I dagens DN Debatt skriver medieforskaren Joakim Nilsson att de senaste dagarnas skandaler, och den smutsiga valkampanj de lett till, är något bra för demokratin. Problemet är att Joakim inte närmare beskriver vad han menar med ”demokrati”, vilket gör det nödvändigt att analysera det hela ur ett högerradikalt perspektiv.
Joakim identifierar tre demokrativärden som han anser gynnas av skandalerna:
1. Öppenhet. Här kan man i huvudsak instämma, det är viktigt för demokratin att politiker och makthavare granskas av journalister, inte minst när de rör sig på gränsen till det lagliga.
2. Ökad politisk tydlighet. Joakim menar att eftersom väljarna sällan förstår sig på så invecklade saker som socialförsäkringssystemet, så är det bra att skandaler hjälper dem att åtminstone kunna bedöma partiledarnas ”karaktär”. Man kan naturligtvis fråga sig om en allmänhet som inte förstår de saker som politikerna fattar beslut om alls är lämpad att ha rösträtt, men nu är det så. Att se det som ”politisk tydlighet” att väljarna röstar efter vilken politiker som verkar mest ”trovärdig” eller rentav ”mysig”, är däremot ett symptom på rent förfall av det politiska livet. I en demokrati ska väljarna bestämma politiken, det ska inte vara som en variant på Idol där man ringer och röstar på den som verkar snyggast eller mysigast. Mysighetsröstande är faktiskt ett förstadium till det som både marxisterna och Evola kallar bonapartism.
3. Minskad tilltro till politiker och folkvalda. Joakim menar även att en viss skepsis till politikerna är sunt, och där kan jag också hålla med. Problemet som han inte noterar är att skepsis i sig sällan leder till något konstruktivt. Han tycks även se media som neutrala, och alltså inte som en makthavare i sig, som medvetet vinklar, tonar ner och/eller fokuserar på olika skandaler för olika partier.
Han avslutar sin artikel med orden: Väljarna är däremot att gratulera till den ovanligt aggressiva valkampanj som nu går in i sitt slutskede. Ingenting skulle kunna vara mer vitaliserande för demokratin. Här måste man invända. En frisk demokrati skulle säkert kunna vitaliseras av en aggressiv valkampanj, men den svenska demokratin är vare sig särskilt frisk eller ens särskilt demokratisk. För att förstå detta måste man återkoppla till den radikalkonservativa synen på massan/pöbeln (som den analyserats av exempelvis Gustave Le Bon). En massa är en mycket speciell grupp, som består av atomiserade individer. Motsatsen till en massa är en organisk grupp, exempelvis en traditionell by, kvartersgemenskap, eller skrå. En organisk grupp knyts samman av gemensamma värderingar, och lyder under andra socialpsykologiska lagar än massan. Massan är därför mer obehärskad, lättmanipulerad och impulsiv än gruppen. Den far lättare ut i våldsamma utbrott, men dessa går lika snabbt över igen. Därför är massans samhälle, och de individer den består av, mycket lättare att manipulera för olika överheter än vad ett samhälle av organiska grupper är.
Och vårt problem är att med etnisk upplösning, massiv migration, upplösning av generationsöverskridande sammanhang och lokalt kulturliv, dokusåpor, religionens död, et cetera, så har Sverige kommit att bli ett massamhälle. Att tro att valskandaler i ett massamhälle skulle vara en kraft för ökad demokrati är därför naivt.
Joakim gör heller vare sig en maktanalys eller en klassanalys av fenomenet (inte ens en genusanalys, men det kanske är lika gott). För dessa skandaler kan inte studeras åtskiljda från maktförhållandena i det samhälle där de utspelas. Hur kommer det sig att USA har en stenhård och väldigt smutsig valrörelse, och samtidigt en ”demokrati” med två nästan identiska alternativ? Kan det finnas ett sammanhang? Ja, det kan det, smutsiga valrörelser gynnar överheten på så vis att det krävs både pengar och kontakter för att kunna utnyttja smutspolitiken (det är därför vi får läsa studie efter studie om ”Sverigedemokraternas brottslingar” i media, men aldrig liknande studier om betydligt större riksdagspartier). Dessutom tar smutspolitiken bort fokus från verkliga politiska alternativ och riktiga politiska frågor. Så att det skulle vara enbart av godo bör man ifrågasätta, snarare är det ännu ett vapen i överheternas manipulation av massan.
Om skribenten: Joakim Andersen
