Karl Wittfogel (1896-1988) var en av 1900-talets mest givande tänkare, ett exempel på Whittaker Chambers tes att i striden mot kommunismen skulle ex-kommunister spela en central roll. Wittfogel hade varit en del av Frankfurtskolan och suttit i koncentrationsläger, men han kom senare att bli en övertygad antikommunist. Till synes paradoxalt nog i hög grad på grund av sina ingående kunskaper i Marx skrifter. Det citat han avslutade sitt magnum opus Oriental Despotism med antyder att ett germanskt temperament också spelade en viss roll för hans utveckling, de bevingade orden yppades av de två grekerna som när de erbjudits makt om de anslutit sig till den persiske härskaren svarade att ”hadst thou known what freedom is, thou wouldst have bidden us fight for it, not with the spear only, but with the battle-axe.” Det för osökt tankarna till Spenglers återgivande av frisiska ordstävet ”leaver dea as slaef”, hellre död än slav.
Den tråd i det marxska tänkandet Wittfogel utvecklade rörde den så kallade orientaliska despotismen och det asiatiska produktionssättet, ett område både Marx, Engels och Lenin intresserade sig för. Det system som där målades upp präglades av att staten var starkare än samhället, vilket bland annat innebar att egentlig klasskamp inte fördes. Impulserna till utveckling kunde därför normalt komma utifrån snarare än inifrån, jämför Marx positiva syn på kolonialismens roll för bland annat Indien. Intressant är att detta är en tråd hos Marx som underminerar den mer förenklade marxismens syn på historien som unilinjär och på staten som en del av överbyggnaden. I det asiatiska produktionssättet är staten en central del av den materiella basen. Som kuriosa kan här även nämnas Engels påstående att ”staten är en grupp beväpnade män” (även om Engels där hamnade snubblande nära Otto Höfler och de andra germanska Männerbundteoretikerna).
Wittfogels intresse för ett system där staten underordnade samhället, där ett dynamiskt multicentriskt samhälle lyste med sin frånvaro, hade och har given samtida relevans. Wittfogel hade beskrivit hur Rom från att ha varit multicentriskt och frihetligt ”orientaliserades”, något liknande hade drabbat det Ryssland som blivit ”semi-asiatiskt”. Det var som ovan nämnts en process som var svår att göra ogjord, och den hotar sedan Wittfogels dagar även att drabba Västerlandet. För Aftonlandets och frihetens försvarare kan Wittfogel vara en värdefull bekantskap. Han är samtidigt en intressant företrädare för den tendens där Frankfurtskolan bidragit till en positiv utveckling hos individer med rätt personlig ekvation, från Lasch och Hoppe till Gottfried, Piccone och Tibi. Liknande tendenser finns hos Horkheimer och Adorno, men hålls där tillbaka av en betydligt mer ambivalent relation till Västerlandet i allmänhet och Tyskland i synnerhet.
För den som inte kan, eller vill, läsa Wittfogels mäktiga Oriental Despotism är artikeln The Marxist View of Russian Society and Revolution ett möjligt alternativ. Den skrevs bland annat som en kommentar till Marcuses Soviet Marxism, vilken han karaktäriserar som ”so disappointing”. Inte minst noterar Wittfogel att Marcuse inte skiljer på ryska och västeuropeiska förutsättningar och att han inte kan sin Marx. Wittfogels egna ingående kunskaper om Marx och Engels innebär bland annat att han tar upp hur de inledningsvis var influerade av Fouriers historiemodell i sin förståelse av Ryssland men därefter kom att analysera det med utgångspunkt i Engels kommentar att ”the Orientals did not arrive at landed property, not even in its feudal form”. I likhet med Proudhon, även om analysen för honom handlade om Frankrike, konstaterade de att relationen mellan en mäktig stat och ett antal små och isolerade byar, utan några mellanled, var en viktig faktor (jämför här fokus på Länder i tysk högertradition). Wittfogel beskriver även hur ryska marxister som Plekhanov och Lenin anammade den marxska synen på Ryssland som en semi-asiatisk despotism. Intressant är att de var medvetna om de stora risker revolutionen förde med sig. En revolution i det despotiska Ryssland kunde lätt ge upphov till en ny despotism. Förutsättningen för en emancipatorisk utveckling var att den ryska revolutionen följdes av en västeuropeisk revolution, vilken sedan kunde visa ryssarna wie man’s macht, hur det ska göras. Lenin kom över tid att tona ner dessa marxska teman och istället anamma tsarismens metoder, medan Plekhanov kom att varna för riskerna för en ”asiatisk restauration”. Historien kom där för övrigt att ge Plekhanov rätt, även om det är fullt möjligt att endast den leninistiska strategin hade potential att lyckas.
Wittfogel var samtidigt medveten om att det system bolsjevikerna inrättade inte var identiskt med den historiska orientaliska despotismen. Han skrev avseende detta att ”this new order shares several essential features with the institutional conformation, especially the despotic state and the ruling bureaucracy. But the new regime with its total managerial economy involves patterns of social, personal and ideological control that are qualitatively different from, and operationally far more oppressive than, the old semi-managerial despotism.” Den bolsjevistiska despotismen var i flera avseenden besläktad med den historiska orientaliska despotismen, och i andra avseenden värre.
Sammantaget är Wittfogel en värdefull bekantskap. Det är fullt möjligt att utveckla hans perspektiv och tolka dagens ”vänster” som bärare av samma orientaliskt despotiska ideal som gårdagens bolsjeviker. Oavsett vad de kallar sig för de då vidare en tradition som strävar efter Västerlandets ”orientalisering”, med sig själva som härskande byråkrati, ett projekt som idag passar vissa eliters mer realpolitiska intressen. Noteras kan för övrigt att denna process av politisk och ekonomisk orientalisering tycks hänga samman med processer av kulturell och social afrikanisering.
Mer Wittfogel
Marx och den orientaliska despotismen
Wittfogel och Rom
Marx, Engels och Västerlandet
Om skribenten: Joakim Andersen
