Intresserar man sig för civilisationers uppgång och fall finns det flera givande perspektiv att ta del av. Här dyker naturligt upp föregångare som Spengler, Gibbon, Toynbee och Brooks Adams, liksom Evolas traditionella och Jared Diamonds mer ekologiska förklaringsmodeller. En intressant reaktionär röst i sammanhanget är Arthur de Gobineau (1816-1882).

de Gobineau levde ett händelserikt och intressant liv. Han var vän med de Tocqueville, och hade en lång karriär som diplomat. Bland annat var han den förste europé som beskrev bahaireligionen. Hans karriär förde honom också till Stockholm, där han var en uppskattad gäst i societeten. Själv ansåg han sig härstamma från vikingen Ottar Jarl. de Gobineaus världsbild har både brister och förtjänster, och är en kombination både av element som hör till den genuina europeiska högern och sådana som hör hemma i den moderna världen.

de Gobineau betraktas idag gärna som den förste vetenskaplige rasisten, men var i grunden snarare aristokrat och reaktionär i Boullainvillers och Saint-Simons efterföljd. Hans ideal var det organiska samhället, med personliga men icke-egalitära relationer mellan människor (förövrigt ett ideal som förts vidare av Hoppe i From Aristocracy to Monarchy to Democracy, av Evola, och delvis av de Jouvenel). Evola förklarar det organiska samhällets undergång ur ett traditionellt perspektiv, Hoppe ur ett mer politiskt, men de Gobineau för istället in biologiska faktorer.

Civilisationernas dödsprincip

But we perceive that, after a period of glory and strength, all societies formed by man begin to totter and fall; all, I said, because there is no exception. Scattered over the surface of our globe, we see the vestiges of preceding civilizations, many of which are known to us only by name, or have not left behind them even that faint memorial, and are recorded only by the mute stones in the depths of primeval Forests.
– de Gobineau

Den fråga han ställer sig är varför civilisationer går under, han försöker identifiera det han kallar deras ”principle of Death”. Han noterar att detta är en princip som styr historien, civilisationer lever inte för evigt. Till att börja med går han igenom förklaringar som var vanliga under perioden, och avfärdar dem en efter en. Så är inte fanatism skälet till att civilisationer går under. Inte heller lyx kan förklara det, heller inte sedernas förfall. Tvärtom menar de Gobineau att moralen tenderar att vara mer human i en äldre civilisation:

The odd fashion of ascribing all sorts of imaginary virtues to the first Romans, is now pretty much out of date. Few would now dare to hold up as models of morality those sturdy patricians of the old school, who treated their women as slaves, their children as cattle, and their creditors like wild beasts… Many other examples might be alleged, to prove that senile and tottering communities, so far from being deficient in men of virtue, talent, and action, possess them probably in greater number than young and rising states; and that their general standard of morals is often higher.

de Gobineau menar också att det inte handlar om att man övergett nationalgudarna. Ett folk överger enligt honom inte sina gudar utan att ha hittat nya, helt icke-religiösa folk förekommer inte historiskt:

I am firmly convinced that, politically speaking, irreligion never existed among any people, and that none ever abandoned the faith of their forefathers, except in exchange for another. In other words, there never was such a thing as a religious interregnum. The Gallic Teutates gave way to the Jupiter of the Romans; the worship of Jupiter, in its turn, was replaced by Christianity.

Inte heller kan en civilisations undergång förklaras med dåliga politiker, en vital civilisation hämtar sig alltid efter perioder av vanstyre. Det är först när en civilisation befinner sig i nedgångsfasen som sådant som sedernas förfall, främmande ockupation eller vanstyre kan vara dödligt för den. En vital civilisation överlever exempelvis ockupation genom att erövrarna snabbt anammar dess kultur, alternativt genom uppror.

de Gobineau och degenerationen

Political forms may change, and do change, without materially affecting the basis upon which they rest; Hyderabad, Lahore, and Delhi may cease to be Capitals: Hindoo society will subsist, nevertheless. A time must come, sooner or later, when India will regain a separate political existence…
– de Gobineau

Civilisationernas dödsprincip identifierar de Gobineau istället i degenerationen, vilken han definierar på annat vis än Nordau. Det är också nu det blir tydligt att han egentligen utvecklar en inom-europeisk elitteori, och att hans beskrivning av världens olika raser snarare är ett långt appendix än kärnan i den.

de Gobineau utgår från den tvåfolksteori som funnits i bland annat Frankrike och England, där adeln härlett sitt ursprung från nordiska erövrare. Så skriver han:

The noble French families, anterior to the Revolution, were almost all of Frankish or Burgundian origin.

Här finner vi också en intressant paradox hos den de Gobineau som, åtminstone delvis, senare anammades av mer plebejiska rörelser. Hans inställning till galler, slaver, stora delar av det tyska folket, och anglo-saxare är inte särskilt positiv (och kan jämföras med hans positiva syn på kineser och indier). Istället skiljer han mellan en överhet som härstammar från intelligenta, dådkraftiga och aktiva erövrare å ena sidan och en passiv massa å den andra. Denna massa är enligt honom inte kapabel att på egen hand skapa en civilisation eller skriva historia (jämför Spenglers kategori fellaheen):

An inferior race, by falling into the hands of vigorous masters, is thus called to share a destiny, of which, alone, it would have been incapable. Witness the Saxons by the Norman conquest.

Man anar här starka likheter med kastläran, för de Gobineau uppstår en nation ur detta möte mellan två folk:

Territories are conquered, a division into classes established between the victorious and the subjugated race; in one word, a nation has made its appearance upon the theatre of history.

