positioner som klass. Man kan även fråga sig i vad mån amerikanska republikaner egentligen är ”höger”. Men det för oss för långt från dagens ämne.
Avslutningsvis noteras att James Thompson skrivit en kärnfull och läsvärd presentation av studien, betitlad Media Bias.
Om skribenten: Joakim Andersen