I Europa är det normalt en germansk elit de Gobineau beskriver, oavsett om den härstammar från normander, franker eller tysk och svensk adel i Ryssland. Men han återknyter till äldre föreställningar om en urbefolkning oförstående för, eller direkt fientlig till, de ideal och den civilisation dessa representerar. Det är föreställningar som generellt är mycket främmande för svenskar, både nu och historiskt har det svenska idealet snarare varit ett Bonde-Sverige där även allmogen varit fria män. Vi känner i varje fall igen både Yockeys tal om ”der arme Michel” och Howards etnografiska teman i de Gobineaus skildring:

It cannot be doubted that the lower strata of the population of France have few features in common with the higher. Our civilization penetrates but little below the surface. The great mass is indifferent — nay, positively hostile to it.

Hos de Gobineau går synen på folket som opålitligt och potentiellt farligt långt, påverkat inte minst av franska revolutionen:

Our civilization is suspended, as it were, over an unfathomable gulf, at the bottom of which there slumber elements which may, one day, be roused and prove fearfully, irresistibly destructive.

Degenerationen sätter hos de Gobineau in när dessa två folk, eller kaster, inte längre förblir distinkta utan den lilla eliten uppgår i folkmassorna. Nationen kan även därefter bevara äldre former, men de är då ett tomt skal och saknar förmågan att överleva katastrofer:

In my opinion, a nation is degenerate, when the blood of its founders no longer flows in its veins, but has been gradually deteriorated by successive foreign admixtures ; so that the nation, while retaining its original name, is no longer composed of the same elements.

Vad man kan notera är att det finns en del värdefulla ansatser i de Gobineaus civilisationsteori. Så är den en originell elitteori, och sätter fingret på det faktum att eliter inte nödvändigtvis är en förnybar resurs. När man en gång utrotat dem, exempelvis i Ryssland eller Frankrike, kan det ta lång tid innan nya tar deras plats. Det de Gobineau beskriver som ”blood of the founders” påminner också starkt om den moraliska och vitala egenskap Machivalli beskriver som virtú och Khaldun som asabiyyah. de Gobineau avviker dock från dessa genom att biologisera, vilket åtminstone delvis får ses som en kompromiss med den moderna världen. Intressant är i varje fall att jämföra de Gobineau med Nietzsches blond bestie, Ludovicis tankar kring dynastier, och den moderna forskningen kring assortative mating. Det senare fenomenet har bland annat Murray identifierat som en faktor bakom ökande ojämlikhet och klyftor.

de Gobineau för också tankarna till den förmodligen mest idealtypiska ”sanna högern” i Norden, närmare bestämt den lilla finlandssvenska överklass som internt gick under namnet varjager och inkluderade bland annat Örnulf Tigerstedt. Dessa identifierade sig varken med den finlandssvenska allmogen eller den finska majoriteten, deras självbild påminde i relativt hög grad om de Gobineaus civilisationsbärande elit. Den tycks ha påverkats av den tsarryska tiden.

Samtidigt innebär de Gobineaus biologisering uppenbara begränsningar. Detta blir inte minst tydligt om man ser på situationen i de skandinaviska länderna. Evola noterade på sin tid att folken där genomgått en degenerationsprocess, förlorat sina positiva egenskaper, utan att deras rent biologiska identitet förändrats. Även med utgångspunkt i Khalduns generationsteori kan denna process förklaras. Detta antyder att de Gobineau fokuserar fel. Hans syn på historien är som följd av detta pessimistisk och nostalgisk.

Intressant är annars att det hos de Gobineau finns ansatser bortom eurocentrismen. Så betraktar han flera utomeuropeiska civilisationer med respekt, och är medveten om att olika politiska former passar olika väl i olika delar av världen. Han vänder sig tidvis mot förenklade föreställningar om omvärlden som primitiv, och menar att häxprocesserna inte var mindre motbjudande än de aztekiska människooffren. Sådana inslag varvas dock med andra, mer typiskt chauvinistiska.

Intressant är också kopplingen mellan biokulturer och politik som finns hos de Gobineau. Om man betraktar etniska grupper som delvis olika, egentligen oavsett om dessa skillnader förklaras med kultur eller med biologi, har det också politiska konsekvenser. En författning som författats av anglo-saxare kan exempelvis komma att både tolkas och fungera annorlunda i Asien. Detsamma kan gälla om en minoritetsgrupp övertar den politiska makten i en nordamerikansk storstad.

Sammantaget erbjuder alltså de Gobineau en originell teori kring civilisationers uppgång och fall, kopplat till en elitteori med franska rötter. Den kombinerar element från den äldre europeiska högern med mer moderna inslag som biologisering, som utgångspunkt för en politisk praktik är den med sina uppenbart anti-demokratiska aspekter heller inte särskilt lovande. Varken hans teori kring civilisationers fall eller hans elitteori framstår heller som korrekta, däremot ligger de nära mer riktiga motsvarigheter. En delvis dekonstruktion, där man tonar ner den för långt gångna biologiseringen, avslöjar exempelvis släktskapet med bland andra Machiavelli och Nietzsche. Här finns också ansatser till etnopluralism och tankar kring det som i den nya högern getts namnet biokulturer.

Spengler och Adams är kort sagt mer relevanta än de Gobineau vad gäller skildringen av historien, Pareto vad gäller elitteorin, men han får ändå betraktas som en originell och intressant tänkare. Det finns också inslag i hans reaktionära samhällsideal som för tankarna både till den frie odalbonden och Hoppe.